Etikettarkiv: AC Milan

Sådan far, sådan son

Maldini

Det finns en rad med namn som högaktningsfullt satt sin prägel på AC Milan. Namn som Nils Liedholm, Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Ruud Gullit, Zvonimir Boban och Franco Baresi. Listan kan göras betydligt längre. Otaliga är de stjärnor som iklätt sig den svartröda tröjan. Men få, om någon, har haft en inverkan på både klubb och supportrar som far och son Maldini. Pappa Cesare och sonen Paolo.

Cesare Maldini var en enastående försvarare under sin spelarkarriär. 12 år blev det i Milan med 347 matcher under den tiden. Som spelare var Cesare en elegant och sofistikerad försvarare. Utmärkt i luften men också enorm blick för spelet. Det blev med dessa egenskaper också en plats i det väl ansedda italienska landslaget under åren 1960-63. När Milan 1963 vann Europacupen för mästare var Cesare lagkaptenen som lyfte pokalen i skyn. Hans pondus och stora kunskap gjorde att många förutsåg att han efter sin aktiva karriärs slut, som han avslutade 1967 i Torino, skulle bli tränare. Tre år efter han tackat för sig återvände han till sitt älskade AC Milan. Nu som assisterande tränare. Ytterligare två år senare, 1972, fick Cesare chansen som huvudtränare. Två titlar blev det året därpå. Coppa Italia och Cupvinnarcupen. Men i Milan var kraven höga och viljan att vinna ännu mer fick Cesare att lämna i förmån för Giovanni Trapattoni.

Familjen Maldinis flyttlass gick vidare till Foggia, Ternana och Parma innan han blev assisterande förbundskapten i Italien 1980. Tillsammans med Enzo Bearzot ledde Cesare gli Azzurri under sex år, med VM-guldet 1982 som den absolut största bedriften. Ett guld som hela Italien fortfarande håller väldigt högt.

Men Cesare skulle fortsätta skörda framgångar i landslaget. 1990 blev han förbundskapten för U21-landslaget som redan då var stjärnspäckat med världsspelare under utveckling. Under Cesare skulle landslaget vinna EM under tre raka mästerskap. Kanske är det i den rollen som han uppskattats som mest. Att varit med och utvecklat så många unga italienare som länge skulle komma att vara etablerade i den absoluta världseliten. Gianluigi Buffon, Fabio Cannavaro och Francesco Totti är tre av namnen.

Hans framgångar uppmärksammades och erkändes med förbundskaptensjobbet för A-laget i Italien där han ersatte Arrigo Sacchi. Efter ett svårt kvalspel till VM i Frankrike 1998 ställde sig den kritiska italienska pressen bakom gli Azzurri och stora förhoppningar sattes till den utvalda truppen. Med sonen Paolo i laget tog sig Italien obesegrade från gruppspelet. Det skulle dock ta stopp i kvartsfinalen mot värdnationen som kom att vinna på straffavgörande.

Det upphaussade landslaget fick utstå oerhörd kritik efter uttåget och Cesare Maldini fick ta hundhuvudet. Kritiken handlade till stort del om hans defensiva tillvägagångssätt och hans uppenbara motvilja att spela både storstjärnorna Roberto Baggio och Alessandro Del Piero på samma gång. Kritiken tog hårt på Cesare som erkände sig ansvarig för nederlaget och lämnade posten som förbundskapten.

Cesare Maldini tog en time out från coachandet och hittade istället en ny roll inom AC Milan. Som huvudscout verkade Cesare till han blev ombedd av klubben att ta över tränarrollen tills vidare, tills dess att en ny tränare hittats. Senare samma år tog Fatih Terim över som huvudtränare och Cesare blev hans rådgivare under sina första månader i Milano.

2002 tog Cesare ett nytt steg i sin tränarkarriär genom att ta över Paraguays landslag. Ett impopulärt beslut i Paraguay där det hellre sågs inhemska tränare skulle ta jobbet. Men trots sina bristande spanskakunskaper tog sig Cesares Paraguay till ett VM-slutspel där man tog sig vidare från gruppspelet.

Det kom att bli hans sista uppdrag som tränare innan han pensionerade sig från även den delen av fotbollen. Men ännu en gång skulle Cesare återvända till sitt älskade Milan, nu med en roll som talangscout.

Cesare Maldini gick bort för drygt ett år sedan. Hans prestationer var enastående. Både som tränare och som spelare, med stora framgångar i båda rollerna. Han kommer alltid att bli ihågkommen som en enastående fotbollsprofil och en av Italiens främsta någonsin.

Cesare Maldinis son Paolo var även han en kolossal försvarare med en förmåga att läsa spelet på ett extraordinärt sätt. När han spelade i backlinjen hade AC Milan tillsammans med Tassotti, Costacurta och Baresi en av världens bästa vänsterbackar. När Paolo senare i sin karriär flyttade in till en roll som mittback var han även där en av världens bästa backar. En av de bästa som någonsin har skådats.

Paolo var som sin far svart och röd, Milanese. Paolo gjorde debut i Milan, 16 år ung. Redan året efter debuten spelade Paolo regelbundet till höger, men flyttades så småningom över till vänsterkanten och gavs tröjnummer 3 som han skulle komma att behålla i över två decennier på toppnivå.

Den första Champions League-titeln Milan tog kom bara två år in i Paolos proffskarriär. Upplagan av Milan kom att kallas ”de odödliga” och var så ett fantastiskt lag. Under hela säsongen släppte AC Milan bara in 15 mål. Laget dominerade den europeiska fotbollen i flera år och vann flera hedersamma titlar.

Paolo blev den första försvararen att någonsin vinna World Soccers årliga utmärkelse till världens bästa fotbollsspelare 1994. Samma år blev han tredjenamn i Ballon d’Or, en sällsynt utmärkelse för en försvarare i en FIFA-utnämning som allt som oftast lägger vikt vid målgörare.

1996 utsågs till kapten i AC Milan. Fabio Capello hade lämnat Milan och Milan misslyckades under två raka säsonger att kvalificera sig till Europaspel. Men 2001 började Milan hitta tillbaka till ett vinnande koncept. Nu med Carlo Ancelotti som tränare. Ancelotti som under sin spelarkarriär bland annat spelat i klubben. 2003 vann Milan Champions League-finalen mot Juventus på straffar i den första helitalienska finalen i cupens historia. Likt sin far fick nu Paolo som kapten lyfta pokalen i skyn.

2005 var Maldinis Milan involverat i en av de största europeiska finalerna som någonsin skådats. Milan ledde med 3-0 i halvtid mot Liverpool och hade med hisnande fotbollspropaganda lamslagit engelsmännen. Det hela var helt enkelt för mycket för Liverpool på andra sidan. Det var för övrigt faktiskt Paolo Maldini som gjorde det första målet med en utmärkt nick. Liverpool slog dock tillbaka i andra halvlek. 3-3 blev straffläggning och Milan var paralyserade av Liverpools upphämtning och förlorade således på straffar.

Två år senare skulle dock Milan få sin revansch på Liverpool genom att slå dem i Champions League-finalen i Aten. Ännu en gång fick en Maldini lyfta trofén som lagkapten och fanbärare för AC Milan. Paolo var nu 37 år gammal och blev samma kväll den äldsta spelaren att lyfta Champions League-pokalen. Vinsten i 2005 års upplaga av Champions League blev Paolos femte europeiska trofé och andra som kapten. Även det året vann AC Milan VM för klubblag, när man besegrade Boca Juniors, och blev första europeiska lag att vinna den turneringen.

2006 kom Paolo Maldini att göra sin 1000:e match. I Europa hade bara den engelske målvakten Peter Shilton gjort fler framträdanden. Under samma år gjorde Maldini sin sista Champions League-match. 2009 tog han farväl till fotbollsplanen och klubben pensionerade den nu berömda tröjan med nummer 3. I sann Maldini-anda meddelade dock Milan att numret enbart fick återupplivas av en son till Paolo.

Paolo Maldini gjorde 647 matcher för sitt Milan. 126 matcher för gli Azzurri, 74 matcher som landslagskapten och han deltog i fyra VM. Efter sin pensionering gav Paolo hintar om att han skulle gå vidare i sin fars fotsteg och börja träna. Carlo Ancelotti, fullt medveten om Maldini-männens kunskaper, erbjöd honom en tränarroll i Chelsea, något som dock Paolo tackade nej till. Förra året blev han en av ägarna till det amerikanska NASL-klubben Miami FC, med hopp om att klubben inom en snar framtid ska bli en del av MLS.

Far och son Maldini är enorma symboler för AC Milan. Tillsammans har Maldini-duon ett fotbollsfacit som är enormt. 11 ligatitlar som spelare och 6 stycken europeiska titlar plus en mängd andra utmärkelser.

Maldini är en sann fotbollsfamilj och dynasti som inte tycks vara slut. En tredje Maldini, Paolos son Christian har spelat i Milans ungdomslag, men är för närvarande kontrakterad av AC Reggiana. Likt sin farfar och far är Christian, föga förvånande, mittback. Det återstår bara att se om han kommer väcka liv i den svartröda tröjan med nummer 3 på ryggen.

Annonser

Milan -Ett nytt projekt

 

Det har varit en tuff sommar för Serie A-fansen. Sommarens mercato såg många stjärnor och lovande unga spelare lämnar stöveln. Zlatan Ibrahimovic, Thiago Silva, Fabio Borini och Marco Verratti, för att nämna några. Ärligt talat har mercaton nog ändå varit mest svidande för AC Milan. Den tumultartade sommaren kommer ge avtryck på Milans spel. Något som säkerligen ger Massimiliano Allegri ännu djupare rynkor i pannan.

För, förutom de enorma kvalitén klubben förlorade i Ibrahimovic, Silva och Cassano, har de också förlorat en hel del betydande erfarenhet i och med att trotjänarna Nesta, Zambrotta, Gatturso, Seedorf och Inzaghi har slutat eller flyttat på sig. Huvudbry på Allegri kanske är i underkant? En ny tid för AC Milan med samma förhoppningar och krav på sig inleds och allt läggs på mister Allegri som nu förväntas montera något liknande till ett utmanarlag om scudetton. I Adriano Galliani och Silvio Berlusconis uppdrag att sänka lönekostnaderna samt göra klubben mer ekonomiskt självförsörjande fick Milan att rekrytera ungdomar eller fyndvärvningar de visste kunde bidra med något.

Denna nya policy fick Riccardo Montolivo (Fiorentina), Francesco Acerbi (Chievo Verona), Bojan Krkic (Roma), Mbaye Niang (Caen), Nigel De Jong (Manchester City), och Giampaolo Pazzini (Internazionale) att klä sig i svartröttrandigt.

Så med ett helt nytt nav förväntades, så klart, Allegri att köra över Sampdoria i lagets seriedebut. Men 0-1 slutade matchen och Allegris djupa funderingar kom att handla om uppställningen. Han hade fått överge sin tro och idé om 4-3-1-2 och istället använda 4-3-3. Kanske var det på tiden funderade säkerligen Allegri under sommarsolen när det gick upp för honom hur läget skulle bli. Förra säsongen kritiserades nämligen Allegri för att vara taktiskt stelbent.

Allegri tog tillfället i akt och förändrade efter Ibrahimovics flytt spelsystem. 4-3-3 skulle bli det nya. Det blev ingen quick fix med vacker utgång. Nej, istället blev det förvirring. Under försäsongen hade Montolivo fått vara spelfördelare precis framför backlinjen, istället för att vara fri som en fågel på vänstra delen av mittfältet. De Jong skulle bli svaret på det problemet när han blev klar i slutet av mercaton. Men som med så mycket annat blev det istället förvirring.

Efter den här första förlusten, på hemmaplan, var trycket på Allegri som ni säkert redan förstått stort. Men vad som måste läsas in är förhållandet mellan Allegri och Milan och dess hierarki. Förhållandet hade börjat krackelera i slutet av förra säsongen. Silvio Berlusconi tog illa vid sig när Allegri inte kunde försvara scudetton. Omvärlden kan tycka att det är hur orättvist som helst, men Berlusconi har makten.

Att begära av Allegri att vara en kandidat till scudetton är mycket begärt och att hänga ut Allegri som ett hundhuvud til fansen i fall det blir ett fiasko ur den stora klubbens ögon sett. Men Berlusconis springpojk, Galliani, hävdar bestämt att klubben ska vara ett alternativ till 2013 års Serie A vinnare. Skälet: Att han panikvärvade De Jong, Bojan och Niang i slutet av mercaton. Namn som varit med och vunnit men ändå inte varit några ledargestalter precis. Det blir en rätt så löjlig föreställning.

Paniken är redan påtaglig i hela Milan, eftersom Allegri återgått till sitt kritiserade, men betrodda, 4-3-1-2. Att göra så stora förändringar av en så pass stor institution i världsfotbollen är en mycket riskabel strategi från Milans håll. Att istället succesivt påbörjat förändringen för några år sedan hade varit att föredra, även om Allegri inte kan sväras fri från hela ansvaret.

Bland titelutmanarna till förra årets vinnare Juventus finns inte längre Milan som ett självklart alternativ. Det kommer att ta tid för klubben att bli en farlig och aktad utmanare igen. Dessutom med det tryck Allegri får utstå krävs att han får de nya spelarna att lära sig spela tillsammans. Annars, med ny tränare kommer vägen bli ännu längre. Det finns heller ingen Zlatan som på egen hand kunde lösa Milanos rödsvarta problem. Men samtidigt kan inte Allegri låta kravet på resultat skrämma honom till att inte lita till de nytillkomna, ungdomarna och truppspelarna. När allt kommer omkring syns det vilka som kan bidra och inte. Eller som Allegri sagt: ”Milan är vid år noll”, och han måste därför behandla klubben som ett nyfött projekt.


Till slut får vem som helst spela i Lazio

Från början blev Lazios Antonio Candreva tråkad och utbuad av sina fans. Nu har Candreva vunnit över fansen till sin sida. Trots allt…
– Min mor kom och tittade på en vänskapsmatch mellan Lazio och Chelsea, minns Fabio Liverani.

Efter 10 minuter satte hon i öronproppar. Och det var inte någon öronbedövande stämning som fick mamma Liverani att inte höra sina egna tankar. Det var förolämpningarna som Fabio Liverani fick höra av sina egna fans. Hans brott var att spela i Lazio men heja på lokalrivalerna AS Roma.

Det är en liknande situation som Antonio Candreva funnit sig i. Förra året blev Candreva inbytt mot Hernanes i 88:e minuten i 2-0-segern mot Milan. Istället för att varken hylla Hernanes eller Candreva möttes den inbytte av hån från Curva Nord. Reaktionerna på hans ankomst till Rom var så extrema att han var tvungen att hålla en speciell presskonferens och förneka sina band till den gulröda konkurrenten.

– Jag har inget att dölja, försökte Antonio stelt och nervöst förklara. Jag är inte Romanista. Jag lämnade hemmet vid 14 års ålder och har aldrig stått i Curva Sud.

Få blev övertygade om var hans hjärta och tillhörighet fanns. För, oavsett om han har spelat och blivit svettig för den biancocelesti-tröjan var han för många Laziale en Giallorossi.

Men något ändrades den 7 april när han gjorde sitt första mål för klubben. Mot Napoli. Det var en match som ägnades och tillskrevs Laziolegenden Giorgio Chinaglia. Så när Antonio nätade framför Curva Nord brast fansen ut i ett glädjevrål.

Men hur gick det med Liverani då? Laziofansen verkar inte ha världens bästa minne, eller vara speciellt långsinta, för även Fabio lyckades vinna över fansen på sin sida -trots att han är Romanista…


Vissa skrattar. Andra gråter. Historien om Alberto Aquilani


Nämn Alberto Aquilanis namn till Romafans och de kommer omedelbart att gnuggar händerna i förtjusning. Inte kanske för uppskattningen av Albertos obestridliga kompetens, utan mer för att Liverpool accepteradedet som till och med i den vildaste fantasi var en uppblåst och för bra prislapp för att vara sann.

Under sommaren 2009, en varm och behaglig sommar så som kan förväntas i den eleganta italienska huvudstaden, klarade den uppenbarligen bräckliga mittfältare den medicinska genomgånen när Rafa Benitez beslutade att detta var spelaren att ersätta Xavi Alsono som gick till Real Madrid. Smått förvånansvärt fick Aquilani ett friskintyg och en affär mellan Roma och Liverppol gick igenom, med en prislapp på någonstans runt 23million euro. Något som Roma och alla deras fans aldrig skulle ha drömt om när Juventus först frågade om tillgängligheten på spelaren. Turinklubben hade sett att trots att Aquilanispelat i EM 2008 hade spelaren bara gjort 14 Serie Amatcher under föregående säsong. Brist på speltid hade ingenting att göra med en brist på förmåga utan en ihållande vristskada och innan det problem med ett lår.


När Liverpool gav honom klartecken var inte de här farhågorna längre romarnas och Aquilani gjorde något som varken Francesco Totti och Daniele De Rossi aldrig skulle göra. Att ta farväl till sin hemstad. Alla tre är födda och skolade i AS Roma, men medan Totti och De Rossi alltid har hyllats som kungar i staden, i Tottis fall i någon slags kejsarstatus, fick Aquilani bara tummen upp. En annan talang fostrad och uppskattade i AS Roma, Giuseppe Giannini, var känd som prinsen, men Aquilani nådde bara så långt som att krönas till ”Lillprinsen”.

När Alberto Aquilani fyllde 25 år fick han höra att han tillsammans med Daniele De Rossi skulle bilda ett oövervinnerligt Romamittfält. Men var det någon av hemmasönerna som någon gång skulle få lämna så var det aldrig något snack om vem. Totti uttryckte viss bitterhet över att tillåta en lokal förmåga att lämna, men för majoriteten av Giallorossianhängarna fanns knappt någon ånger. Eftersom Alberto aldrig blev älskad på samma sätt som Totti och De Rossi, eller för den delen, brassen Rodrigo Taddei, var övergånssumman på 20 miljoner euro plus tre och en halv miljon som bonus, det bäst som kunde hända den skuldtyngda klubben.

En win-win-situation i Rom. Roma behövde visa åtminstone någon grön siffra i ekonomin och Alberto fyrdubblade sin lön. Aquilani skickades säkerligen iväg med en bucca al lupo, en lyckönskning, men det gjordes i vetskapen om att Liverpool fick en spelare som var långt ifrån prima skick.

Vad som följde var en deprimerande och ändlöst kretslopp av dålig avkastning för Liverpool FC. Aquilanis svaga fotleden höll bara för åtta matcher.

Svag i kroppen, svag i sinnet försökte Liverpool med flera olika knep för att få den icke-engelsktalande italienaren att göra själ för sina 80.000 pund i veckan.

Juventus skrattade och tog sin chans och fick låna Alberto, även om det för Albertos del aldrig blev en permanent flytt tillbaka till Italien, av den enkla anledningen att Juventus inte ville punga upp med 14 miljoner pund för en skadebenägen mittfältare…

Liverpool ville inte längre ha med Alberto att göra och lånade förra året ut honom till Milan, nu med en köpoption på 6 miljoner pund, efter 25 spelade matcher.

Men Alberto föll på målsnöret och gjorde bara(!) 22 matcher i den rödsvartrandiga tröjan. Milans berömda sjukstuga och läkare fick under två månaders tid ta sig en titt på den svaga vristen. Läkarna skakade bekymrat på huvudet och vips så blev det ingen affär den här gången heller.

Nu är Alberto Aquilani 28 år med ytterligare två år kvar på sitt kontrakt med Liverpool. Tredje gången gillt? Fiorentina är nämligen tredje italienska Serie-A-klubb att visa intresse för romaren. Viola vill att Liverpool ska släppa italienaren för samma summa som Milan skulle betala. Blir det till slut en permanent flytt kan det bli precis vad Alberto behöver. En flytt till lugna, trygga och vackra Toscana.


Sampdoria City / Manchester Doria

Vissa tycker att det gått för fort för Manchester City att gå om tidigare finansiella konungen Chelsea och i och med detta senaste intåg av stora plånböcker symboliserar allt som är fel med den engelska ligan. Men för andra åskådare av en viss årgång blir det annorlunda. När TV-kamerorna sveper över Manchester Citys bänk återfinns mycket mer än en ny ledarstab med bland andra Roberto Mancini, David Platt och Attilio Lombardo. Den offensiva delen av det framgångsrika Sampdoria från säsongen 1993-1994 skymtar på bänken. De tre spelarna fick sällskap av Ruud Gullit att bilda en anfallande kvartett som satte italiensk fotboll i brand. Så för att förstå visa bitar av Manchester City kan vi väl gå via Sampdoria i början av 90-talet.


Sommaren 1993 var en fin, ljus och solig sommar för Sampdoria. Sven-Göran Eriksson hade säsongen innan avslutat sin första säsong i Genua med en missräknad och besvikelseladdad sjundeplats. Det magra resultatet innebar också att klubben miste om den europeiska fotbollen, bara ett år efter att laget varit i Champions League-final mot Barcelona. Efter att ha vunnit Scudetton 1991 var detta ett riktigt platt fall, vilket fick klubben att börja oroa sig för att man tappat allt för mycket mark till toppen. Lagandan lyftes dock när superstjärnan Ruud Gullit kom från Milan. Alberigo Evani kom också han från Milano, och med David Platt kom in från Juventus. Ett nytt storlag började byggas.

Att Gullit flyttade till den italienska hamnstaden var ett mästerstycke av ägaren Paolo Mantovani. Holländarens relation med Milans tränare Fabio Capello hade helt fallerat under den föregående säsongen. Capello hade lite tilltro till Gullits lämplighet och frös ut spelaren. Den sista droppen var när Gulit lämnades utanför truppen inför den europeiska cupfinalen mot Marseille. Ruud beslutade då att lämna Milano och hamnade nästan i Bayern München innan det slutligen blev spel för Sampdoria. Gullit var frispråkig i sin lättnad att vara borta från Milanello och den strikta styrningen Capello förespråkade. Nu var det en familjär atmosfär under president Mantovali avslappnade Svennis.

– När jag kom till klubben hade de inte gett mig ett tröjnummer ännu. De frågade mig vilket nummer jag ville ha. Ge mig nummer 4, jag har aldrig spelat med nummer 4, sa jag.

Alla skrattade och det gjorde att ingen av spelarna hade några invändningar mot mitt val av nummer. Jag satte bara på tröjan och spelade hela säsongen i anfallet med nummer 4 på min rygg, minns Gullit.

Undertecknandet av David Platt var kanske en mer av en lågmäld affär, men var en oerhört viktig övergång. Efter att ha gjort en stor inverkan på en ytterst katastrofal säsong i Bari, hade Platt förtjänat en flytt till Juventus. Väl i Turin misslyckades han med att rättfärdiga sin prislapp. Bianconeri hade inget tålamod och precis som Gullit kände sig Platt omedelbart hemmastadd i Genua. Båda spelarna gjorde sitt första Serie A-mål för klubben i en 2-1 vinst i öppningsmatchen mot Napoli och en minnesvärd hade tagit fart.

Gullit gjorde 17 mål det året i ligan och cupen medan Platt bidrog med 11 mål från sin mittfältsroll. Helt klart så hade de nya spelarna en stor inverkan på att förbättra Sampdorias framgångar, men man får inte glömma bort spelarna som fanns i klubben sedan tidigare. Roberto Mancini hade varit den ena av ”de förskräckliga tvillingarna” i Sampdoria med Gianluca Vialli och han var redan etablerad som en klubblegendar. När det gavs möjlighet att para ihop Mancini med Gullit bildade de utan tvekan ett av de mest framgångsrika anfallsparen världen hade sett. Två spelare i oklanderlig kontroll och med fantastisk speluppfattning. Roberto Mancini gjorde 12 mål på 30 Serie A-matcher och nätade 7 gånger i Coppa Italia.

Både Mancini och Gullit hade förmågan att hålla upp bollen och ge lagkamraterna lägen, vilket ofta gav mittfältare som Platt möjligheten att stjäla rubrikerna som målgörare och matchvinnare. På högerkanten fanns ännu en storspelare. Attilio Lombardo. En kvick tekniker med ett öga för mål. Lombardo åtta mål i Serie A. Men det var i Sampdorias framgångsrika cupspel som Attilio Lombardo verkligen kom till sin egen målsättning. Han gjorde fem mål och hjälpte sitt lag till cupseger.

Men det fanns fler stjärnor i laget. Alberigo Evani, från Milans mittfält, skulle senare göra mål i straffläggningen i VM-finalen 1994. Gianluca Pagliuca, den karismatiske målvakten, som även han spelade för Italien i VM-finalen. Pietro Vierchowod, den åldrande men kvicke försvararen som redan hade tillbringat ett årtionde i Sampdoria och Vladimir Jugovic. Den geniala serbiske mittfältaren.

– Laget var bra, vi hade erfarenhet såväl som en hel grupp av lovande unga spelare, dra sig Gullit till minnes.

Säsongen började imponerande men när president Paolo Mantovali dog sju matcher in i säsongen drabbades Sampdoria-familjen hårt av sorgen. Att laget förlorade nästkommande match mot Roma var kanske oundvikligt med tanke på att alla kring klubben var i sorg. Men två veckor senare kom regerande mästarlaget Milan på besök och Sampdoria visade upp att laget var med igen.

Speciellt för Gullit var detta en känslomässig match. Att göra det avgörande målet i en 3-2-match mot den klubb som gjort honom berömd över hela världen var speciellt. Det var dessutom en speciell match för hela Italien. Det var nämligen första gången Milan inte ledde i Serie A sedan otroliga 72 veckor tillbaka. För resten av denna säsong var det inget tvivel om vilket lag i Italien som var det mest spännande. Sampdoria gjorde 64 mål och regerande mästaren Milan mäktade bara med 38. Dock släppte ”i ragazzi Sampdoria” in 39 mål jämfört med Rossoneris 15. Det blev för mycket mål bakåt för att göra anspråk på titeln igen, men Sampdoria la ju vantarna på Coppa Italia istället, även om det inte var en lätt resa genom cupspelet.

Allt började genom ett pinsamt dåligt resultat mot Pisa, seger efter straffläggning mot Pisa efter två 0-0-matcher. Roma stod för motståndet nästa etapp, där det även där blev straffläggning och vinst med 7-6 på straffar. Nu stod Inter på tur. Lombardo gjorde enda målet på hemmaplan innan Gullit gjorde det som behövdes i San Siro. Sampdoria vann båda semifinalsmötena över Parma,med Lombardo, Platt och Gullit som målskyttar. Att Ancona skulle ställa till bekymmer var det ingen som hade räknat med. Dock blev det 0-0 på bortaplan vilket störde planerna, men det skulle bli en härlig avslutning på hemmaplan. 6-1:

Det var bara en fråga om vilken typ av pokal som skulle stå i Sampdorias klubbskåp i slutet av den spännande och känslomässiga säsongen 1993/1994. Laget kunde inte, som så många andra lag strax nedanför ligornas jättar, inte hålla ihop och gå vidare för att nå högre höjder. Gullit återvände till Milano för att sedan lämna Italien för gott under sommaren 1995. Platt och Lombardo flyttade också vidare. Laget splittrades, till synes för gott, men minnet finns kvar av att spelarna förenas i Mancinis Manchester City. Som tränare har han ett rykte för sin försiktighet. Kanske detta kommer att tjäna City väl, men om en mer progressiv strategi krävs kan Roberto bara blick över axeln för att påminna sig om hur spännande ett lag kan vara, för där sitter ju hans gamla vänner Platt och Lombardo…


Serie A gör om och gör rätt

Då tiden efter Calciopoli-rättegångarna vaggades hela Serie A tillbaka till födelsen och beskrivs av många som ”År noll” för den italienska fotbollen. Men i själva verket är det en vriden tolkning. Främst med den tidigare dominanten av italiensk fotboll, Juventus, som ifråntogs så många toppspelare, hela sin ledarstruktur och dessutom blev nedskickade till Serie B. Men också genom Milan, Fiorentina och Lazio som fick börja om, inte från noll, utan från minus.

Det finns många åsikter om vad som hände för fem år sedan och genom att det italienska rättsväsendet är som det är, är chansen stor att vi kommer ha en hel del omprövningar, ytterligare uppenbarelser, avslöjanden och ändringar av straff en lång tid framöver. Men ur ett rent fotbollsperspektiv, att se Inter vinna titlar drar bara ett streck över just den epolem och först nu kan det riktiga Serie A börja på nytt.

För, det verkar slutligen som om den italienska fotbollen kan ha nått en utgångspunkt där alla lag är jämställda, även om det alltid finns några som är mer jämlika än andra. Nästan alla lag i ligan, och definitivt de viktigaste huvudpersonerna, är alla i olika stadier av ombyggnad. Lägg där till att med endast tre Champions League platser från och med nästa säsong kommer toppstriden vara mer intressant än någon gång sedan mitten av 1990-talet, när ligan brett sett var hela Europas bästa.


Milans vice ordförande, Adriano Galliani, hyllades från sina egna led för den exakthet han visade efter att den senaste titeln säkrades. Hans kraft i januarifönstret var överlägsen. När Antonio Cassano och Mark van Bommel anslöt täcktes dåvarande brister igen, medan Urby Emanuelson och Dídac Vilà fick bli intressanta alternativ för framtiden.

Vid sidan av titel-vinnaren Zlatan Ibrahimovic, Alexandre Pato, Thiago Silva och Ignazio Abate, kommer dessa spelare kunna bilda en kärna av talang som Rossoneri kommer att se till att bygga för framtiden, och de kommer utan tvivel att kompletteras med bibehållande av ett antal klubbveteraner. Nästan varenda en av de kvarvarande spelarna från 2007 Champions League vinst är bundna med kontrakt. Den erfarenhet som Christian Abbiati, Alessandro Nesta och Clarence Seedorf sitter inne på kommer inte bara kastas åt sidan, vilket kan möjliggöra för mediemogulen, premiärminitern och ordförande Silvio Berlusconi att inom kort kunna kräva ytterligare en europeiskt triumf i en inte alltför avlägsen framtid.


Milans nyligen avsatte kusin, Inter, släpar efter i processen av återuppbyggnad och Massimo Moratti har ett antal viktiga beslut att göra i sommar. Inte minst så kommer ett stort beslut krets kring om han ska behålla brassen ”jag-vill-aldrig-i-livet-bli-tränare” Leonardo. Dessutom kommer Moratti slita sitt hår i och med det faktum att han har samlat på sig en åldrande trupp och en förlamande lönesumma. Moratti har onekligen en lång väg till återhämtning framför sig.

Lag som Napoli, Udinese och Lazio, som alla tre kan vara med i de europeiska tävlingarna, kommer också stå inför mödosamma uppgifter i sommar. Att hålla fast vid den talang de redan har, med spelare som Marek Hamsik, Alexis Sanchez och Stephan Lichsteiner, kan bli problematisk och svår då alla tippas gå vidare i sin personliga utveckling under sommarens transferfönster. De tre klubbarna har uppenbara brister att ta itu med innan de kan tänka på att upprepa den nyligen avslutade Serie A-säsongen, även om de ovan nämnda stannar kvar i sina nuvarande klubbar.

Att Napoli, Udinese och Lazio alla fått så framskjutna placeringar i sluttabellen har i mångt och mycket varit en indikator på två gamla jättar, Roma och Juventus, som båda två vanligtvis varit titelutmanare men haft bakslag under säsongen. Men jätteparet är i liknande ställningar som ger sina fans fler skäl än de flesta att vara optimistisk.


Planer på en ny och egenägd arena och en förväntad framskjuten placering i både antalet landslagsspelare och i ligan, finns i nya Roma-ägaren Thomas Di Benedetto. Juventus flyttar till nästa säsong in i sitt nya hem, då generaldirektör Beppe Marotta förväntas ha lagt till några äkta kvalitetsspelare till en tripp han försökt omvandla det senaste året.

Med Fiorentina och Palermo också dem i en ständig förändring, med många talangfulla spelare till sitt förfogande, blir ligans landskap mycket olikt när Massimiliano Allegris manskap öppnar nästa säsong med italienska skölden till deras nya retro tröja.

Italiensk fotboll har krupit genom en flod av skit och kommit ut renare, än på länge, på andra sidan.


Bati bati bati bati bati bati bati bati Gooooooooooooooooool!

En av de största anfallarna i modern fotboll är naturligtvis Gabriel Batistuta. Tänker man på en riktig måltjuv i ordets rätta bemärkelse, tänker man på Batigol. Han hade en sagolik karriär i Boca Juniors, Fiorentina och AS Roma och samtidigt bar han med sig sin fantastiska klubb-form till landslagsspelet.


Född i Avellaneda, Argentina den 1 februari 1969, hade Gabriel Omar Batistuta inte fotboll som sitt första idrottsval. Som ung var han en ivrig volleyboll- och basketspelare, men efter att ha sett den magnifika Mario Kempes spela under 1978 års VM-slutspel, bestämde han sig för ägna sig åt fotbollen.
– Jag blev som förhäxad av Kempes. En riktig mästare, lär han ha sagt.

Efter några spel med vänner slöt han upp med den lokala klubben Grupo Alegria Club, där hans lagkamrater var snabba med att ge honom smeknamnet ”El Gordo”, tjockis. Smeknamnets beska eftersmak gjorde att Batistuta flyttade till Platense junior, där han vann regions mästerskapet genom att slå de mer kända Newell’s Old Boys på väg till bucklan. Batistutas mål fångade Newell’s tränare Marcelo Bielsa, och inte långt efter undertecknade Gabriel sitt första proffskontrakt med dem, 1988.

Hans tid på Newell’s Old Boys var en förvirrande upplevelse för unge herr Batistuta. Han var långt hemifrån där hans familj och hans flickvän fanns. Han var tvungen att sova i ett rum på stadion och fick ta itu med viktproblem som ofta höll honom borta från matcherna.

Men för att få lite speltid lånades Gabriel Omar ut till det mindre laget Deportivo Italiano i Buenos Aires, som deltog i Viareggio turneringen i Italien. Batistuta blev turneringens skyttekung och italienska scouter, plus några från de större argentinska lagen, vände blickarna mot hans talang.

Vid sin återkomst till Newell’s deltog han i Copa Libertadores finalen mot Nacional 1988, en match som Newell’s vann med enda målet i matchen.

Mitt under 1989 gick Batistuta vidare till River Plate där han genast gjorde intryck på sin nya klubb. Batistuta hann med att göra sjutton mål under sin första säsong, men personkemin med tränaren Daniel Passarella innebar att han petades ur laget. Så efter bara ett år med klubben ville han lämna, vilket han också gjorde, med bravur. Batistuta gick till ärkerivalerna Boca Juniors.

Men det klickade inte heller i inledningen av hans vistelse i Boca. Tränare Oscar Tabarez ville dock under januari 1991 föryngra anfallet och Batistuta tog plats i laget. När säsongen skulle sumeras hade Bati spelat mer än 30 matcher och gjort 13 mål vilket var en hjälp på vägen till Bocas mästerskaptstitel. Batistuta blev också skyttekung, nu för andra gången i sin karriär.

Denna form förde honom över till Italien och Florens lila lag, Fiorentina. Även där hade Bati en tuff start med anpassningssvårigheter till det italienska livet. Men snart hittade Gabriel nätmaskorna och han gjorde 13 mål i sin debutsäsong. Året därpå gjorde han 16 mål men Fiorentina åkte ur Serie A. Men Gabriel som stormtrivdes fortsatte dock i i Florens och Fiorentina studsade tillbaka upp i Serie A, tack vare alla argentinska mål i Serie B.


Fiorentina kom stärkta tillbaka till högsta ligan och började tampas högt upp i tabellen tillsammans med jättarna i italiensk fotboll. Vem gick i bräschen om inte Gabriel Omar Batistuta. Hans mest produktiva säsong kom under 1994-1995 då han gjorde hela 26 mål på 32 matcher, ett rekord som bröt Ezio Pascuttis 30-åriga rekord genom poäng i alla de elva första matcherna för säsongen. Vid den här tidpunkten hade han fått smeknamnet ”Batigol”, av uppenbara skäl.

Följande säsong, 1996, ledde han Fiorentina till vinst i Coppa Italia och fyra månader senare spelade Fiorentina i Supercoppa Italiana mot AC Milan. Med hjälp av Batigols två mål intjänade Fiorentina trofén. Inte många människor har satt Franco Baresi på läktaren, men Batigol är en av dem. Han hade allt, fart, kraft, en kuslig förmåga att hitta utrymme. Hans högra fot kunde skicka bollar som flög i ljusets hastighet mot nätet.

Men efter många misslyckade försök till en Scudetto, började Batigol få myror i brallan. Han ville vinna italienska mästerskapet och kände enda sättet han kunde göra detta skulle vara att flytta till en större klubb, men utnämningen av Giovanni Trapattoni som tränare i Fiorentina övertygade honom att stanna och en sista gång försöka i Florens.

Det blev dock besvikelse i Champions League och en ödmjuk sjunde plats i Serie A år 2000. Den misslyckade säsongen fick Batistuta att, efter mer än 250 matcher och 168 mål, slutligen lämna Fiorentina. Klubbens genom tiderna bästa målskytt. Gabriel skrev på för AS Roma för omkring 300 miljoner kronor.

Även om en knäskada begränsade hans framträdanden, lyckades han ändå att göra mål 20 mål för Roma i sin första säsong och förverkligade sin dröm om att vinna en stor trofé då Roma vann scudetton för första gången sedan 1983.

Dålig form som berodde på en ihållande knäskada ledde slutligen till hans avsked från Roma, efter 3 år i den eviga staden. Han var då utlånad till Inter under säsongen 2002/03 men lyckades bara 2 mål i 12 matcher som hans kropp kämpade med stelhet i topp-fotbollen.

Han lämnade sedan för qatariska laget Al-Arabi på en fri transfer 2003 och satte direkt rekordet för flest gjorda mål, 24 mål under sitt första år. Han belönades 2004 med guldskon för alla arabiska ligor. Efter två år i Qatar pensionerad han sig från fotbollen 2005.

Batistuta hann med att spela i tre VM-slutspel för Argentina där han också var produktiv. Det blev hela 56 mål på 78 landskamper och därigen är han den främste skyttekungen för argentinska landslaget. Han gjorde två hattrick i VM-matcherna han fick vara med i och blev den fjärde spelaren någonsin att göra det.

Efter att Gabriel Omar valde att lägga skorna på hyllan har han flyttat till Australien. Han har köpt en gård i Argetina och har tagit flyglektioner. Men vad är allt detta om man har släppt en egen patenterad anti-rynkkräm och skrivit en självbiografisk essä med titeln ”Batigol berättar Batistuta”, till vilken han utsågs till en av åtta finalister i 1998 års italienska litterära pris, Bancarella Sport.


Han är en hängiven katolik och familjefar, liksom en aktiv filantrop inom välgörenhetsorganisationer. Utöver allt detta har han även tagit upp hästpolo och golf som stora delar av hans fria tid.

Med över 300 mål i drygt 500 tävlingsmatcher är Batigol bland de främsta av alla målskyttar tid mål. Han är älskad i Argentina och i Italien. Fiorentina har rest en bronsstaty som en hyllning till legenden under sin tid i klubben.

När han pensionerade sig berättade han om sin olycka att aldrig vara nöjd.
– När jag spelade fotboll var jag aldrig lycklig… Om jag gjorde två mål, ville jag göra ett tredje. Jag alltid ville ha mer. Nu kan jag se tillbaka med tillfredsställelse, men jag kände aldrig så när jag spelade.


En intellektuell nationalist

Fotboll och politik är två sammanflätade delar av samhället som ofta genom historien har påverkat varandra. Det finns en person som omfattar detta förhållande mer än de flesta. Hans namn är Zvonimir Boban.

Zvonimir föddes i den lilla staden Imotski i den nationalistiska södra delen av Kroatien, mycket nära den bosniska gränsen. Han växte upp i det kommunistiska Jugoslavien och var en ungvuxen när Jugoslavien föll sönder. Nationalismen blev påtaglig för unge Boban. Något som han förmodligen inte skulle ha gissat effekterna på, då hans tankar vann förtroende i det kroatiska folket efter en viss händelse den 13 maj 1990.

Boban spelade för Dinamo Zagreb i den kroatiska huvudstaden mot Röda Stjärnan Belgrad, storlaget från den serbiska huvudstaden. Matchen urartade och fans tog sig in på planen. Läget var spänt utöver fotbollens konkurrens även politiskt mellan de två etniska grupperna, vilket yttrade sig i fotbollshuliganism.


Boban såg en polis slå en Dinamosupporter och sprang mot polisen för att dela ut en karatespark i ansiktet på tjänstemannen. Röda Stjärnans supportrar började riva Maksimir Stadium medan den jugoslaviska polisen bara tittade på hur blodbadet utvecklades. Boban sågs vanka fram och tillbaka på löparbanorna, synbart arg, muttra för sig själv, ”Var är polisen? Var är den blodiga polisen?”

Det var kick, för många kroater, och en symbolhandling för upproret mot den 70-åriga serbiska dominansen i Jugoslavien. Det finns de som anser att Bobans spark var början på Kroatiens nationsbildande. Kriget började ett år senare.

Boban stängdes av från all fotboll av det jugoslaviska fotbollsförbundet i sex månader och åtal väcktes mot honom. Som en följd missade han VM 1990 i Italien. Hans spelarkarriär var lite mindre händelserik än händelserna som utspelade sig i hans hemland, men det var ändå en magnifik karriär.

Det började i Zagreb där han spelade totalt 109 matcher för Dinamo. Debuten gjorde han som 16-åring och blev kapten i klubben endast 19 år gammal. Han var också en stor anledning till Jugoslaviens seger i 1987 års ungdomsVM.


Efter incidenten med den jugoslaviska polisen, flyttade Zvonimir Boban till Italien och hamnade i AC Milan, på särskild begäran från tränare Fabio Capello som sett vad den unge kroaten gick för. Boban köptes i en 85 mångmiljonaffär och lånades omedelbart ut till Bari, som tillät Boban att få den tid att bosätta sig på halvön och själv få hitta det italienska spelet.

Bari slogs mot nedflyttning och den begåvade kroaten kunde inte förhindra Galletti från att falla ner i Serie B. Men trots detta visade Boban hans egenskaper, utmärkt tekniska skickligheter, spelförståelse och förmåga att förstöra motståndarnas uppspel.

Vid sin återkomst till Milanello utsågs han till en integrerad del av Rossoneri. Med tanke på hans debut i en 6-2 seger över Ternana etablerade han sig snabbt i AC Milans mittfält, ett mittfält som innehöll Ruud Gullit, Roberto Donadoni och Demetrio Albertini. Framför allt skulle hans samarbete med Albertini komma Milan väl till pass för kommande år och ge en plattform för fortsatt framgång för AC Milan.


Milan vann Champions League 1994 och Boban var stjärnan i det laget som svepte bort fötterna på alla utmanare innan Milanolaget ställdes mot Johan Cruyff och hans drömlag Barcelona. I finalen var Milan underdogs och förväntades själva sopas undan, men Boban var involverad i Milans ledningsmål som följdes upp av tre till, vilket ledde till en överraskande 4-0 vinst i finalen. Milans vinst betraktas som en av de finaste finalerna i historien och Boban var en viktig del i det.

Mer framgång var på gång för Boban och Rossoneri, men Scudetto 1996 och 1999, som kom att bli hans sista. Det var denna triumf under 1999 som kan ses som den finaste för Boban eftersom Milan var på väg att förlora sin 90-tals framgång och Alberto Zaccheroni hade förts in från Udinese. Milan startade säsongen på ett katastrofalt sätt och var långt efter titelfavoriten Lazio, men Milan höll fast och vägrade att ge upp när de vann mästerskapet under den sista omgången genom att slå Perugia med 2-1.


Boban var viktigt även under denna framgång. Han visade ett otroligt hantverk och en blick för spelet. Genom detta, och att han nu varit i klubben en längre tid, tog han på sig mer ansvar och han gjorde ett antal viktiga mål. Framför allt hjälpte Boban till ännu mer som pådrivare bakom den formidabla duon George Weah och Oliver Bierhoff. Boban hade allt man kan önska i en mittfälts playmaker, en sann trequartista.

Under 2001 kom Rui Costa till Milan från Fiorentina och Boban befann sig för första gången i utkanten av startelvan. Han lånades ut till spanska Celta Vigo, men efter bara fyra matcher meddelade han sin avgång från fotbollen i oktober 2001.


Zvonimir Boban spelade 251 matcher och gjorde 30 mål för AC Milan och är en av de bästa utländska importer som någonsin har kommit till Italien och Serie A. Under nio säsonger på San Siro vann han fyra Scudetti, Champions League, tre Supercoppa Italiana och den europeiska supercupen. Men han hade också en framstående internationell karriär med sitt älskade Kroatien. Inledningsvis spelade Boban för Jugoslavien, där han var med och vann han sju landskamper, innan Kroatien blev självständigt. det blev ytterligare 51 landskamper, som kroat. Han spelade i VM 1998 och var kapten i landslaget som överraskande vann bronset.

Sedan han pensionerade sig har Boban satt sig i skolbänken för att slutföra sina universitetsstudier i historia. Han la fram en avhandling om ”kristendomen i det romerska riket” vid universitetet i Zagreb.


Zvonimir Boban har alltid ansetts vara en uttrycksfull man som läser mycket och imponerar på många med sin vältalighet och kunskap om världens litteratur, historia och politiska frågor. Efter att slutföra sin examen han sagt:
– Först efter fyra års studier har jag förstått hur lite det är att jag vet. Att lära sig nya saker leder enbart till att förstå att det alltid finns mer kunskap.

Han började också en karriär inom sportjournalistiken genom att skriva för kroatiska sporttidningen Sportske Novosti, samt vara en kommentator för Sky Italia och kolumnist för La Gazzetta dello Sport. Han äger även en bar i Zagreb med det fantasifulla namnet ”Boban”.

Zvonimir Boban första kärlek kommer alltid att vara hans land. I dokumentären ”The Last Yugoslavian Football Team”, konstaterar han att ”Kroatien är anledningen till att jag lever. Jag älskar mitt land som jag älskar mig själv. Jag skulle dö för Kroatien”.


Hela världens svarta tulipan

Ruud Gullit är en äventrslysten man. Hans framgångsrik karriär som spelare och tränare har tagit honom från Haarlem till Milano, London, Los Angeles och nu senast till den tjetjenska huvudstaden Groznyj.

På planen spelade den mångfacetterade svarta tulpanen en av huvudrollerna när Nederländerna 1988 vann EM. Även i AC Milan var han inflytelserik i och hjälpte Arrigo Sacchis lagbygge att bli legendariska AC Milan med två europeiska titlar. Han har varit en frontfigur i alla möjliga sammanhang. Utöver spelaren Gullit har han varit en passionerad tränare, TV-expert, reggaesångare och ordföranden för Holland-Belgiens gemensamma ansökan till VM 2018.
– Jag älskar att försöka göra nya saker hela tiden, att upptäcka nya saker och framför allt ha roligt, har han sagt.
Det märks inte minst nu när han oavsett Terek Groznys politiska ställning är.

Men oavsett det var han en spelare som kommer bli ihågkommen för sin skicklighet med bollen och med sina dreadlocks. En spelare som var oförutsägbar men ändå pålitlig med det, vilket han gjort ett tydligt vattenmärke på fotbollen med.

Ruud födde 1962 i en förort till Amsterdam, Jordaan, där han började spela fotboll tidigt. Efter att ha börjat spela för det lokala laget DWS, skrev Gullit som 16-åring sitt första proffskontrakt med Eredivisie-laget Haarlem. Han blev snart lagkamrat med bröderna Edwin coh Ronal Koeman i ungdomslandslagets. I landslaget och klubblaget blev han snart känd som en målfarlig libro. I sina tre säsonger med Haarlem gjorde Ruud i genomsnitt ett mål var tredje match.

Feyenoord var inte sena med att uppvakta Ruud efter den lovande starten på karriären. Tillsammans med Johan Cruyff kunde Gullit visa upp sin märkliga mångsidighet på den stora fotbollsscenen. Det blev 40 mål på 101 matcher under sina tre år i Feyenoord och Ruud var en viktig komponent när Feyenoord 1984 vann både liga och cup. Han blev framröstad till årets spelare i Holland den säsongen, vilket fick till följd att svarta tulpanen sökte nya äventyr. Äventyren fanns i PSV Eindhoven. Under de två säsongerna i PSV blev han en verkligt stor stjärna i fotbollsvärlden. Gullit gjorde 54 mål under två säsonger i PSV, vilket hjälpte laget att vinna Eredivisie två år. Ännu en utmärkelse som årets spelare kammade han hem och 1987 tilldelades han guldbollen, Ballon d’Or.

Allt detta gjorde att Gullit blev för stor för lilla Holland. Det behövdes ännu en ny arena att kamma hem framgångar på. Det blev en flytt till italienska AC Milan. En obestridd stjärna kom han som.

Ett år efter att han anlänt till Milano kom nästa stora höjdpunkt i hans väldigt framgångsrika karriär. Det blev 1988 EM-guld i Tyskland där han ledde de orangea till sin första stora framgång. Det blev en 2-0 seger över Sovjetunionen i finalen där Gullit inledde målskyttet. Andra målet gjorde Marco van Basten som även han spelade i Milan. Ruud hade fått blodad tand. Tillsammans med Marco van Basten och sin barndomsvän, Frank Rijkaard, var den holländska trion med att erövra Italien och Europa med Milan.

Tränare Arrigo Sacchis tog efter 1970-talets Ajax och skapade ett lag som inte hade någon motsvarighet. Rossoneris dubbla europacups vinst 1989 spelades hem spektakulär stil. Gullit och Co förnedrade Real Madrid med 5-0 i semifinalen på San Siro innan de vann med 4-0 mot Steaua Bukarest i finalen. Den svarta tulipanen gjorde hälften av målen. Den europeiska titel försvarades lika stilfyllt följande år, med Bayern München och Benfica som offer i semifinal och final.

Nu började dock Gullits ansträngningar ta ut sin rätt. Utmattad efter en hård säsong, gjorde han föga intryck i VM 1990, och när Marseille satte stopp för Milanodominansen 1991, började Sacchis formidabla lagbygge falla sönder. Ytterligare en besvikelse kom ett år senare när Danmark överraskande slog ut regerande europamästarna på straffar i semifinalen.

Gullit försökte hitta ny lycka och bytte Milan mot Sampdoria. Efter en säsong i Genoa-laget försökte Ruud med en andra sejour i Milan, men Silvio Berlusconis charmoffensiv gav inte mycket tillbaka. Det blev bara åtta matcher i Milan säsongen 1994-1995, även om Ruud hann med att göra tre mål. Berlusconi tröttnade och lånade ut holländaren tillbaka till Sampdoria, där han hittade formen återigen.

Men något mer Milan blev det aldrig. När det började gå sämre i Milan började det också gå sämre i landslaget. Efter en fejd med förbundskaptenen Dick Advocaat drog sig Gullit ur laget inför USA VM. Ruud gjorde en nystart i London och Chelsea där han också blev spelande tränare, eftersom Glenn Hoddle blev engelsk förbundskapten. Även det bar frukt och han ledde laget till FA-cup vinst 1997. Trots cupvinsten och att han säsongen senare tog Chelsea till en fjärde plats blev han sparken följande säsong och beslutade att avsluta sin spelarkarriär.

Efter en kort tränarsejour i Newcastle avgick han i augusti 1999. Besviken med spelet lovade han att aldrig ta ett annat tränaruppdrag. Tidigare arbetsgivaren Feyenoord övertalade honom dock att ändra sig under 2004, vilket ledde till ännu ett jobb hos Los Angeles Galaxy 2007. Gullit lämnade både jobb inom 12 månader.

Efter att sedan ägnat sin energi åt det misslyckade holländska-belgiska försöket att bli värd för fotbolls-VM 2018, har bara Gullit inlett ett nytt äventyr. Han har flyttat till Tjetjenien för att bli tränare för Terek Grozny. En överraskning i många avseenden, men eftersom hans karriär varit som den har varit, har Gullit gjort en vana att göra det oväntade.


%d bloggare gillar detta: