Etikettarkiv: Inter

Sagan om han som gick i bräschen

En gång för länge sedan fanns en ung holländare som lamslog hela landets fotbollselit. Nej, inte Johan Cruyff utan pojken som gjorde det möjligt för Johan Cruyff att bli den han blev. Den här unga mannen gjorde mål i så gott som varje match i det berömda landslaget, Oranje. Mannen höll rekordet för flest landslagsmål i över tre decennier. En gång hela nationens hjälte. Senare omnämnd som förrädare. Det här är berättelsen om den bortglömde fotbollsfrälsaren. Om en tid i historien då Servaas ”Faas” Wilkes härskade.

Berättelsen börjar när Faas föds 1923 i Rotterdam och blir snickarsonen Wilkes. Servaas Faas Wilkes utvecklade snarare en passion för fotbollen än för hammaren och spiken. Det skulle betala sig riktigt bra, skulle det visa sig. Framgångssagan tog fart vid 18 års ålder när han 1941 fick debutera för Xerxes Rotterdam i mötet mot CVV Gouda. I bortamatchen presenterade sig Wilkes med att göra mål i en 6-0-vinst.

Men det var nog inte så många som tänkte på Wilkes mål, eller att Xerxes vunnit och CVV förlorat. Nej, holländarna hade annat att tänka på. Det hemska andra världskriget som var i full gång höll på att riva isär hela landet. Därför blev Faas första steg inom fotbollen inkapslat i den inhemska ligan. Men kanske var det bra att utvecklas i lugn och ro och finna glädjen i att skingra tankarna från allt våld och djävulskap. När kriget så äntligen tog slut började Servaas Wilkes och Xerxes utvecklas i symbios till att bli ett av landets mest etablerade topplag. 1945-46 gjorde Faas 8 mål på 19 matcher. De kommande säsongerna blev det fler och fler mål. 19 mål på 24 matcher 1946-47 och 21 mål på 25 matcher 1947-48.

Här började Faas dra ifrån sin klubb i utvecklingen. Xerxes utmanade aldrig riktigt om ligatiteln och Faas fick istället sitt genomslag i landslaget. Tillsammans med de holländska stjärnorna Abel Lenstra och Kees Rijvers utgjorde Wilkes ”den gyllene topptrion”. En dödlig trio som hade siktet inställt på mål. 1946 tog den resan fart i Wilkes debut mot Luxemburg. Med fyra mål hjälpte Wilkes sannerligen sitt Oranje till en 6-2 seger. Två månader senare gjorde han ett hattrick mot det andra grannlandet, Belgien. Det resulterade i att Holland fick delta i OS i London 1948. Faas fortsatte göra sig ett namn och hjälpa sitt landslag till nya vinster. Genom att slå Irland i gruppspelet, där han stod för två mål, väntade Storbritannien i nästa match. 3-2-förlust blev det i en jämn och spännande drabbning. Vem gjorde målen om inte Faas? Den knappa förlusten var den gyllene topptrions första tillsammans och de följde upp den med att vinna mot Sverige, som skulle vinna hela turneringen. Faas gjorde, naturligtvis, det enda målet i matchen.

Nederländerna höll på att vakna till liv igen efter åren i ett krigstöcken och Oranje hade etablerat en närvaro i Europa. Landsmännen började nu få upp hoppet om framgång. Med det kom också kraven på att Oranje skulle krama sig fast i Europaeliten. Faas kände att det var som att ha vunnit guld. Att få landets förtroende och förväntningar på sig. Men det innebar också problem. Främst för Xerxes eftersom Faas bestämt sig för att lämna klubben, vilket ledde till enorma känslor och debatter runt om på kaféer i hela landet.

faas_wilkes

Än i dag är det stora motsättningar mellan huvudstaden Amsterdam och Rotterdam. Folk i Rotterdam pratar om Amsterdam som en plats för tomma ord och löften, medan deras hem- och hamnstad Rotterdam efter kriget satte igång landets produktion och ekonomi. Så för en ung man som Faas som borde varit stolt över att komma från Rotterdam slog det hårt mot hans gamla hemstad, även om han indirekt skulle komma och hjälpa den. Faas hade under en tid blivit kontaktad av utländska klubbar där fotbollen var professionell, i motsatts till vad den var i Nederländerna. Klubbar i England, Spanien och Italien försökte flirta till sig målfabrikatören. Istället för ett äventyr utomlands bestämde sig Faas tillsammans med sin familj att flytta till MCC Maastricht. I utbyte skulle familjen få två stycken lastbilar vilket skulle hjälpa deras snickerifirma avsevärt.

När den nyheten slog ner i landet blev det näst intill fotbollsuppror på alla tänkbara nivåer. Förbundet KVNB vände och vred på sig nervöst. Xerxes supportrar var i upplösningstillstånd. Hela landets fotbollsföljare rynkade på näsan och Faas fick en stämpel som legosoldat. Det gick så långt att Faas till och med blev avstängd under en säsong för sitt okonventionella sätt att byta klubb. Men Faas skulle komma tillbaka och göra det som han hela tiden gjort så bra. Göra mål, fler än han någonsin gjort tidigare under en säsong. På så sätt bleknade kritikerna och började återigen prisa den notoriske målskytten.

Men, ack den glädje som varar. Tankarna om ett europeiskt fotbollsäventyr hade grott i Wilkes sedan han uppmärksammats från utländska klubbar. Säsongen 1949-50 skrev han därför på ett stjärnspäckat Inter Milan i Italien. Kritikerna var tillbaka och spottade åt Servaas Wilkes och hans tankar om att lämna deras fina land. ”Varför?”, ”Är vi mindre värda?” frågade sig folk en gnutta avundsjukt. Återigen hade Faas blivit skamfilad och stämplad som spelaren utan moral och integritet. KNVB bannlyste honom från landslagsspel i fem år.

Rädslan i att flera holländska stjärnor skulle följa i Faas Wilkes spår orsakade enorma debatter i landet. KNVB: s beslut om att stänga av Faas fem år skulle avskräcka andra från att ta klivet ut i Europa. Rotterdam använde förbundet som ett sätt att visa vad man borde vara stolt över och samlas kring. Hårt arbete och lojalitet.

Därför anlände Servaas till Milano som en flygande pirat. Han blev den fjärde holländaren att lämna för andra ligor, men den första att inte få spela för sitt landslag. Den tidigare utnämnde fotbollskungen hade blivit förvisad till en annan fotbollsverklighet.

Faas_Wilkes_(1961)

Servaas är 26 år när han börjar spela för Inter Milano. Han ansluter till ett stjärnspäckat lag och bildar återigen en dödlig trio. Den här gången med storspelare som Istvan Nyers och Amedeo Amadei. Tillsammans gjorde trion 67 mål under sin första säsong tillsammans. San Siro bevittnade en enorm offensiv fotboll.
I ett derby mot Milan låg Inter under med tre mål efter den legendariska Milantrion Gre-No-Li presenterat sig på bästa sätt. Faas vände ensam på steken och genom att dribbla sig igenom det rödsvarta Milanlaget och vinna matchen åt Inter med smått otroliga 6-5.

Men någon titel skulle det inte komma att bli.
Juventus knep titeln. Faas förbättrade sin målform och sitt förhållande till lagets supportrar året därpå. 23 mål på 38 matcher blev det och Servaas var frälsaren av San Siro. Fansen döpte honom till Il Tulipano, tulpanen. Men varken hans 23 mål eller hans smeknamn gav Inter titeln. Den här gången var det stadsrivalen som vann ligan med en poäng. Tredje säsongen i Italien blev det bara sju mål. En komplicerad knäskada satte stopp för Faas och Inter slutade på tredje plats.

Skadan var svår för Faas att skaka av sig och han lämnade Milano för Turin och Torino. Där skulle han bli en nyckelspelare under åren efter den tragiska flygolyckan då hela Torino omkom. Dessvärre tog nya skador vid och säsongen slutade med ett målfacit 12 för Faas.
Wilkes behövde en nystart och lämnade Italien bakom sig. Men Italien minns än i dag Servaas Faas Wilkes. Än hänger en bild av honom på San Siro. Med sina 48 mål på 107 framträdanden är han fortfarande en av de mest framgångsrika spelarna i ligans historia.

Faas_Wilkes_1955

På 1950-talet, hade Real Madrid sin Di Stefano och Barcelona hade Kubala. Många andra var avundsjuka, men Valencias fans tittade inte någon annanstans. De hade Servaas.

I Valencia skulle han vinna sin första stora titel. Copa del Rey. Debutsäsongen i Spanien blev den omstart Wilkes behövde. 18 mål på 28 matcher och ”fladdermössen”, Valencia, slog Barcelona i cupfinalen.

Men Faas målsinne stagnerade och de kommande två säsongerna blev inte alls lika lyckade. 9 mål på 15 matcher och 11 mål på 19 matcher. El Clasico duon drog ifrån allt mer och mer och nya talanger från andra länder fyllde på ligorna. Det var en utveckling som det holländska förbundet inte kunde ignorera. Därför beslutade man att även den inhemska ligan skulle bli professionell. Detta innebar slutet på Faas avstängning och han var tillbaka som orange för att göra mål för sitt land.

Faas återvände överraskande för många hem till Nederländerna igen, men inte för att spela för något av storlagen. Istället valde han att den här gången spela för VV Venlo. Hans ålder och ännu högre lön hade skrämt iväg storlagen Ajax och Feyenoord som redan hade en gedigen trupp att betala. Faas fortsatte slå rekord. Landslagsrekordet höll sig i över 30 år innan Dennis Bergkamp passerade Faas rekord på 35 mål på 38 landskamper.

Under de sista åren av hans karriär spelade Faas spelade för Levante i Spanien, Fortuna och hans nu dalande moderklubb Xerxes. Men i varje klubb han spelade i gjorde han alltid en respektabel mängd mål. Tiden har sin gång och nya spelare tar vid. Under Servaas Faas Wilkes sista säsong 1964 var en ny holländsk stjärna på väg att födas. Den här gången i Ajax. En ung kille med nummer 14 hade tagit sig genom akademin mot a-laget och utvecklades genom de stigar som Faas trampat upp.

cruyff

1999 var Servaas inbjuden till en uppvisningsmatch för att hylla de största spelarna i Oranje genom tiderna. Johan Cruyff arrangerade det hela och berättade om sin stora beundran och kärlek till Faas som barn. På många sätt var de två spelare som ledde sina respektive holländska generationer in i framtiden. Cruyff var ledaren och dirigenten som såg till att landslaget spelade tillsammans och var med och dominerade i världsfotbollen.

Samtidigt var Servaas den som först representerade de första individuella talangerna. En stor uppgift i efterkrigstiden. Dessutom var han med och satte Inter på fotbollskartan och var därmed med att lägga grunden för Inters storhetstid på 1960-talet.

15-08-wilkes-jpg

2006 gick Faas bort, knappa 83 år gammal. Relativt okänd för en yngre fotbollspublik, i både Nederländerna och i världen utanför. Men han är värd att minnas för det han la grunden för. För sina bedrifter och sin förmåga att låta kritikerna tystas genom att fortsätta göra mål. Han är grunden för var Oranje blev och är idag.

– Jag var ingen målspruta likt Van Hooijdonk eller Kluivert. Jag var mer av en fotbollsspelare. En dribbler. Bollen satt fast vid fötterna och jag bara sprang. Gjorde jag mål var det naturligtvis kul och trevligt, men jag var aldrig någon målspruta, sa Servaas Faas Wilkes.

Il Tulipano lever vidare i 2017 och därefter.


Bakom lås och bom

Amantino Mancinis fotbollskarriär är med största sannolikhet över. En italiensk domstol har nämligen dömt den brasilianska yttermittfältaren till fängelse för våldtäkt.
Det var under sin tid i Milano som Mancini under en fest, som Ronaldinho bjöd in till, fick sällskap hem av en kvinna. Väl hemma i sin lägenhet förgrep sig Mancini på kvinnan.

Efter händelsen ska kvinnan förtvivlad ha försökt kontakta polis, något som en vän till Mancini, Gerardo Eugenio do Nascimento, ska ha försökt förhindra. Kvinnan kom till slut i kontakt med polis och fallet blev ett domstolsärende. Amantino Mancini hävdade hela tiden under rättegången att han var oskyldig, något han inte fick något gehör för i rätten. Domen fastslogs tidigare i veckan till fängelse i två år och åtta månader. Mancinis vän dömdes samtidigt till tio månaders fängelse för sitt försök att hindra kvinnan till kontakt med polisen.

Den 31-åriga offensiva mittfältaren spelade för Roma i fem år innan han lämnade för Inter 2008. Bänkad i Inter blev han förra säsongen utlånad till Milanokonkurrenten Milan. Efter en misslyckad sejour även där skrev Mancini på för Mineiro i Brasilien under januari i år.

Även om inte någon kommentar har kommit från brasilianska 13:e placerade Mineiro, förväntas Mancinis kontrakt brytas.


Serie A gör om och gör rätt

Då tiden efter Calciopoli-rättegångarna vaggades hela Serie A tillbaka till födelsen och beskrivs av många som ”År noll” för den italienska fotbollen. Men i själva verket är det en vriden tolkning. Främst med den tidigare dominanten av italiensk fotboll, Juventus, som ifråntogs så många toppspelare, hela sin ledarstruktur och dessutom blev nedskickade till Serie B. Men också genom Milan, Fiorentina och Lazio som fick börja om, inte från noll, utan från minus.

Det finns många åsikter om vad som hände för fem år sedan och genom att det italienska rättsväsendet är som det är, är chansen stor att vi kommer ha en hel del omprövningar, ytterligare uppenbarelser, avslöjanden och ändringar av straff en lång tid framöver. Men ur ett rent fotbollsperspektiv, att se Inter vinna titlar drar bara ett streck över just den epolem och först nu kan det riktiga Serie A börja på nytt.

För, det verkar slutligen som om den italienska fotbollen kan ha nått en utgångspunkt där alla lag är jämställda, även om det alltid finns några som är mer jämlika än andra. Nästan alla lag i ligan, och definitivt de viktigaste huvudpersonerna, är alla i olika stadier av ombyggnad. Lägg där till att med endast tre Champions League platser från och med nästa säsong kommer toppstriden vara mer intressant än någon gång sedan mitten av 1990-talet, när ligan brett sett var hela Europas bästa.


Milans vice ordförande, Adriano Galliani, hyllades från sina egna led för den exakthet han visade efter att den senaste titeln säkrades. Hans kraft i januarifönstret var överlägsen. När Antonio Cassano och Mark van Bommel anslöt täcktes dåvarande brister igen, medan Urby Emanuelson och Dídac Vilà fick bli intressanta alternativ för framtiden.

Vid sidan av titel-vinnaren Zlatan Ibrahimovic, Alexandre Pato, Thiago Silva och Ignazio Abate, kommer dessa spelare kunna bilda en kärna av talang som Rossoneri kommer att se till att bygga för framtiden, och de kommer utan tvivel att kompletteras med bibehållande av ett antal klubbveteraner. Nästan varenda en av de kvarvarande spelarna från 2007 Champions League vinst är bundna med kontrakt. Den erfarenhet som Christian Abbiati, Alessandro Nesta och Clarence Seedorf sitter inne på kommer inte bara kastas åt sidan, vilket kan möjliggöra för mediemogulen, premiärminitern och ordförande Silvio Berlusconi att inom kort kunna kräva ytterligare en europeiskt triumf i en inte alltför avlägsen framtid.


Milans nyligen avsatte kusin, Inter, släpar efter i processen av återuppbyggnad och Massimo Moratti har ett antal viktiga beslut att göra i sommar. Inte minst så kommer ett stort beslut krets kring om han ska behålla brassen ”jag-vill-aldrig-i-livet-bli-tränare” Leonardo. Dessutom kommer Moratti slita sitt hår i och med det faktum att han har samlat på sig en åldrande trupp och en förlamande lönesumma. Moratti har onekligen en lång väg till återhämtning framför sig.

Lag som Napoli, Udinese och Lazio, som alla tre kan vara med i de europeiska tävlingarna, kommer också stå inför mödosamma uppgifter i sommar. Att hålla fast vid den talang de redan har, med spelare som Marek Hamsik, Alexis Sanchez och Stephan Lichsteiner, kan bli problematisk och svår då alla tippas gå vidare i sin personliga utveckling under sommarens transferfönster. De tre klubbarna har uppenbara brister att ta itu med innan de kan tänka på att upprepa den nyligen avslutade Serie A-säsongen, även om de ovan nämnda stannar kvar i sina nuvarande klubbar.

Att Napoli, Udinese och Lazio alla fått så framskjutna placeringar i sluttabellen har i mångt och mycket varit en indikator på två gamla jättar, Roma och Juventus, som båda två vanligtvis varit titelutmanare men haft bakslag under säsongen. Men jätteparet är i liknande ställningar som ger sina fans fler skäl än de flesta att vara optimistisk.


Planer på en ny och egenägd arena och en förväntad framskjuten placering i både antalet landslagsspelare och i ligan, finns i nya Roma-ägaren Thomas Di Benedetto. Juventus flyttar till nästa säsong in i sitt nya hem, då generaldirektör Beppe Marotta förväntas ha lagt till några äkta kvalitetsspelare till en tripp han försökt omvandla det senaste året.

Med Fiorentina och Palermo också dem i en ständig förändring, med många talangfulla spelare till sitt förfogande, blir ligans landskap mycket olikt när Massimiliano Allegris manskap öppnar nästa säsong med italienska skölden till deras nya retro tröja.

Italiensk fotboll har krupit genom en flod av skit och kommit ut renare, än på länge, på andra sidan.


Bati bati bati bati bati bati bati bati Gooooooooooooooooool!

En av de största anfallarna i modern fotboll är naturligtvis Gabriel Batistuta. Tänker man på en riktig måltjuv i ordets rätta bemärkelse, tänker man på Batigol. Han hade en sagolik karriär i Boca Juniors, Fiorentina och AS Roma och samtidigt bar han med sig sin fantastiska klubb-form till landslagsspelet.


Född i Avellaneda, Argentina den 1 februari 1969, hade Gabriel Omar Batistuta inte fotboll som sitt första idrottsval. Som ung var han en ivrig volleyboll- och basketspelare, men efter att ha sett den magnifika Mario Kempes spela under 1978 års VM-slutspel, bestämde han sig för ägna sig åt fotbollen.
– Jag blev som förhäxad av Kempes. En riktig mästare, lär han ha sagt.

Efter några spel med vänner slöt han upp med den lokala klubben Grupo Alegria Club, där hans lagkamrater var snabba med att ge honom smeknamnet ”El Gordo”, tjockis. Smeknamnets beska eftersmak gjorde att Batistuta flyttade till Platense junior, där han vann regions mästerskapet genom att slå de mer kända Newell’s Old Boys på väg till bucklan. Batistutas mål fångade Newell’s tränare Marcelo Bielsa, och inte långt efter undertecknade Gabriel sitt första proffskontrakt med dem, 1988.

Hans tid på Newell’s Old Boys var en förvirrande upplevelse för unge herr Batistuta. Han var långt hemifrån där hans familj och hans flickvän fanns. Han var tvungen att sova i ett rum på stadion och fick ta itu med viktproblem som ofta höll honom borta från matcherna.

Men för att få lite speltid lånades Gabriel Omar ut till det mindre laget Deportivo Italiano i Buenos Aires, som deltog i Viareggio turneringen i Italien. Batistuta blev turneringens skyttekung och italienska scouter, plus några från de större argentinska lagen, vände blickarna mot hans talang.

Vid sin återkomst till Newell’s deltog han i Copa Libertadores finalen mot Nacional 1988, en match som Newell’s vann med enda målet i matchen.

Mitt under 1989 gick Batistuta vidare till River Plate där han genast gjorde intryck på sin nya klubb. Batistuta hann med att göra sjutton mål under sin första säsong, men personkemin med tränaren Daniel Passarella innebar att han petades ur laget. Så efter bara ett år med klubben ville han lämna, vilket han också gjorde, med bravur. Batistuta gick till ärkerivalerna Boca Juniors.

Men det klickade inte heller i inledningen av hans vistelse i Boca. Tränare Oscar Tabarez ville dock under januari 1991 föryngra anfallet och Batistuta tog plats i laget. När säsongen skulle sumeras hade Bati spelat mer än 30 matcher och gjort 13 mål vilket var en hjälp på vägen till Bocas mästerskaptstitel. Batistuta blev också skyttekung, nu för andra gången i sin karriär.

Denna form förde honom över till Italien och Florens lila lag, Fiorentina. Även där hade Bati en tuff start med anpassningssvårigheter till det italienska livet. Men snart hittade Gabriel nätmaskorna och han gjorde 13 mål i sin debutsäsong. Året därpå gjorde han 16 mål men Fiorentina åkte ur Serie A. Men Gabriel som stormtrivdes fortsatte dock i i Florens och Fiorentina studsade tillbaka upp i Serie A, tack vare alla argentinska mål i Serie B.


Fiorentina kom stärkta tillbaka till högsta ligan och började tampas högt upp i tabellen tillsammans med jättarna i italiensk fotboll. Vem gick i bräschen om inte Gabriel Omar Batistuta. Hans mest produktiva säsong kom under 1994-1995 då han gjorde hela 26 mål på 32 matcher, ett rekord som bröt Ezio Pascuttis 30-åriga rekord genom poäng i alla de elva första matcherna för säsongen. Vid den här tidpunkten hade han fått smeknamnet ”Batigol”, av uppenbara skäl.

Följande säsong, 1996, ledde han Fiorentina till vinst i Coppa Italia och fyra månader senare spelade Fiorentina i Supercoppa Italiana mot AC Milan. Med hjälp av Batigols två mål intjänade Fiorentina trofén. Inte många människor har satt Franco Baresi på läktaren, men Batigol är en av dem. Han hade allt, fart, kraft, en kuslig förmåga att hitta utrymme. Hans högra fot kunde skicka bollar som flög i ljusets hastighet mot nätet.

Men efter många misslyckade försök till en Scudetto, började Batigol få myror i brallan. Han ville vinna italienska mästerskapet och kände enda sättet han kunde göra detta skulle vara att flytta till en större klubb, men utnämningen av Giovanni Trapattoni som tränare i Fiorentina övertygade honom att stanna och en sista gång försöka i Florens.

Det blev dock besvikelse i Champions League och en ödmjuk sjunde plats i Serie A år 2000. Den misslyckade säsongen fick Batistuta att, efter mer än 250 matcher och 168 mål, slutligen lämna Fiorentina. Klubbens genom tiderna bästa målskytt. Gabriel skrev på för AS Roma för omkring 300 miljoner kronor.

Även om en knäskada begränsade hans framträdanden, lyckades han ändå att göra mål 20 mål för Roma i sin första säsong och förverkligade sin dröm om att vinna en stor trofé då Roma vann scudetton för första gången sedan 1983.

Dålig form som berodde på en ihållande knäskada ledde slutligen till hans avsked från Roma, efter 3 år i den eviga staden. Han var då utlånad till Inter under säsongen 2002/03 men lyckades bara 2 mål i 12 matcher som hans kropp kämpade med stelhet i topp-fotbollen.

Han lämnade sedan för qatariska laget Al-Arabi på en fri transfer 2003 och satte direkt rekordet för flest gjorda mål, 24 mål under sitt första år. Han belönades 2004 med guldskon för alla arabiska ligor. Efter två år i Qatar pensionerad han sig från fotbollen 2005.

Batistuta hann med att spela i tre VM-slutspel för Argentina där han också var produktiv. Det blev hela 56 mål på 78 landskamper och därigen är han den främste skyttekungen för argentinska landslaget. Han gjorde två hattrick i VM-matcherna han fick vara med i och blev den fjärde spelaren någonsin att göra det.

Efter att Gabriel Omar valde att lägga skorna på hyllan har han flyttat till Australien. Han har köpt en gård i Argetina och har tagit flyglektioner. Men vad är allt detta om man har släppt en egen patenterad anti-rynkkräm och skrivit en självbiografisk essä med titeln ”Batigol berättar Batistuta”, till vilken han utsågs till en av åtta finalister i 1998 års italienska litterära pris, Bancarella Sport.


Han är en hängiven katolik och familjefar, liksom en aktiv filantrop inom välgörenhetsorganisationer. Utöver allt detta har han även tagit upp hästpolo och golf som stora delar av hans fria tid.

Med över 300 mål i drygt 500 tävlingsmatcher är Batigol bland de främsta av alla målskyttar tid mål. Han är älskad i Argentina och i Italien. Fiorentina har rest en bronsstaty som en hyllning till legenden under sin tid i klubben.

När han pensionerade sig berättade han om sin olycka att aldrig vara nöjd.
– När jag spelade fotboll var jag aldrig lycklig… Om jag gjorde två mål, ville jag göra ett tredje. Jag alltid ville ha mer. Nu kan jag se tillbaka med tillfredsställelse, men jag kände aldrig så när jag spelade.


%d bloggare gillar detta: