Supporterns separationsångest

Med trippande steg smyger sig VM 2014 i Brasilien allt närmare oss fotbollsfantaster. Brasilien försöker städa bort det gamla, allt från favelor till gamla arenor, och ta i det nya. Ett samhälle där alla sköter sig och med fina och nybygda arenor.

För två veckor sedan spelades den sista matchen på Grêmios hemmaarena, den klassiska och mytomsbundna Olimpico Monumental i Porto Alegre, som varit klubbens hem sedan 1954.

Grêmios nya arena är också en trevlig byggnad, men namnet är väl ändå rätt så platt? Grêmio Arena, heter den. Dessvärre är det många Grêmio-supportrar som ändå vill ha kvar Olimpico Monumental, inte minst för att ha stadion som en plats för böner och tillbedjan.

I den här videon med Grêmio-ikonerna Danrle och Jardel, från det Grêmio som 1995 vann Copa Libertadores, och Hugo de León, som 1983 vann samma turnering och sedan också interkontinentala cupen, visas vad som varit så speciellt på Olimpico Monumental för de 45 000 åskådarna. Inte så lustigt ändå att man är både sentimental och har separationsångest med andra ord.

Chau Campeón…

Efter 15 år. Vi kommer alla att sakna dig, Riquelme.

1996 gjorde en gänglig mittfältare sin debut i Boca Juniors. 15 år senare, är cirkeln sluten när han återvänder till Boca Juniors för att avsluta sin karriär. Att förlora mot Corinthians i finalen i Copa Libertadores var kanske inte inte hans bästa sätt att ta farväl, men Juan Roman Riquelme har inspirerat en hel generation av argentinska fútbolistas och många därtill.

Efter Libertadores finalen, sa Riquelme, ”Jag gav allt för Boca, jag älskar klubben av hela mitt hjärta, men jag känner tomhem. Jag har nått gränsen. Jag älskar och lever för fotbollen, men jag har inte något mer att ge. Jag vill åka hem till mina barn och fråga om de vill se mig spela mer fotboll, men det kommer inte att vara för Boca eller någon annan klubb på den här nivån.”

Det var det. Vad som än händer härnäst kommer Riquelme förbli en central del i historien om argentinska Fútbol. För att göra honom så mycket rättvisa som möjligt ska jag inte skriva något mer. 28 minuter Riquelme är en investering för resten av ditt liv. Filmen ger oss den sanna bilden av ett geni som spelare med Boca, Villarreal och Argentina.

Chau Campeón …

Bati bati bati bati bati bati bati bati Gooooooooooooooooool!

En av de största anfallarna i modern fotboll är naturligtvis Gabriel Batistuta. Tänker man på en riktig måltjuv i ordets rätta bemärkelse, tänker man på Batigol. Han hade en sagolik karriär i Boca Juniors, Fiorentina och AS Roma och samtidigt bar han med sig sin fantastiska klubb-form till landslagsspelet.

Född i Avellaneda, Argentina den 1 februari 1969, hade Gabriel Omar Batistuta inte fotboll som sitt första idrottsval. Som ung var han en ivrig volleyboll- och basketspelare, men efter att ha sett den magnifika Mario Kempes spela under 1978 års VM-slutspel, bestämde han sig för ägna sig åt fotbollen.
– Jag blev som förhäxad av Kempes. En riktig mästare, lär han ha sagt.

Efter några spel med vänner slöt han upp med den lokala klubben Grupo Alegria Club, där hans lagkamrater var snabba med att ge honom smeknamnet ”El Gordo”, tjockis. Smeknamnets beska eftersmak gjorde att Batistuta flyttade till Platense junior, där han vann regions mästerskapet genom att slå de mer kända Newell’s Old Boys på väg till bucklan. Batistutas mål fångade Newell’s tränare Marcelo Bielsa, och inte långt efter undertecknade Gabriel sitt första proffskontrakt med dem, 1988.

Hans tid på Newell’s Old Boys var en förvirrande upplevelse för unge herr Batistuta. Han var långt hemifrån där hans familj och hans flickvän fanns. Han var tvungen att sova i ett rum på stadion och fick ta itu med viktproblem som ofta höll honom borta från matcherna.

Men för att få lite speltid lånades Gabriel Omar ut till det mindre laget Deportivo Italiano i Buenos Aires, som deltog i Viareggio turneringen i Italien. Batistuta blev turneringens skyttekung och italienska scouter, plus några från de större argentinska lagen, vände blickarna mot hans talang.

Vid sin återkomst till Newell’s deltog han i Copa Libertadores finalen mot Nacional 1988, en match som Newell’s vann med enda målet i matchen.

Mitt under 1989 gick Batistuta vidare till River Plate där han genast gjorde intryck på sin nya klubb. Batistuta hann med att göra sjutton mål under sin första säsong, men personkemin med tränaren Daniel Passarella innebar att han petades ur laget. Så efter bara ett år med klubben ville han lämna, vilket han också gjorde, med bravur. Batistuta gick till ärkerivalerna Boca Juniors.

Men det klickade inte heller i inledningen av hans vistelse i Boca. Tränare Oscar Tabarez ville dock under januari 1991 föryngra anfallet och Batistuta tog plats i laget. När säsongen skulle sumeras hade Bati spelat mer än 30 matcher och gjort 13 mål vilket var en hjälp på vägen till Bocas mästerskaptstitel. Batistuta blev också skyttekung, nu för andra gången i sin karriär.

Denna form förde honom över till Italien och Florens lila lag, Fiorentina. Även där hade Bati en tuff start med anpassningssvårigheter till det italienska livet. Men snart hittade Gabriel nätmaskorna och han gjorde 13 mål i sin debutsäsong. Året därpå gjorde han 16 mål men Fiorentina åkte ur Serie A. Men Gabriel som stormtrivdes fortsatte dock i i Florens och Fiorentina studsade tillbaka upp i Serie A, tack vare alla argentinska mål i Serie B.

Fiorentina kom stärkta tillbaka till högsta ligan och började tampas högt upp i tabellen tillsammans med jättarna i italiensk fotboll. Vem gick i bräschen om inte Gabriel Omar Batistuta. Hans mest produktiva säsong kom under 1994-1995 då han gjorde hela 26 mål på 32 matcher, ett rekord som bröt Ezio Pascuttis 30-åriga rekord genom poäng i alla de elva första matcherna för säsongen. Vid den här tidpunkten hade han fått smeknamnet ”Batigol”, av uppenbara skäl.

Följande säsong, 1996, ledde han Fiorentina till vinst i Coppa Italia och fyra månader senare spelade Fiorentina i Supercoppa Italiana mot AC Milan. Med hjälp av Batigols två mål intjänade Fiorentina trofén. Inte många människor har satt Franco Baresi på läktaren, men Batigol är en av dem. Han hade allt, fart, kraft, en kuslig förmåga att hitta utrymme. Hans högra fot kunde skicka bollar som flög i ljusets hastighet mot nätet.

Men efter många misslyckade försök till en Scudetto, började Batigol få myror i brallan. Han ville vinna italienska mästerskapet och kände enda sättet han kunde göra detta skulle vara att flytta till en större klubb, men utnämningen av Giovanni Trapattoni som tränare i Fiorentina övertygade honom att stanna och en sista gång försöka i Florens.

Det blev dock besvikelse i Champions League och en ödmjuk sjunde plats i Serie A år 2000. Den misslyckade säsongen fick Batistuta att, efter mer än 250 matcher och 168 mål, slutligen lämna Fiorentina. Klubbens genom tiderna bästa målskytt. Gabriel skrev på för AS Roma för omkring 300 miljoner kronor.

Även om en knäskada begränsade hans framträdanden, lyckades han ändå att göra mål 20 mål för Roma i sin första säsong och förverkligade sin dröm om att vinna en stor trofé då Roma vann scudetton för första gången sedan 1983.

Dålig form som berodde på en ihållande knäskada ledde slutligen till hans avsked från Roma, efter 3 år i den eviga staden. Han var då utlånad till Inter under säsongen 2002/03 men lyckades bara 2 mål i 12 matcher som hans kropp kämpade med stelhet i topp-fotbollen.

Han lämnade sedan för qatariska laget Al-Arabi på en fri transfer 2003 och satte direkt rekordet för flest gjorda mål, 24 mål under sitt första år. Han belönades 2004 med guldskon för alla arabiska ligor. Efter två år i Qatar pensionerad han sig från fotbollen 2005.

Batistuta hann med att spela i tre VM-slutspel för Argentina där han också var produktiv. Det blev hela 56 mål på 78 landskamper och därigen är han den främste skyttekungen för argentinska landslaget. Han gjorde två hattrick i VM-matcherna han fick vara med i och blev den fjärde spelaren någonsin att göra det.

Efter att Gabriel Omar valde att lägga skorna på hyllan har han flyttat till Australien. Han har köpt en gård i Argetina och har tagit flyglektioner. Men vad är allt detta om man har släppt en egen patenterad anti-rynkkräm och skrivit en självbiografisk essä med titeln ”Batigol berättar Batistuta”, till vilken han utsågs till en av åtta finalister i 1998 års italienska litterära pris, Bancarella Sport.

Han är en hängiven katolik och familjefar, liksom en aktiv filantrop inom välgörenhetsorganisationer. Utöver allt detta har han även tagit upp hästpolo och golf som stora delar av hans fria tid.

Med över 300 mål i drygt 500 tävlingsmatcher är Batigol bland de främsta av alla målskyttar tid mål. Han är älskad i Argentina och i Italien. Fiorentina har rest en bronsstaty som en hyllning till legenden under sin tid i klubben.

När han pensionerade sig berättade han om sin olycka att aldrig vara nöjd.
– När jag spelade fotboll var jag aldrig lycklig… Om jag gjorde två mål, ville jag göra ett tredje. Jag alltid ville ha mer. Nu kan jag se tillbaka med tillfredsställelse, men jag kände aldrig så när jag spelade.

O fim amargo para Ronaldo

Corinthians fyllde förra året hundra år. Med en liten märklig tidsräkning såg klubben detta årets Copa Libertadores som en titel att vinna som ett hedrande av klubbens 100 år. Till förra årets Copa Libertadores var Corinthians direktkvalificerade eftersom laget vunnit Copa do Brasil. Så var inte fallet till årets Copa Libertadores, något som Sanningsvittnet redan slagit fast. Här kommer fortsättningen och det möjliga slutet på Corinthians och Ronaldos öde.

Tolima skulle besegras i andra kvalomgången för att Corinthians skulle gå till gruppspelet. Det var ingen tvekan om vem som var den bättre sidan, på papper. En plats i gruppspelet för brassarna ansågs vara något av en formalitet.

Den första matchen på Pacaembu i São Paulo slutade mållöst. Det var ett överraskande resultat som blev ett risktagande för klubben. Skulle det inte bli vinst på bortaplan skulle både klubbens dröm och Ronaldos sista dröm över. Ronaldo som drömde om att vinna Copa Libertadores för att ha chans att knyta ihop sin karriärssäck i klubb-VM. Ett VM som liksom Ronaldos landslagstriumf ska gå av stapeln i Japan.

Laget behövde höja sig, förbättra sin prestation men det otänkbara inträffade. Timão var inte bättre och förlorade måstematchen med 2-0. Tolima styrde spelet på hemmaplan och var en välförtjänt vinnare. Danny Santoya öppnade målskyttet under första halvlek, innan Wilder Medinas dödade matchen i andra halvlek. Corinthians försök att komma tillbaka försvårades av egna spelaren Ramirez, fyra minuter efter att han blivit inbytt för Timão. Han såg rött och fick rött kort. Återigen hade Timão misslyckats vinna Copa Libertadores. Drömmen blev fortsatt en mardröm.

Rasande fans tog sig till flygplatsen för att visa sitt missnöje med laget när de utvalda kom hem till São Paulo. Fansen skanderade förolämpningar medan de väntade. Laget undvek dock fansen och lämnade flygplatsen med en poliseskort. Klubbhuset blev nerklottrat med kritiska meningar, de flesta riktade till president Andres Sanchez och Ronaldo.

En mening löd:
”Före detta världsmästare -nu skamlöst fet”.
Krav på att de båda skulle lämna klubben kom som en annan anstromning. Ronaldo ska enligt vissa överväga det, allt eftersom segern i Libertadores var ett av hans viktigaste mål i år. Med den ambitionen som gått upp i rök, och hans fysiologiska problem, kan Ronaldo avsluta sin karriär redan nu.

Tränaren Tite var heller inte han förskonad från krav på avgång. Trots at förlusten mot Tolima var hans första på fjorton matcher, var det droppen för vissa. Med en krossad dröm om en Libertadores-titel kan nu Tite bara koncentrera sig på ligan och att rädda sitt jobb. Derbyt mot Palmeiras i söndags avgjorde hans fortsatta öde. Det blev en 1-0 vinst som räddade livhanken på Tite ett tag framöver.
Resten av säsongen kommer, hur den än slutar, ha en bitter eftersmak. Det tidiga urtåget kommer vara ett av de bestående minnena av hundra år av drömmar krossas med skyhöga förväntningar.

Drömmen om en första upprepning

Nu är det mer än åtta år sedan de tre stora R:en förde Brasilien till ännu ett guld i Sydkorea /Japan. Nu är alla tre tillbaka hemma i Brasilien för att spela för de stora klubbarna där. Ronaldinho är som bekant klar för Flamengo. I lördags blev Rivaldo en Sao Paulo-spelare på lån från Mogi Mirim Esporte Clube. Sedan 2009 finns Ronaldo i Corinthians.

Detta inlägg ska fokusera på det kanske största R:et av dem alla. Ronaldo, som står inför den sista stora utmaningen i sin karriär. Om allt går enligt planerna kommer han lägga fotbollsskorna på hyllan i december, men innan dess alltså en stor sista satsning.

Ronaldo Luis Nazário de Lima vill, på den plats där hans största triumf firats, återuppleva en vinnares sötma. Att resa till Japan för att vinna ännu en världsmästartitel, nu för klubben i stället för landslaget är hans sista stora dröm. Drömmen om att bli en dubbel världsmästare kan bara gå i uppfyllelse om Corinthians blir sydamerikanska mästare genom att vinna Copa Libertadores i juni. Men det är en svår resa till Japan, bland annat via Colombia. Drömmen kan vara över så tidigt som i mitten av nästa vecka.

För att nå gruppspelet i Libertadores, måste Corinthians, Timão, klara av en svår kvalomgången mot Tolima från Colombia. Första matchen mellan lagen gick av staplen i onsdags. Matchen slutade 0-0 vilket gör det än svårare för Ronaldo och Corinthians att gå vidare. I nästa vecka är det dags för returmatch i den colombianska staden Ibague, huvudstaden i provisen med samma namn som fotbollslaget, Tolima. En lång resa för att möta en besvärlig motståndare som slutade på en andra plats i colombianska ligan.

Tolima har flera spelare som skulle kunna sätta ordentliga käppar i hjulet för ”Timão”. Wilder Medina är det farligste hotet för Corinthians framåt. Han är en av fotbollens sent utvecklade, med tidigare gäng-och narkotikarelaterade problem. Medina fyller 30 år nästa månad och gjorde sitt genombrott i fjol Tolima. Även om Medina skulle vara i toppslag är ”Timão” fortfarande favoriter att vinna även om det är tidigt på säsongen och resultaten inte alltid blir som de egentligen borde.

Det kommer säkert att bli ett nervpåfrestande vecka för brassarna om resultatet går emot dem på onsdag.
Att inte ens nå gruppspelet i Libertadores skulle vara något som är oacceptabelt för Ronaldo, men kanske än mer för hela Timão.

Rivaliteten finns inte bara där i de inhemska ligorna. I till exempel Paraguay hånar ständigt Olimpiafansen de historiska rivalerna, Cerro Porteño. Olimpia har vunnit Libertadores tre gånger. Cerro Porteño har deltagit hela 33 gånger utan att en enda gång få lägga vantarna på pokalen. För 34: e gången kommer Libertadores gå av stapeln i år. Nerverna kommer vara utanpå i Paraguays huvudstad Asunción kommande två veckorna. Cerro Porteño måste, likt Corinthians, genomgå kvalspelet och i sitt fall besegra Venezuelas Deportivo Petare för att nå gruppspelet.

Ett annat exempel hittas i Buenos Aires där San Lorenzo fått stå ut med år av hets från sina konkurrenter kring klubbens brist på internationella titlar. För tio år sedan lyckades laget ta ett par titlar i andra klassens tävlingar, Copa Mercosur (2001) och Copa Sudamericana (2002), men i Libertadores räcker dem fortfarande inte till, vilket är en enorm glädje och lättnad för Buenos Aires jättarna, som alla har vunnit Sydamerikas främsta titel.

Det är en liknande historia i Sao Paulo, även om Corinthians, till skillnad från San Lorenzo i Buenos Aires, utan tvekan är den största klubben har Timão heller aldrig varit kontinentens bästa lag. Santos har lyckats, rivalerna Palmeiras har gjort det och Sao Paulo FC har också dem vunnit och det tre gånger, vilket är mer än någon annan brasiliansk klubb.

Förhoppningarna var skyhöga på att Ronaldo skulle kunna bära dem till seger förra året men Corinthians försvann ut ut Libertadores på bortamål mot Flamengo i den andra omgången, samma skede när de åkte ur i sina två tidigare deltaganden, 2003 och 2006. Båda gångerna förlorade Corinthians mot Argentinas River Plate. Det senare nederlaget var faktiskt också slutet på förtrollningen mellan Carlos Tevez och klubben. Hela Timão med Tevez i aktern möttes av fans i upplösnings- och upploppstillstånd.

Innan dess var uttågen ur Libertadores om än värre då laget 1999 förlorade mot Palmeiras i kvartsfinalen. Ett år senare upprepades samma historia, mot motståndare, en runda senare, vilket också är det närmaste Corinthians har kommit att ta beslag på pokalen.

Att avsluta torkan nu skulle vara ett passande sätt för Ronaldo att avrunda av sin karriär. Men det blir en tuff väg. Förutsatt att de går igenom kvalomgången, kommer de att ingå i den svåraste gruppen i årets Libertadores. Guarani Paraguay har föga hopp om framsteg, något som säkerligen inte gäller Estudiantes, vinnare 2009 och de regerande mästarna i Argentina. I gruppen finns det även en annan brasiliansk tungviktare, Cruzeiro, som gick till final 2009. Endast två lag går vidare till utslagningsfasen, så ett stort namn kommer att få se på när de andra fortsätter kriga för segerns sötma.

För närvarande skulle dock Timão vara huvudlösa om tankarna skulle flyga iväg innan Medinas Tolima besegras. Gröna Palmeiras, vita, blåa och röda Sao Paulo och vit-svarta Santos vill alla tre se Corinthians besegrade och på så sätt också släcka Ronaldos dröm om att få knyta ihop säcken i Japan där han tidigare upplevt sin största framgång.