Livet efter Totti

Monchi och Di Francesco axlar ansvaret i en ny Roma-era.

125800_heroa
AS Roma går in i en ny era efter nyligen pensionerade klubblegenden och hela Italiens ikon Francesco Totti. Efter en 25-årig karriär i AS Roma där han trotsade modern fotboll och istället blev urtypen för lojalitet i ordets rätta bemärkelse.

Den förra anfallaren förväntas fortsatt spela en viktig roll i klubben, men nu som en del av klubbledningen, där han kommer att övervaka sin klubbs framsteg tillsammans med nye sportchefen Ramón Rodríguez Verdejo, allmänt känd som ”Monchi”, och den nytillsatte tränaren Eusebio Di Francesco. Tottis lagkamrat när Roma senast vann Scudetton, 2001.

Tillsammans kommer Monchi och Di Francesco ta den största delen av strålkastarljuset, i efter-Totti-tiden. Men anledningen stavas inte enbart Francesco Totti. Nej, att jaga och få ett stopp på antagonisterna Juventus från Turin och återerövra självförtroendet i Champions League är hela klubbens motto nu. Därför är nyckelpersonerna nu den nya duon som ska leda spelargruppen till nya framgångar.

Båda två spelade en viktig roll i deras tidigare klubbar, Sevilla och Sassuolo. Monchi som så när hade en Totti-status i den spanska klubben tillbringade alla sin aktiva karriär och sitt arbete som ledare i Andalusien innan han kritade på för Roma. Di Francesco visade på sitt håll upp sina kvaliteter som tränare i Sassuolo där han tog upp klubben från Serie B och tog klubben ut i Europa League-spel på bara tre år.

Men samtidigt som de nu strävar mot samma mål, har de en helt annan uppgift på sina axlar, helt olikt tidigare uppdrag i Sevilla och Sassuolo.

Men medan de delar det gemensamma målet, har båda en annan uppgift på sina händer, helt olikt de som de möttes i Sevilla och Sassuolo.

Roma har en talangfull trupp, om än skör och allt annat än bred, som inte slutat sämre än trea på de sista fyra säsongerna. Tre andraplatser och en tredjeplats har det blivit.

Monchi

När Monchi 2002 blev utsedd till sportchef i Sevilla behövde klubben både en plan för vilken riktning klubben skulle gå i och pengar att köpa spelare för.

Monchis arbete med Sevilla kan inte beskrivas på ett annat sätt än otroligt. Han utsågs precis efter att Sevilla tagit sig tillbaka från spel i andra divisionen. Utvecklingen blev enorm. Hans kunskaper om fotbollsvärlden hjälpte honom att forma Sevilla till en superklubb i Europa. Vid sidan av klubbens policy att ha en storskalig scoutingverksamhet hjälpte han också ungdomsspelare från de egna leden att ta nästa steg, ut på planen tillsammans med a-laget.

Monchis skarpa sinne för bra affärer har också skapat en optimism och framåtanda hos Romanisti. Namn som Seydou Keita, Christian Poulsen, Carlos Bacca, Sergio Ramos, Alberto Moreno, Renato, Jesús Navas är bara en bråkdel av de spelare som Monchi förädlat och sålt vidare för stora pengar.
Monchi-titulos-trofeos-equipo-mundo_1101200504_64204706_667x375

Innan Monchi tillsattes hade Sevilla bara blygsamma fyra stycken titlar under sina 110 åriga historia. Under hans 17 år långa sejour i klubben vann de inte mindre än 11 stycken pokaler. Fem av dessa UEFA-cupen och sedermera Europa League. 16 säsonger av 17 slutade Sevilla dessutom på övre halvan av tabellen.

Ingen annan sportchef har levt med en sådan hype som Monchi och när han slutligen lämnade Sevilla för det nya äventyret i Rom betraktades och tackades han som en klubbikon och hjälte.

AS Roma's new head coach Eusebio Di Francesco

Monchis arbete tillsammans med tränare Eusebio Di Francesco kommer att vara under lupp. Allt som sker kommer att granskas inte bara av den nitiska Romapressen och supporterföljet, utan av en hel fotbollsvärld som nyfiket sneglar mot det nya projektet.

Sassuolo+Calcio+v+SS+Lazio+Serie+EJb54FhEm3Ml

Di Francesco, som tidigare utöver Sassuolo varit hos Pescara och Lecce, hade den legendariska bohemen Zdeněk Zeman som läromästare och mentor. Äpplet faller inte långt ifrån trädet, inte heller i det här fallet. Di Francesco har skördat sina framgångar som tränare med en grunduppställning likt Zemans. 4-3-3.

När Eusebio Di Francesco tog över Sassuolo 2012-2013 tog han över den grönsvartaklubben med storm. Lagets resultat i Serie B fick många att höja på ögonbrynen. Hans entusiasm syns ofta på sidlinjen där han ideligen manar på sitt lag.

I sista omgången säkrade Sassuolo avancemanget till Serie A med ett sent segermål. Di Francesco bjöd in supportrar, personal och spelare till stor fest. Eusebio uppvaktades runt om i Italien men lojalt stannade han kvar i Sassuolo.

Men början på hans och Sassuolos tid i Serie A var svår. Omställningen från Serie B till Serie A var stor och laget slogs för sin överlevnad långt ner i tabellen. Efter halva första Serie A-säsongen blev Eusebio Di Francesco sparkade, för att en kort tid senare återanställas då klubben misslyckats hitta en bättre ersättare. Tur var väl det, för sedan dess har laget och Di Francescos framgångar avlöst varandra. En sjätteplats under säsongen 2015-2016, före traditionella jättar som AC Milan och Lazio, vilket ledde till kvalificering till Europa League-spel. Likt Monchi är Di Francesco angelägen om att utveckla det han har, med Matteo Politano, Simone Zaza och Domenico Berardi som tydliga exempel.

di-francesco-totti-sassuolo-roma

Den tidigare Roma-mittfältaren och scudettovinnaren går tillsammans med Monchi en ny tid tillmötes. En ny era som förväntas bli framgångsrik utifrån de tidigare erfarenheterna. Deras egna och Romas.

Men utan en av världens främsta klubbikoner, Francesco Totti, ska de försöka fascinera och trollbinda alla Romanisti genom att fortsatt signa spännande och pragmatiska spelare och spela en attraktiv och befriande fotboll.


En pojkdröm dör inte i flykten

jacob

Jacob Vieiras kropp vittnar om det våld han flytt i från. Nacken och armarna är fulla av ärr. Han berättar att det är följden av att han under sin uppväxt i Kenya försökte hålla sig undan droglangare. Framgångsrika fotbollsungdomar får emellanåt vara drogkartellernas oskyldiga budbärare på deras resor mellan grannländernas fotbollsturneringar. Jacob Vieira ville inte riskera sin fotbollsdröm och talang. Därför ljög han om u-landslagets avresedatum till en turnering i Tanzania för att slippa undan det riskabla uppdraget. Några veckor senare när Jacob Vieira återvände hem kom hämnden och vedergällningen. Någon hade riggat hans ytterdörr så att när han tog tag i handtaget fick han en så pass allvarlig elektrisk stöt att han blev medvetslös och huden i ansiktet brändes bort.

Det var med det bagaget Jacob Vieira kom till Newcastle i augusti 2014 på provspel. Tränarna vid Newcastle Uniteds akademi blev så upprörda av hans historia att de uppmanade honom att söka asyl i England. Två och ett halvt år senare är Jacob Vieira 21 år gammal och försöker fortfarande övertyga de brittiska myndigheterna om att han riskerar sitt liv och sin hälsa om han skulle återvända till Kenya. En person som söker asyl i Storbritannien är inte tillåten att varken arbeta eller studera. Därigenom har Jacob Vieiras största önskan, att få spela fotboll på professionell nivå fått stå åt sidan.

De brittiska myndigheterna vägrar att diskutera enskilda fall, men Vieira verkar ha blivit behandlad med viss skepsis som nu genomsyrar många länder i väst där människor söker asyl, i hopp om en lugnare och säkrare tillvaro än den de flytt ifrån.

Enligt egen utsago har Jacob Vieiras fått höra av sin handläggare att han har en stark berättelse med tillräckligt stor fara för honom att återvända till Kenya. Efter att ha blivit lockad till Newcastle på provspel, då Vieira spelade för Muhoroni i kenyanska högstaligan, har han förstått att berätta och lägga fram sitt ärende i media inte räcker. Det är en myndighetsprocess där han fortfarande springer i ett ekorrhjul.

Inte någonstans såg Jacob ljuset och möjligheten att bli en del av en Premier League-klubb. Efter att ha varit fast på ett asylboende i västra London blev han förflyttad till Liverpool under tiden då hans livsöde avgörs. Det var där han kom i kontakt med Everton, klubben som antagligen gjort allra mest av alla klubbar i hela Storbritannien för att tillhandahålla asylsökande en meningsfull vardag i form av fotboll.

Den blå-vita klubben har veckovisa träningar för flyktingarna och har hjälpt mer än 250 personer från närmare 25 länder. Främst människor från Mellanöstern. Liverpool har som stad också välkomnar initiativet och de nya medmänniskorna. Lokala unga lag har sett stora fördelar med att spela matcher mot de nykomponerade laget, vilket har fullkomligen förintat potentiella rasistiska misstankar gentemot de nya medborgarna.

– Det handlar om att hjälpa ett helt samhälle att se medmänniskan, istället för att fokusera på olikheter och upplevda brister hos andra, säger Lee Johnsson som arbetar i Everton med projektet. Arbetet har fått ett så pass brett genomslag att det finansieras av kommunfullmäktige i Liverpool.

För Jacob Vieiras del hamnade han i projektet då en scout uppmärksammade hans talang och såg till att han fick en plats i laget.

Fotbollen tar ett stor ansvar i England för att involvera och inkludera flyktingar i sportens gemenskap. Amnesty lyfte tidigare i månaden fram ett gammalt exempel där människor flyende från det spanska inbördeskriget senare blev fotbollsproffs i engelska ligan. Everton, Leicester, Hull, Southampton, Brentford och Notts County är exempel på klubbar där det exemplet togs tillvara på. Både Leicester och Hull organiserade en match för de asylsökande. Allt för att välkomna människorna in i gemenskapen.

Att få spela fotboll och få professionell hjälp att utveckla sitt spel har varit en stor hjälp för många, inklusive Jacob Vieira.
– Jag får varken arbeta eller studera. Det enda jag får göra är att spela amatörfotboll. Det kan göra att man kan känna sig både isolerad och utanför, berättar Jacob Vieira.

Men projektet i Liverpool och genom Everton har gjort det möjligt för 21-åringen att jobba nära tränare som tränar bland de absolut bästa i hela England, även om det är fortsatt en limbo för honom. Men det positiva är att han på ett sätt kan kringgå studier på ett vis. Genom det täta arbetet med tränarna från Everton kan han utveckla sin mentala hälsa och samtidigt lära sig Premier Leagues anställningspolicy.

– Man känner att myndighetspersoner inte vill tro på ens historia och vad man berättar att man varit med om. Jag har lagt fram alla bevis på varför jag har kommit hit. Jag hade aldrig sett på den här asylprocessen på det sätt jag gör nu, efter att jag träffade de tränare jag träffade. Att de föreslog att jag skulle söka asyl var en stor hjälp för mig. Att Everton senare varit villiga att ge mig en plats i deras klubb värmer. Jag som människa blir sedd, säger Jacob Vieira.

En av Everton-projektets deltagare fick en provsejour hos Nottingham Forest efter att ha fått uppehållstillstånd. Vieira får det exemplet att drömma om ett nytt liv med nya möjligheter att uppfylla hans pojkdröm, att ha fotboll som arbete. Själv beskriver han sig som en användbar spelare som tar jobbet där han blir placerad.

– Jag vill bevisa att jag är användbar och att jag inte bara är här för att jag måste fly, utan att jag också är målmedveten, säger Jacob Vieira.


Var bor du? I Football

Har du hittat hit lever du förmodligen för fotboll. Flera timmar i veckan, både under arbetstid och på fritiden ägnas förmodligen åt fotbollskonsumtion på ett eller annat sätt. Men hur många som du känner kan säga att de bor i fotboll? Följ med till adressen fotboll. Football.

football

I den norra förorten Yeadon en mil utanför Leeds centrala delar finns en fotboll där ungefär 150 personer bor. Gatunamnets historia letar sig tillbaka minst 100 år i historieböckerna. Många platser, gator och byggnader runt om i världen är uppkallade efter stora personligheter inom fotbollen, men frågan är om inte det här är den enda plats på jorden som är uppkallad efter den största religionen på jorden?

football1

Football är en ganska mörk och klassiskt smal engelsk gata med tätt mellan tegelhusen. Området är främst känt för att vara området för Leeds Bradford internationella flygplats. Fråga en initierad fotbollssupporter om fotboll och Yeadon och du får på din höjd höra talas om närliggande Guiseley snarare än om Yeadon. Förorten vore en svart hål på fotbollskartan om det inte vore för den speciella gatan.

Men det finns ett par kopplingar mellan Yeadon och proffsfotbollen, om än lite långsökta. Den tidigare managern för Bradford City, skotska Motherwell och Glaskow Rangers, Stuar McCall, tycks ha bott här som ung efter att hans far Andy McCall tackat för sig som fotbollsspelare, spelandes för Leeds United och Halifax Town.
Brian Close som efter amatörspel i Leeds United och proffsspel i Arsenal ska också han ha bott på Football efter att ha lämnat Arsenal för spel i Bradford City.
Det där var de mest långsökta kopplingarna. Den starkare kopplingen letar sig också till Bradford City. John Hall som ytter representerade Bradford City 430 gånger mellan 1961 och 1974 bodde sin största del av livet i Yeadon.
Men som sagt, mer eller mindre långsökta kopplingar mellan Football och Leedsförorten Yeadon.

Det är inte ens säkert att du tänker på gatan om du någon gång skulle hamna i Yeadon. Trots att gatan ligger i närheten av Windmill Lane och nära områdets shoppingkomplex. Du måste snarare aktivt leta efter gatan för att hitta den. Hur hittas den då? Jo, det är gatan med den massiva svartvita Adidas Telstar-bollen målad på en av husens gaveländar.

Men inte är det väl muralmålningen som gett gatan sitt namn? Nej, inte alls. John Paynter som bor på gatan förklarar:
– Det finns en enkel förklaring. För länge sedan, åtminstone hundra år sedan, fanns det en fotbollsplan vid vägs ände och folk brukade gå den namnlösa gatan på väg mot gräsmattas stundande bataljer. Gatan blev bara kände som fotboll och så småningom blev det ett vedertaget och officiellt namn. Det är så det brukar bli här i Yeadon. Du tar saker för givet och glömmer bort det. Bortsett från när jag kör upp för gatan och jag tittar upp mot gatuskylten och roas över att bo här, berättar John Paynter.

p_lancbomber1

I 85 år har området främst varit känt för flygplatsen. På 1930- och 40-talet byggdes här bombplanet Lancaster Bombers i andra världskrigets dagar. Men närmare i tiden var det här ifrån det framgångsrika Leeds United flög till Monaco, Milano eller Moskva innan de återvände hem med ett leende på deras läppar.

Fotboll, gatan, byggdes för de arbetare som var involverade i den industriella expansionen som området genomgick i slutet av 1800-talet. Nästan hundra år senare, 1978, föreslogs att gatan skulle byta namn till Northfield Terrace, men tack och lov avvisades förslaget av invånarna. Nuvarande husägare längs med gatan är stolta över att bo på en så pass ovanlig gatuadress.

footballfootball

– Fotbollen på husväggen målas varje år av en målare, berättar John Paynter och fortsätter: och det finns många fotbollsentusiaster här. Min närmsta granne Rachel brukade jobba för Guiseley AFC och man kunde se lagets blåvitrandiga matchställ torka på hennes tvättlina. Hon håller stenhårt på Leeds United. Mitt emot finns det två Burnley-fans och i ett annat bor en pappa som håller på Leeds och sonen följer Manchester United. Själv håller jag och min fru Jacqueline på Liverpool.

Även Johns fru Jacqueline Paynter är nöjd med gatunamnet och tycker om grannarnas lek med gatunamnet.
– Många har gett sitt hus namn efter en fotbollsreferens. Som till exempel familjen i hus nummer 10 som valt att kalla det ”1-0” istället. Ett annat hus kallas offside. När vi var och tittade på huset blev John förälskad och ville bo på Football. Inte för att det var en avgörande faktor, men vi tyckte om huset och det blev en tvist på resten, berättar Jacqueline Paynter.

7-0

Om du någon gång skulle vilja flytta till gatan tror John Paynter att du säkerligen får lägga till en summa för det unika gatunamnet. Enligt den engelska värderingssajten RightMove såldes förra sommaren ett hus för 1,7 miljoner kronor.

– Vi blir påminda om var vi bor varje gång glassbilen åker längs med gatan och spelar signaturmelodin till fotbollstvprogrammet ”Match of the Day”. Vi hade bara bott här en vecka när glassbilen kom och spelade melodin och det fick mig att fullkomligen asgarva, berättar Jacqueline Paynter.


Sådan far, sådan son

Maldini

Det finns en rad med namn som högaktningsfullt satt sin prägel på AC Milan. Namn som Nils Liedholm, Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Ruud Gullit, Zvonimir Boban och Franco Baresi. Listan kan göras betydligt längre. Otaliga är de stjärnor som iklätt sig den svartröda tröjan. Men få, om någon, har haft en inverkan på både klubb och supportrar som far och son Maldini. Pappa Cesare och sonen Paolo.

Cesare Maldini var en enastående försvarare under sin spelarkarriär. 12 år blev det i Milan med 347 matcher under den tiden. Som spelare var Cesare en elegant och sofistikerad försvarare. Utmärkt i luften men också enorm blick för spelet. Det blev med dessa egenskaper också en plats i det väl ansedda italienska landslaget under åren 1960-63. När Milan 1963 vann Europacupen för mästare var Cesare lagkaptenen som lyfte pokalen i skyn. Hans pondus och stora kunskap gjorde att många förutsåg att han efter sin aktiva karriärs slut, som han avslutade 1967 i Torino, skulle bli tränare. Tre år efter han tackat för sig återvände han till sitt älskade AC Milan. Nu som assisterande tränare. Ytterligare två år senare, 1972, fick Cesare chansen som huvudtränare. Två titlar blev det året därpå. Coppa Italia och Cupvinnarcupen. Men i Milan var kraven höga och viljan att vinna ännu mer fick Cesare att lämna i förmån för Giovanni Trapattoni.

Familjen Maldinis flyttlass gick vidare till Foggia, Ternana och Parma innan han blev assisterande förbundskapten i Italien 1980. Tillsammans med Enzo Bearzot ledde Cesare gli Azzurri under sex år, med VM-guldet 1982 som den absolut största bedriften. Ett guld som hela Italien fortfarande håller väldigt högt.

Men Cesare skulle fortsätta skörda framgångar i landslaget. 1990 blev han förbundskapten för U21-landslaget som redan då var stjärnspäckat med världsspelare under utveckling. Under Cesare skulle landslaget vinna EM under tre raka mästerskap. Kanske är det i den rollen som han uppskattats som mest. Att varit med och utvecklat så många unga italienare som länge skulle komma att vara etablerade i den absoluta världseliten. Gianluigi Buffon, Fabio Cannavaro och Francesco Totti är tre av namnen.

Hans framgångar uppmärksammades och erkändes med förbundskaptensjobbet för A-laget i Italien där han ersatte Arrigo Sacchi. Efter ett svårt kvalspel till VM i Frankrike 1998 ställde sig den kritiska italienska pressen bakom gli Azzurri och stora förhoppningar sattes till den utvalda truppen. Med sonen Paolo i laget tog sig Italien obesegrade från gruppspelet. Det skulle dock ta stopp i kvartsfinalen mot värdnationen som kom att vinna på straffavgörande.

Det upphaussade landslaget fick utstå oerhörd kritik efter uttåget och Cesare Maldini fick ta hundhuvudet. Kritiken handlade till stort del om hans defensiva tillvägagångssätt och hans uppenbara motvilja att spela både storstjärnorna Roberto Baggio och Alessandro Del Piero på samma gång. Kritiken tog hårt på Cesare som erkände sig ansvarig för nederlaget och lämnade posten som förbundskapten.

Cesare Maldini tog en time out från coachandet och hittade istället en ny roll inom AC Milan. Som huvudscout verkade Cesare till han blev ombedd av klubben att ta över tränarrollen tills vidare, tills dess att en ny tränare hittats. Senare samma år tog Fatih Terim över som huvudtränare och Cesare blev hans rådgivare under sina första månader i Milano.

2002 tog Cesare ett nytt steg i sin tränarkarriär genom att ta över Paraguays landslag. Ett impopulärt beslut i Paraguay där det hellre sågs inhemska tränare skulle ta jobbet. Men trots sina bristande spanskakunskaper tog sig Cesares Paraguay till ett VM-slutspel där man tog sig vidare från gruppspelet.

Det kom att bli hans sista uppdrag som tränare innan han pensionerade sig från även den delen av fotbollen. Men ännu en gång skulle Cesare återvända till sitt älskade Milan, nu med en roll som talangscout.

Cesare Maldini gick bort för drygt ett år sedan. Hans prestationer var enastående. Både som tränare och som spelare, med stora framgångar i båda rollerna. Han kommer alltid att bli ihågkommen som en enastående fotbollsprofil och en av Italiens främsta någonsin.

Cesare Maldinis son Paolo var även han en kolossal försvarare med en förmåga att läsa spelet på ett extraordinärt sätt. När han spelade i backlinjen hade AC Milan tillsammans med Tassotti, Costacurta och Baresi en av världens bästa vänsterbackar. När Paolo senare i sin karriär flyttade in till en roll som mittback var han även där en av världens bästa backar. En av de bästa som någonsin har skådats.

Paolo var som sin far svart och röd, Milanese. Paolo gjorde debut i Milan, 16 år ung. Redan året efter debuten spelade Paolo regelbundet till höger, men flyttades så småningom över till vänsterkanten och gavs tröjnummer 3 som han skulle komma att behålla i över två decennier på toppnivå.

Den första Champions League-titeln Milan tog kom bara två år in i Paolos proffskarriär. Upplagan av Milan kom att kallas ”de odödliga” och var så ett fantastiskt lag. Under hela säsongen släppte AC Milan bara in 15 mål. Laget dominerade den europeiska fotbollen i flera år och vann flera hedersamma titlar.

Paolo blev den första försvararen att någonsin vinna World Soccers årliga utmärkelse till världens bästa fotbollsspelare 1994. Samma år blev han tredjenamn i Ballon d’Or, en sällsynt utmärkelse för en försvarare i en FIFA-utnämning som allt som oftast lägger vikt vid målgörare.

1996 utsågs till kapten i AC Milan. Fabio Capello hade lämnat Milan och Milan misslyckades under två raka säsonger att kvalificera sig till Europaspel. Men 2001 började Milan hitta tillbaka till ett vinnande koncept. Nu med Carlo Ancelotti som tränare. Ancelotti som under sin spelarkarriär bland annat spelat i klubben. 2003 vann Milan Champions League-finalen mot Juventus på straffar i den första helitalienska finalen i cupens historia. Likt sin far fick nu Paolo som kapten lyfta pokalen i skyn.

2005 var Maldinis Milan involverat i en av de största europeiska finalerna som någonsin skådats. Milan ledde med 3-0 i halvtid mot Liverpool och hade med hisnande fotbollspropaganda lamslagit engelsmännen. Det hela var helt enkelt för mycket för Liverpool på andra sidan. Det var för övrigt faktiskt Paolo Maldini som gjorde det första målet med en utmärkt nick. Liverpool slog dock tillbaka i andra halvlek. 3-3 blev straffläggning och Milan var paralyserade av Liverpools upphämtning och förlorade således på straffar.

Två år senare skulle dock Milan få sin revansch på Liverpool genom att slå dem i Champions League-finalen i Aten. Ännu en gång fick en Maldini lyfta trofén som lagkapten och fanbärare för AC Milan. Paolo var nu 37 år gammal och blev samma kväll den äldsta spelaren att lyfta Champions League-pokalen. Vinsten i 2005 års upplaga av Champions League blev Paolos femte europeiska trofé och andra som kapten. Även det året vann AC Milan VM för klubblag, när man besegrade Boca Juniors, och blev första europeiska lag att vinna den turneringen.

2006 kom Paolo Maldini att göra sin 1000:e match. I Europa hade bara den engelske målvakten Peter Shilton gjort fler framträdanden. Under samma år gjorde Maldini sin sista Champions League-match. 2009 tog han farväl till fotbollsplanen och klubben pensionerade den nu berömda tröjan med nummer 3. I sann Maldini-anda meddelade dock Milan att numret enbart fick återupplivas av en son till Paolo.

Paolo Maldini gjorde 647 matcher för sitt Milan. 126 matcher för gli Azzurri, 74 matcher som landslagskapten och han deltog i fyra VM. Efter sin pensionering gav Paolo hintar om att han skulle gå vidare i sin fars fotsteg och börja träna. Carlo Ancelotti, fullt medveten om Maldini-männens kunskaper, erbjöd honom en tränarroll i Chelsea, något som dock Paolo tackade nej till. Förra året blev han en av ägarna till det amerikanska NASL-klubben Miami FC, med hopp om att klubben inom en snar framtid ska bli en del av MLS.

Far och son Maldini är enorma symboler för AC Milan. Tillsammans har Maldini-duon ett fotbollsfacit som är enormt. 11 ligatitlar som spelare och 6 stycken europeiska titlar plus en mängd andra utmärkelser.

Maldini är en sann fotbollsfamilj och dynasti som inte tycks vara slut. En tredje Maldini, Paolos son Christian har spelat i Milans ungdomslag, men är för närvarande kontrakterad av AC Reggiana. Likt sin farfar och far är Christian, föga förvånande, mittback. Det återstår bara att se om han kommer väcka liv i den svartröda tröjan med nummer 3 på ryggen.


Sagan om han som gick i bräschen

En gång för länge sedan fanns en ung holländare som lamslog hela landets fotbollselit. Nej, inte Johan Cruyff utan pojken som gjorde det möjligt för Johan Cruyff att bli den han blev. Den här unga mannen gjorde mål i så gott som varje match i det berömda landslaget, Oranje. Mannen höll rekordet för flest landslagsmål i över tre decennier. En gång hela nationens hjälte. Senare omnämnd som förrädare. Det här är berättelsen om den bortglömde fotbollsfrälsaren. Om en tid i historien då Servaas ”Faas” Wilkes härskade.

Berättelsen börjar när Faas föds 1923 i Rotterdam och blir snickarsonen Wilkes. Servaas Faas Wilkes utvecklade snarare en passion för fotbollen än för hammaren och spiken. Det skulle betala sig riktigt bra, skulle det visa sig. Framgångssagan tog fart vid 18 års ålder när han 1941 fick debutera för Xerxes Rotterdam i mötet mot CVV Gouda. I bortamatchen presenterade sig Wilkes med att göra mål i en 6-0-vinst.

Men det var nog inte så många som tänkte på Wilkes mål, eller att Xerxes vunnit och CVV förlorat. Nej, holländarna hade annat att tänka på. Det hemska andra världskriget som var i full gång höll på att riva isär hela landet. Därför blev Faas första steg inom fotbollen inkapslat i den inhemska ligan. Men kanske var det bra att utvecklas i lugn och ro och finna glädjen i att skingra tankarna från allt våld och djävulskap. När kriget så äntligen tog slut började Servaas Wilkes och Xerxes utvecklas i symbios till att bli ett av landets mest etablerade topplag. 1945-46 gjorde Faas 8 mål på 19 matcher. De kommande säsongerna blev det fler och fler mål. 19 mål på 24 matcher 1946-47 och 21 mål på 25 matcher 1947-48.

Här började Faas dra ifrån sin klubb i utvecklingen. Xerxes utmanade aldrig riktigt om ligatiteln och Faas fick istället sitt genomslag i landslaget. Tillsammans med de holländska stjärnorna Abel Lenstra och Kees Rijvers utgjorde Wilkes ”den gyllene topptrion”. En dödlig trio som hade siktet inställt på mål. 1946 tog den resan fart i Wilkes debut mot Luxemburg. Med fyra mål hjälpte Wilkes sannerligen sitt Oranje till en 6-2 seger. Två månader senare gjorde han ett hattrick mot det andra grannlandet, Belgien. Det resulterade i att Holland fick delta i OS i London 1948. Faas fortsatte göra sig ett namn och hjälpa sitt landslag till nya vinster. Genom att slå Irland i gruppspelet, där han stod för två mål, väntade Storbritannien i nästa match. 3-2-förlust blev det i en jämn och spännande drabbning. Vem gjorde målen om inte Faas? Den knappa förlusten var den gyllene topptrions första tillsammans och de följde upp den med att vinna mot Sverige, som skulle vinna hela turneringen. Faas gjorde, naturligtvis, det enda målet i matchen.

Nederländerna höll på att vakna till liv igen efter åren i ett krigstöcken och Oranje hade etablerat en närvaro i Europa. Landsmännen började nu få upp hoppet om framgång. Med det kom också kraven på att Oranje skulle krama sig fast i Europaeliten. Faas kände att det var som att ha vunnit guld. Att få landets förtroende och förväntningar på sig. Men det innebar också problem. Främst för Xerxes eftersom Faas bestämt sig för att lämna klubben, vilket ledde till enorma känslor och debatter runt om på kaféer i hela landet.

faas_wilkes

Än i dag är det stora motsättningar mellan huvudstaden Amsterdam och Rotterdam. Folk i Rotterdam pratar om Amsterdam som en plats för tomma ord och löften, medan deras hem- och hamnstad Rotterdam efter kriget satte igång landets produktion och ekonomi. Så för en ung man som Faas som borde varit stolt över att komma från Rotterdam slog det hårt mot hans gamla hemstad, även om han indirekt skulle komma och hjälpa den. Faas hade under en tid blivit kontaktad av utländska klubbar där fotbollen var professionell, i motsatts till vad den var i Nederländerna. Klubbar i England, Spanien och Italien försökte flirta till sig målfabrikatören. Istället för ett äventyr utomlands bestämde sig Faas tillsammans med sin familj att flytta till MCC Maastricht. I utbyte skulle familjen få två stycken lastbilar vilket skulle hjälpa deras snickerifirma avsevärt.

När den nyheten slog ner i landet blev det näst intill fotbollsuppror på alla tänkbara nivåer. Förbundet KVNB vände och vred på sig nervöst. Xerxes supportrar var i upplösningstillstånd. Hela landets fotbollsföljare rynkade på näsan och Faas fick en stämpel som legosoldat. Det gick så långt att Faas till och med blev avstängd under en säsong för sitt okonventionella sätt att byta klubb. Men Faas skulle komma tillbaka och göra det som han hela tiden gjort så bra. Göra mål, fler än han någonsin gjort tidigare under en säsong. På så sätt bleknade kritikerna och började återigen prisa den notoriske målskytten.

Men, ack den glädje som varar. Tankarna om ett europeiskt fotbollsäventyr hade grott i Wilkes sedan han uppmärksammats från utländska klubbar. Säsongen 1949-50 skrev han därför på ett stjärnspäckat Inter Milan i Italien. Kritikerna var tillbaka och spottade åt Servaas Wilkes och hans tankar om att lämna deras fina land. ”Varför?”, ”Är vi mindre värda?” frågade sig folk en gnutta avundsjukt. Återigen hade Faas blivit skamfilad och stämplad som spelaren utan moral och integritet. KNVB bannlyste honom från landslagsspel i fem år.

Rädslan i att flera holländska stjärnor skulle följa i Faas Wilkes spår orsakade enorma debatter i landet. KNVB: s beslut om att stänga av Faas fem år skulle avskräcka andra från att ta klivet ut i Europa. Rotterdam använde förbundet som ett sätt att visa vad man borde vara stolt över och samlas kring. Hårt arbete och lojalitet.

Därför anlände Servaas till Milano som en flygande pirat. Han blev den fjärde holländaren att lämna för andra ligor, men den första att inte få spela för sitt landslag. Den tidigare utnämnde fotbollskungen hade blivit förvisad till en annan fotbollsverklighet.

Faas_Wilkes_(1961)

Servaas är 26 år när han börjar spela för Inter Milano. Han ansluter till ett stjärnspäckat lag och bildar återigen en dödlig trio. Den här gången med storspelare som Istvan Nyers och Amedeo Amadei. Tillsammans gjorde trion 67 mål under sin första säsong tillsammans. San Siro bevittnade en enorm offensiv fotboll.
I ett derby mot Milan låg Inter under med tre mål efter den legendariska Milantrion Gre-No-Li presenterat sig på bästa sätt. Faas vände ensam på steken och genom att dribbla sig igenom det rödsvarta Milanlaget och vinna matchen åt Inter med smått otroliga 6-5.

Men någon titel skulle det inte komma att bli.
Juventus knep titeln. Faas förbättrade sin målform och sitt förhållande till lagets supportrar året därpå. 23 mål på 38 matcher blev det och Servaas var frälsaren av San Siro. Fansen döpte honom till Il Tulipano, tulpanen. Men varken hans 23 mål eller hans smeknamn gav Inter titeln. Den här gången var det stadsrivalen som vann ligan med en poäng. Tredje säsongen i Italien blev det bara sju mål. En komplicerad knäskada satte stopp för Faas och Inter slutade på tredje plats.

Skadan var svår för Faas att skaka av sig och han lämnade Milano för Turin och Torino. Där skulle han bli en nyckelspelare under åren efter den tragiska flygolyckan då hela Torino omkom. Dessvärre tog nya skador vid och säsongen slutade med ett målfacit 12 för Faas.
Wilkes behövde en nystart och lämnade Italien bakom sig. Men Italien minns än i dag Servaas Faas Wilkes. Än hänger en bild av honom på San Siro. Med sina 48 mål på 107 framträdanden är han fortfarande en av de mest framgångsrika spelarna i ligans historia.

Faas_Wilkes_1955

På 1950-talet, hade Real Madrid sin Di Stefano och Barcelona hade Kubala. Många andra var avundsjuka, men Valencias fans tittade inte någon annanstans. De hade Servaas.

I Valencia skulle han vinna sin första stora titel. Copa del Rey. Debutsäsongen i Spanien blev den omstart Wilkes behövde. 18 mål på 28 matcher och ”fladdermössen”, Valencia, slog Barcelona i cupfinalen.

Men Faas målsinne stagnerade och de kommande två säsongerna blev inte alls lika lyckade. 9 mål på 15 matcher och 11 mål på 19 matcher. El Clasico duon drog ifrån allt mer och mer och nya talanger från andra länder fyllde på ligorna. Det var en utveckling som det holländska förbundet inte kunde ignorera. Därför beslutade man att även den inhemska ligan skulle bli professionell. Detta innebar slutet på Faas avstängning och han var tillbaka som orange för att göra mål för sitt land.

Faas återvände överraskande för många hem till Nederländerna igen, men inte för att spela för något av storlagen. Istället valde han att den här gången spela för VV Venlo. Hans ålder och ännu högre lön hade skrämt iväg storlagen Ajax och Feyenoord som redan hade en gedigen trupp att betala. Faas fortsatte slå rekord. Landslagsrekordet höll sig i över 30 år innan Dennis Bergkamp passerade Faas rekord på 35 mål på 38 landskamper.

Under de sista åren av hans karriär spelade Faas spelade för Levante i Spanien, Fortuna och hans nu dalande moderklubb Xerxes. Men i varje klubb han spelade i gjorde han alltid en respektabel mängd mål. Tiden har sin gång och nya spelare tar vid. Under Servaas Faas Wilkes sista säsong 1964 var en ny holländsk stjärna på väg att födas. Den här gången i Ajax. En ung kille med nummer 14 hade tagit sig genom akademin mot a-laget och utvecklades genom de stigar som Faas trampat upp.

cruyff

1999 var Servaas inbjuden till en uppvisningsmatch för att hylla de största spelarna i Oranje genom tiderna. Johan Cruyff arrangerade det hela och berättade om sin stora beundran och kärlek till Faas som barn. På många sätt var de två spelare som ledde sina respektive holländska generationer in i framtiden. Cruyff var ledaren och dirigenten som såg till att landslaget spelade tillsammans och var med och dominerade i världsfotbollen.

Samtidigt var Servaas den som först representerade de första individuella talangerna. En stor uppgift i efterkrigstiden. Dessutom var han med och satte Inter på fotbollskartan och var därmed med att lägga grunden för Inters storhetstid på 1960-talet.

15-08-wilkes-jpg

2006 gick Faas bort, knappa 83 år gammal. Relativt okänd för en yngre fotbollspublik, i både Nederländerna och i världen utanför. Men han är värd att minnas för det han la grunden för. För sina bedrifter och sin förmåga att låta kritikerna tystas genom att fortsätta göra mål. Han är grunden för var Oranje blev och är idag.

– Jag var ingen målspruta likt Van Hooijdonk eller Kluivert. Jag var mer av en fotbollsspelare. En dribbler. Bollen satt fast vid fötterna och jag bara sprang. Gjorde jag mål var det naturligtvis kul och trevligt, men jag var aldrig någon målspruta, sa Servaas Faas Wilkes.

Il Tulipano lever vidare i 2017 och därefter.


Allt annat än sol i Liverpool

The Sun, den mest rabulistiska tabloidtidningen i Storbritannien, är återigen i blåsväder. I Liverpool vill ingen i staden ha med tidningen att göra. Senaste klavertrampet har resulterat i en bojkott från Everton.

Den blåvita-klubben Everton har förbjudit The Sun ”från alla delar av sin verksamhet” efter tidningen publicerade ”skrämmande och oförsvarbara” påståenden om Ross Barkley och invånarna i Liverpool.

everton1

Artikeln som skrevs av krönikören och den mångårige medarbetaren Kelvin MacKenzie, publicerades i fredags.
MacKenzie blev avstängd från The Sun efter att han liknat mittfältaren, vars farfar föddes i Nigeria, vid en gorilla. Han raljerade vidare om Barkley och hans lön och skrev att folk i Liverpool med sådan lön måste vara knarklangare. Avstängningen skedde dock efter att protester från hela staden Liverpool uppmärksammat övertrampen.

Påhoppen var allt för mycket för Everton som skrev ett offentligt utlåtande på sin hemsida där klubben kritiserade tidningen för sitt bristande omdöme.
”Tidningen måste vara medveten om att vilken attack som helst mot denna stad, oavsett om det är mot ett mycket respekterad grupp människor eller individ, är inte på något sätt acceptabelt.”

Liverpoolpolisen har inlett en förundersökning om hatbrott kring MacKenzies publicering.

The Sun förstod allvaret i krönikan för sent, eftersom den publicerats, men försökte ändå be om ursäkt för publiceringen. Man bad om ursäkt och menade att varken tidningen eller MacKenzie hade någon aning om Ross Barkleys familj. MacKenzie försökte även han, på egen hand, förklara sig och menade på att det var bortom all sans att kalla publiceringen för rasistisk.

Men The Sun hade redan sedan tidigare trampat i klaveret, och det ordentligt. Snedsteget och övertrampet skedde när man 1989 sa sig kunna avslöja ”sanningen” bakom Hillsborough-tragedin, där 96 människor miste sina liv. Tidningen publicerade då falska påståenden om offren.
I februari beslutade Liverpool FC att förbjuda The Sun-journalister från klubbarrangemang efter deras bevakning av Hillsborough-katastrofen.
Idag är det på dagen 28 år sedan katastrofen var ett faktum.

Den tidigare Everton-mittfältaren Leon Osman säger att Evertons avstängning av The Suns medarbetare är rättfärdigad.

– Förbudet är rätt och riktigt. Liverpool som stad, oavsett fotbollsläger, har länge haft problem med tidningen och den här krönikan har knappast förbättrat relationerna, säger Osman.

Liverpools borgmästare, Joe Anderson, har varit drivande i frågan om Evertons bojkott och hade tidigare i dag ett möte med Evertons ordförande Bill Kenwright.

– Idag av alla dagar, kommer vi med goda nyheter. Everton har alltid varit stolta över det faktum att klubben stöttat och stått bakom Liverpool FC och deras fans i sorgen och sorgearbetet efter Hillsborough-tragedin. Everton är stolta över att kallas ”The Peoples Club” och idag har man lyssnat på folket. Jag är mycket nöjd kring hur allt har sköts. All heder åt Bill Kenwright, han talade med mig i morse och förstod att många hade starka känslor inför vad som ännu en gång publicerats av The Sun, berättade borgmästare Joe Anderson.

Anderson hade före mötet med Kenwright uppmanat alla Everton-supportrar som skulle se matchen mot Burnley att ta tillfälle i akt och protestera och demonstrera mot tidningens behandling av hela staden Liverpool. Men efter mötet med Evertonledningen kändes det inte längre nödvändigt att protestera och vidare visa sitt missnöje.

– Everton har stått upp på ett positivt sätt och vi kommer istället fokusera på att minnas och be för dem som förlorat sina liv i Hillsborough-katastrofen, uppmanade istället Anderson.

Barkley startade för Everton under eftermiddagen, som föregicks av en minuts applåd för Hillsborough-katastrofens offer. Everton vann 3-1 och Barkley var inblandad i det andra målet med ett skott som via Burnley-spelare letade sig in i målet.

I artikeln, som numera är borttagen från tidningens hemsida, skrev MacKenzie:

Barkley är ”en av våra svagare fotbollsspelare”, och kallade honom ”tjock”.
Hans ögon gör honom bara dum, ”inte bara lamporna är släckta, det finns definitivt ingen hemma”, och fortsatte: ”Jag får en liknande känsla när man ser på en gorilla på zoo”.
Män med liknande löner i Liverpool är ”langare” och sitter inne.

Vid sidan av artikeln, publicerade The Sun angränsande bilder på Barkley och en gorilla tillsammans med rubriken ”Kan Evertons Ross Barkley representerar den felande länken mellan människa och djur?”.

Ross Barkley har haft en minst sagt omskakande vecka bakom sig, då han blev misshandlad på ett uteställe i Liverpool efter förra helgens hemmamatch mot Leicester, i något som av Barkleys advokat beskrivs som en ”oprovocerad attack”. Polisen bekräftar att de även undersöker det fallet kopplat till Barkely.

everton


Från drognäste till ”mer än en klubb”

Trettio minuter sydöst om Glasgow ligger staden Hamilton. En stad där större delen av invånarna missbrukar kokain. Den sargade staden ligger i toppen av en mindre smickrande lista. Enligt FN: s Drug report från 2014 har Skottland den högsta andelen missbrukare av kokain, per capita, i världen. Och Hamilton är bland de mest utsatta städerna i Skottland.

Men något håller på att hända i Hamilton. För vem behöver VIP-lounger och fina bås på fotbollsarenan när behovet av samlingslokaler för anonyma missbrukare och alkoholister är större?

colin-mcgowan

Som en offentlig ursäkt, ett sätt att rätta till allt han ställt till med under sina år som missbrukare, ville Colin McGowan göra en insats. Som VD för Hamilton Academical, Accies, har han tagit vara på det goda och det lokala i Hamilton för att hjälpa andra ur sitt missbruk.

– Något mycket speciellt kommer att hända här, saker som kan liknas vid mirakel, säger McGowan när han går igenom arenan.

En av läktarna sponsras av Spice of Life, en lokal indisk restaurang, en annan pryds med en gigantisk grön skylt med texten ”Anonyma missbrukare”.

– Glädjen vi upplevt här på New Douglas Park är annorlunda och unik. Det är tyst ett tag, men, säger McGowan och fortsätter: som man säger, goda saker händer goda människor.

Hamilton Academical är en fotbollsklubb som grundades av en skola 1874. En klubb som haft blygsamma framgångar under sina 140 år. I början av 2000-talet var klubben till och med nära att bli ett minne blott. Lönerna var obetalda och när spelarna började strejka förflyttades klubben ner till den skotska tredjeligan.

Men mycket har hänt sedan dess. Efter att osannolikt nog nått den högsta ligan i Skottland, skotska Premier League, ledde man till och med serien för en stund efter en mycket överraskande 1-0-seger över självaste Celtic. Celtic som tillsammans med rivalerna Rangers dominerat skotsk fotboll över tre årtionden. Medan Celtic och Rangers kan ha publiksiffror runt 50 000 på sina matcher, snudd på hela Hamiltons befolkning, har Accies minst antal besökare på sina matcher. Inte mer än 1 000 personer ser Hamiltons hemmamatcher.

För ungefär tio år sedan köpte en grupp lokala affärsmän upp klubben för ynka 1 pund. Ungefär 10 svenska kronor. Gruppen lovade att bygga ett lag av unga spelare som hade nära kopplingar till Hamiltons samhälle. McGowan lovade att använda sig att använda ordförandeklubban till att förändra vad han såg som det absolut största problemet i Hamilton, och mer allmänt i hela Skottland.

Till de som nyfiket undrade över det smått orealistiska och ambitiösa planerna sa Colin McGowan att han aldrig glömt vad han själv varit med om.

– Jag är en delägare i fotbollsklubben, men jag är också både alkoholist och narkoman. Jag har återhämtat mig och varit drogfri under 31 år. Men jag kommer aldrig att kunna glömma smärtan och lidandet jag orsakat andra. Det här är mitt sätt att betala tillbaka till samhället.
accies-homeground
Sedan dess har skeptikerna blivit betydligt färre när de sett vad som hänt med klubben och den lilla staden. På New Douglas Park hålls regelbundna möten för tillfrisknande drogberoende, mat serveras till hemlösa och hundratals matchbiljetter ges bort till anhöriga.

Vid ena sidan av arenan har en låtsas-strand bygds upp för att barnen till de tillfrisknande missbrukarna ska kunna ha någonstans att leka och må bra på.

– Vissa säger skämtsamt att det har hamnat en fotbollsarena bredvid mitt kontor, säger Colin McGowan och ler. Jag försöker dra mitt strå till stacken. Jag fick veta att vissa av barnen här i Hamilton aldrig upplevt sand, så jag såg till att stranden kom hit till inlandet. Så här, en alkoholist eller narkoman är inte på något sätt mindre människa än du eller jag. Du vet hur vi talar om innerlig sorg för personen med cancer; alkoholism och drogberoende är en sjukdom, det är en cancer. Vi måste alla göra vad vi kan för våra medmänniskor. Hundratals missbrukare har passerat genom klubben. Inte varje människa med framgång. Några har hamnat i gamla vanor och återfall, vissa har dött och andra tagit sina liv. Det kommer alltid att finnas offer, men det är också det som gör det värt att kämpa för. Att fler och fler ska klara av att komma ifrån sitt gamla destruktiva liv.

I närheten av Hamilton Academicals träningar gnuggar U-20-laget sina förberedelser. Att båda trupperna en stund ledde sina respektive tabeller var något oerhört befriande för klubbens ledning.

– Det var lite av en bisarr känsla, att vara ”top of the League”. Vi har en bra ung trupp. De spelar inte för mycket pengar, de spelar för möjligheten, förklarar klubbens ordförande, Les Gray.

Gray har inte avslöjat lagets budget eller spelarnas löner, men det kan antas med viss säkerhet att Hamilton inte är någon vidare rik klubb. Utan några större inkommande pengar har klubben betrott sig med unga spelare. Åtta av spelarna som var med och slog Celtic den 5 oktober kom från akademin. Dessutom har två tidigare Hamilton-spelare, James McCarthy och James McArthur, gått vidare till att bli landslagsmän och spela i Premier League för Everton respektive Crystal Palace.

ziggy-gordon

Lagets nuvarande kapten, Ziggy Gordon är blott 21 år gammal men har redan spelat nästan 90 A-lagsmatcher.

Trots Hamiltons framgångssaga är det fortfarande en jätteutmaning de ständigt ställs inför. Särskilt med två av de mest etablerade klubbarna i världen 30 minuter bort.

– Verkligheten är den att fler bussar lämnar varje vecka Hamilton för att gå på Celtic eller Rangers än vad folk kommer hit till oss och tittar på matcherna, säger Gray och fortsätter: Vi är bara 30 minuter från storstaden och de stora lagens arenor. Det är vad vi, också, slåss emot.

Lagets spelande tränare heter Alex Neil och kom till klubben för tio år sedan. Då var Hamilton i botten av andra ligan.

– Jag frågade mig själv, vad fan gör jag här? Jag tänkte, jag kommer hit, spelar en säsong, gör det bra och kan gå vidare till något större och bättre. Men jag blev kär i platsen och har blivit kvar i tio år.

33-åringen tycker den största utmaningen är att hela tiden behöva välja om hans erfarenhet kan vara mer nyttig än de yngre killanas entusiasm.

– Laget har gjort det väl så jag har inte behövt att spela mig själv. Men det är en svår balansgång. Du väljer själv och väljer jag mig tar jag bort någon annan. Ibland kan det vara en aning svårt.

Ingen, inte minst Neil, talar om att vinna mästerskapet ännu, även om klubben redan har slagit lag som slutade topp tre förra säsongen.

– Att vinna ligan är otänkbart, verkligen otänkbart. Vi är den minsta klubben i ligan. Men om laget fungerar som en enhet kan vi åtminstone övervinna lagen som är fullspäckade av superstjärnor.

Det har gått 30 år sedan en annan klubb än Celtic eller Rangers vann titeln i högsta ligan. Det sista laget var Aberdeen, då tränat av Alex Ferguson, som gick vidare till berömmelse som tränare för Manchester United. Men Colin McGowan har varken några tankar eller förhoppningar på att det ska ske igen, inom en snar framtid.

– Om någon sa att vi skulle garantera dig en vinst av Skotska Premier League, bara du ger upp ditt sociala arbete, skulle jag säga att jag hellre åker ur en division. Vi skulle vara förrädare mot samhället om vi började tumma på saker och ting. Ibland måste man kapitulera för att vinna.

 


Begränsade Wilmots

Belgium v Japan - International Friendly

Belgiens EM är över. I kvartsfinalen blev, mot många experters bättre vetande, Wales både en och två storlekar större den den gyllene generationen belgare.
Men medan spelarna skiner i något slags guldskimmer finns där en förbundskapten som är gjuten i bly. För två år sedan, vid VM i Brasilien, var det även då färdigspelat i kvartsfinalen. En stor PR-kampanj från fotbollsförbundet räddade då Marc Wilmots anseende från den fräna kritiken som riktades mot honom, både från fans och media. Frågan är om det går att förklara bort detta uttåg?
Att inleda EM med en uppsnackad seriefinal mot Italien kan ha varit det värsta tänkbara scenariot för Belgien. Det lilla, uppdelade landet är ett lag fullmatat med stjärnnamn så till den grad att bänken överträffar de flesta andra lag i slutspelet. På andra sidan fanns ett Italien som enligt italienarna själva inte varit så okänt och dåligt på senaste 50 åren. Men Italien har Antonio Conte, en extremt intelligent, driven och hårt arbetande tränare som låter sitt manskap genomgå rigorösa taktiska förberedelser och övningar. Wilmots tillvägagångssätt är, för att uttrycka det milt, ganska annorlunda.

På en av de första fokuserade träningarna inför matchen mot Italien spelades på träning en match mellan den tilltänkta startelvan och reserverna. Allt för att försöka förbereda laget på vad som skulle vänta. Men de frågetecken Marc Wilmots möjligen hade blev snarare upphöjt i tio än utraderade. Reserverna, som förvisso vill visa upp sig och ta en plats i startelvan, vann med klara 4-0. Något behövde göras. Wilmots sätt att hantera det hela? Han gav reserverna kalla handen och spelarna som tillhörde den gruppen fick inga särskilda taktiska instruktioner. Ett befängt och vårdslöst sätt att dela upp en grupp som behöver vara så sammansvetsad som möjligt.

Men du som läser kanske gillar Wilmots eller vill ta alla skadorna som det belgiska landslaget drabbades av inför EM i beaktning? Visst, vi gör det.
Skadorna på lagkaptenen Vincent Kompany, backkollegorna Nicolas Lombaerts och Dedryck Boyata, men han har ändå inte underlättat sin roll som förbundskapten.
När de Kompany och Lombaerts var tvungna att tacka nej till landslaget gav Wilmots den samlade belgiska pressen svar på vem som skulle täppa igen tomrummet.
Jason Denayer skulle ta över som Wilmots första val som mittback. Men en dålig träningsmatch mot Norge var allt som krävdes för att han skulle kastas ut från truppen. Istället laborerade Wilmots med att flytta in Toby Alderweireld från sin naturliga ytterbacksposition. Beskrivningen av förändring var att Alderweireld var en naturlig ledare. Kanske ingen dum idé, men att inte spela in en ledare i rollen som dirigent i mitten försvårar onekligen uppgiften.

Den tidigare landslagsanfallaren Marc Degryse, nu krönikör på den flamländska tidningen HLN, var inte sen med att kritisera Marc Wilmots för att skapa psykologisk oro i spelartruppen snarare än en lugn harmoni. Wilmots var inte sen med att kontra med att det hela var en kampanj för att underminera Wilmots roll som förbundskapten, på grund av att han är vallon.

Men hur gick det egentligen mot Italien då? Och hur handskades Wilmots med det?
Italien vann med 2-0 och Wilmots var inte sen med att se om sitt eget hus och ge Alderweireld skulden för öppningsmålet och Romelu Lukaku för att inte skapa några chanser.

”Wilmots leker med elden. Spelare ogillar en tränare som skyller ifrån sig efter en förlust. Wilmots vägrar att diskutera sitt ansvar i det hela. Det här är första gången har är under ordentlig press som förbundskapten och det måste göra ont i honom att höra från olika håll att han har blivit taktiskt utmanövrerad av Antonio Conte. Ingen tränare uppskattar ett sådant konstaterande. Men när man skyller ifrån sig och inte accepterar det, är man ute på djupt vatten. Gruppen man arbetar med delas upp i vi-och-de. De som är emot Wilmots och de som är med honom”, skrev Degryse.

Skrattar bäst som skrattar sist tänkte säkerligen Wilmots när han svängde på den aningen skeptiska opinionen hemma i Belgien med vinst både mot Irland (3-0) och Sverige (1-0) innan det var dags för vinst mot Ungern med 4-0 i åttondelsfinal, efter att ha slutat på andra plats i gruppen.

Men så tidigare ikväll, den 1 juli 2016, var det tillbaks till ruta ett och också färdigspelat. I kvartsfinal. Precis som två år tidigare. Efter en kollaps och ett försvar som var rejält skadeskjutet försvar med Jan Vertonghen skadad och Thomas Vermaelen avstängd. Efter en bra inledning av matchen och en bra offensiv som sköter sig själv lös Wilmots oförmåga att forma ett försvar igenom. Wales slog, trots Marc Wilmots, Belgien med 3-1 och är nu klara för semifinal.

Men hur kunde det bli så då? Hur kan mindre namnkunniga landslag som Wales och Island gå så långt som till semifinal? Det handlar om en tydlig spelidé. Något som Wilmots inte gett sina spelare. Och en trupp som är upplärda och vana vid direktiv av tränare som Diego Simeone, José Mourinho, Mauricio Pochettino och Jürgen Klopp blir säkerligen förvirrade att behöva improvisera sig igenom ett EM-slutspel, samtidigt som alla har skyhöga förväntningar på ett landslag som innan EM rankades som tvåa i världen.

Wilmots har kunnat gömma sig och ta cred av sin assisterande förbundskapten, Vital Brokelmans, som kommit bra överens med hela spelartruppen, men han är heller inte någon mästerstrateg. Wilmots har snarare sett till att han omgärdats av folk som är ja-sägare och inte stöter sig med hans sätt att leda. Kanske i sig inget fel, om man är för en öppen dialog. Något Wilmots inte varit, eller är.

Den gamle lagkaptenen och målgöraren Marc Wilmots har fått jobbet av just den anledningen. Att han visade på planen att han var att räkna med för Belgien. Att hans fru är från Flandern och då också kan prata både flamländska och franska har gjort honom till en tillgång i det annars rätt så uppdelade landet. Men om man ska ta hand om en gyllene generation med spelare som Hazard, De Bruyne, Naingolan, Lukaku, Carrasco, Witsel och Courtois behövs mer än att man kan två språk och att man själv gjort mål i landslagströjan.

Som det är och har sett ut är Belgien fast med en förbundskapten som sällan kan förmå sina spelare att utöva mönsteranfall. Ett landslag som allmänt uppfattas som gammaldags.
Belgien är inte den första gyllene generationen med en tränare oförmögen att ta hårda, drastiska taktiska beslut, men bristen på att föra en hel match och öppna upp för chanser och ett frodigt anfallsspel är fortfarande en brist på ledarskap som erbjuds av Wilmots.

Återstår att se om det belgiska förbundet har råd med ännu en PR-kampanj för att rädda Marc Wilmots anseende, eller om det är dags för en förbundskapten med både taktiska och psykologiska färdigheter att ta över inför kvalet till VM i Ryssland om två år.


Roman Pavlyuchenko

ROMAN_PAVLYUCHENKO_PIC_1
För en anfallare som samlat ihop över 50 landskamper med ett respektabelt målsnitt är Roman Pavlyuchenko en av de målgörare vars karriär går mot sitt slut i något som kan liknas vid ett sorgligt kaos, allt detta i en rätt hög takt dessutom. Kaoset utspelas nu i Kuban Krasnodar där den långe ryssens målfirande dagar ser ut att förstöras av en klubb i finansiell kris, mycket på grund av den ansvarslösa ledningen som blivit ett kännetecken för klubben i Ryssland.
Romans flytt till Krasnodar under sommaren 2015 fick dock klubbens följeslagare att känna en svagare bris av frångång svepa genom deras hårsvall då även den gamle landslagskollegan Andrey Arshavin anslöt. Men brisen fortsatte vidare mot andra lag och följeslagare. För Pavlyuchenko har flytten mest inneburit tid på bänken, något som Roman nu kanske vant sig vid mer än oss följeslagare som mer minns hans EM-sommar 2008…
För ska man åtminstone försöka att se på hans karriär på ett krasst sätt så har ändå Pavlyuchenkos karriär varit på nedåtgående under en längre tid. De senaste fem säsongerna har han inte startat mer än tio ligamatcher och gjort endast 20 mål i såväl liga- och cupspel.
När England kom till Luzhniki-stadion i Moskva 2007, i desperat behov av tre poäng för att kvalificera sig för EM 2008, var det Pavlyuchenkos känsla för mål som fångade ögat hos engelsmännen. Från avbytarbänken kom Roman Pavlyuchenko in och avgjorde matchen med två mål. Englands förlust åsidosattes fort av en rad Premier League-klubbar som ville lägga vantarna på den heta anfallaren. Tottenham Hotspurs drog till synes det längsta strået och köpte anfallaren under EM-sommaren 2008 från Spartak Moskva för 17,4 miljoner euro.
roman_pavlyuchenko405
Ryssens målfabrikation avtog efter flytten och det blev en trög start för Roman i Tottenham. Han kom aldrig riktigt till sin fulla potential i norra London och kunde aldrig hålla en plats i startelvan. Med endast fem mål i ligan och röster som började ifrågasätta den dyra värvningens förmåga började även Romans tålamod att rinna ut. När han blev utbytt mot Manchester City stormade ryssen ut i spelartunneln och ignorerade både bänken, matchen och manager Harry Redknapp som blev rosenrasande för bristen på respekt som Roman visade upp.
Det ska också sägas att han gjorde nio mål i ligacupen och FA-cupen och hjälpte Hotspurs att nå final i Ligacupen, men Roman Pavlyuchenko jämfördes ofta med Arshavin som samtidigt gjorde något bättre ifrån sig i, fyra mål i en och samma match mot Liverpool, rivalklubben Arsenal. Knutna nävar i var och varannan jeansficka började nu muttra om att Pavlyuchenko aldrig gett tillbaka och motiverat flytten för alla miljoner.
Det blev till slut 21 mål för Roman på 71 matcher i Tottenham, något som inte räckte för att stanna kvar i Europas bästa liga. Nej, istället blev det en flytt hem till Ryssland och Moskva igen, men nu med spel i Lokomotiv Moskva. Målsnittet försämrades och Roman gjorde inget vidare avtryck i Lokomotiv och sänkte därmed sina aktier inom den ryska fotbollen.
captura_de_pantalla_2015-08-10_a_la(s)_21.24.18__destacado
Den där brisen som flög förbi var kanske lugnet före stormen. Under den relativt korta period han varit i Krasnodar har han kämpat med skadeproblem men kanske ännu mer med utebliven lön, en situation som han kanske inte varit den mest utsatte i men ändå delat med över 200 andra anställda i klubben. Lagkamraten Sergey Tkachev gick till ryska ligan för att med hjälp av dem bryta upp kontraktet, vilket fick honom att ansluta till CSKA Moskva. Dit verkar det som även Vladislav Ignatiev och Lorenzo Melgarejo är på väg. Allt detta fick Roman att strejka och vägra träna med övriga truppen.
Och trägen kan ha vunnit, för den 13 januari, efter fem månader utan lön avslöjade han till rysk press att han äntligen fått svart på vitt att betalningarna skulle börja utfärdas på nytt. Pressen avslöjade att Krasnodar varit skyldig Roman över en halv miljon dollar, eller nästan tretusen dollar per minut speltid. Snabbt efter den nyheten var klubbens generaldirektör, Valerij Statsenko, ute i pressen och försökte göra nya utspel för att lugna fansen. Både Pavlyuchenko och Arshavins kontrakt ska Statsenko försöka förlänga i sommar då duons kontrakt går ut.
CYdrv69WQAAmoJl
Och vem vet, kanske kommer Roman stanna kvar. För nu när hans lön är på väg in igen så har han anslutit till sina lagkamrater på deras träningsläger på Cypern, där den senaste kontroversiella övergången också återfinns. Felipe Santana, som klubben köpte trots att han underlåtit att betala de redan befintliga spelarna lön.
 Den senare tiden har flugit ut till Cypern att ansluta sig till sina lagkamrater, inklusive hög profil, men kontroversiella nya undertecknandet Felipe Santana, som klubben köpte trots ha underlåtit att betala de spelare som redan finns i truppen, för sin varma väder träningsläger att avsluta sitt dödläge som hade sett honom vägrar att träna.
Men även om klubben tar hand om Roman Pavlyuchenko så börjar fansen göra som de gjorde i norra London när det begav sig för Roman där. De knyter näven i fickan och vill ha mer utav den välbetalde anfallaren. Men Statsenko menar att det är skadorna som satt stopp för målfabrikationen och att det faktiskt funnits en bra konkurrens om startplatserna. Ibrahim Balde tränade till sig en plats i startelvan och Lorenzo Melgarejo har varit explosionsartad som en falsk nio med åtta mål gjorda allaredan. Men istället för att rusa ut i spelartunneln medger nu Pavlyuchenko att fansen har rätt att kräva mer av honom och Arshavin.
Är det för sent att rädda karriären då?
Det mest självklara vore om Roman nu får ett par ordentliga veckors träning utan några återfall i de muskler han varit skadad i och att den cypriotiska solen kan ge honom tillräckligt med D vitamin för att han ska komma ihåg sommaren 2008 när han gjorde sitt stora genombrott i fotbollseuropa. Med tanke på att det kanske inte blir så mycket mer värvningar till klubben och att Melgarejo antagligen ansluter till Moskva och Spartak kommer Roman därigenom säkerligen få speltid. Att en kvartsfinal i ryska cupen stundar i februari borde också kunna bidra till att Roman vill komma tillbaka till vinnande form.
Hur mycket inflytande han kommer ha i laget, utöver den erfarenhet han ändå absorberat under karriären, är osäker. En rysk tidning spekulerade i att den pessimistiska och troligen det realistiska vägen är att han tappar sin vilja att spela. Genom att välja att gå till Krasnodar tror tidningen att det är omöjligt att finna en arbetsro i en klubb som det svajar så mycket om. Att laget ligger näst sist borde drivkraften vara att hålla undan för Mordovia en poäng bakom och Anzhi och Ufa på en respektive två poäng före. Men när laget blir av med stommen genom Melgarejo, Ignatiev och Tkachev kommer det att vara svårt att motivera en välbetald 34-åringen att vara den drivande kraften igen.
1452767150_pavlyuchenko

Smset som vände säsongen

 

463375706

Förra årets upplaga av såväl Borussia Dortmund som Bundesliga vill nog de flesta på gula väggen glömma. Det som skulle fortsätta vara en självklar utmanarkandidat och underdog till Bayern Münchens prenumeration på ligatiteln såg länge ut att snarare bli nedflyttning till andra divisionen, Zweite Bundesliga.

Allt detta bara två år efter att de varit i Champions League-final mot just den stora antagonisten från södra Tyskland, Bayern München. Men två tunga spelartapp till, just det, Bayern München, i form av Mario Götze och Robert Lewandowski gjorde uppgiften allt svårare.

Så för ungefär ett år sedan låg Dortmund och kämpade för luft precis över vattenytan och det streck som förkunnar nedflyttning när det är dags för bokslut i Bundesliga.

Men när rubrikerna började hopa sig och krävde tränare Jürgen Klopps avgång visade han istället sin storhet och ännu en förmåga att få med sin trupp.

För den 20 december förra året, kort efter en 2-1 förlust mot Werner Bremen, plingade det till i spelarnas smartphones. Förlusten hade inneburit att Dortmund låg näst sist i Bundesliga. Detta bara två säsonger efter att man vunnit både Bundesliga och tyska cupen i grandios stil. Åter till plinget i mobiltelefonerna. SMS: et kom från tränare Klopp och det stod:

”Tro inte för en sekund att detta är frivilligt. Alla kommer, inga undantag.”

Ett ganska vanligt sms kan tyckas när en klubben underpresterar så till den milda grad. Men texten syftade inte till någon form av panikfyllt vi-måste-göra-något-drastiskt-möte, eller för den delen fler träningspass innan vinteruppehållet. Nej, istället var det en uppmaning till alla att sluta samman på lagets julfest innan truppen fick vintersemester.

Oli_Kirch_Strukamp_2_2

Den före detta Dortmund-mittfältaren Oliver Kirch berättar om julfesten som mer påminde om en minnesstund eller en begravning.

– Man kan inte kalla det vi var med om för en fest. Det kändes mer som en begravning om jag ska vara ärlig. När vinteruppehållet började minns jag hur vi alla kände skam, snarare än någon oro eller panik. Det märktes väldigt tydligt på stämningen, säger Kirch.

Trots Klopps sms-uppmaning och en attitydförändring i och med det förlorade Dortmund andra matchen efter det långa vinteruppehållet. Augusburg kämpade till sig en vinst och vände delar av Dortmunds supportrar mot den svartgula truppen.

Screen_Shot_2015-02-05_at_12.42.38_PM.0.0

– Vi hörde visslingar från Gula väggen och det var tydligt att deras tålamod hade tagit slut. Vi hade liksom använt upp all goodwill som vi hade byggt upp väggen med under tidigare säsonger. Vi kände mer rädsla för hela situationen i och med busvisslingarna, helt klart, minns Oliver Kirch.

Men Klopps sms tycktes ha fastnat på spelarnas näthinna och det började gro ett frö som påminde om självförtroendet från förr i spelarna.

– Inte ett ord yttrades i omklädningsrummet. Ingen skrek, ingen kastade någonting omkring sig. Inga skor, vattenflaskor, ingenting. Ingen ilska, bara tystnad. Däremot fanns det vissa spelare som grät, berättar Kirch.

Jürgen Klopp överraskade då hela klubben och fröet hos spelarna fick sitt näringsrika vatten. Klopp ändrade nämligen på sitt sätt att leda.

– Vi förväntade oss en normal reaktion på en kris. Dubbla träningspass, en tyst behandling av alla som inte gjorde som de blev tillsagda på planen. Det var något alla var beredda på och något som man stålsatte sig inför, men istället var Klopp super positivt, så där överentusiatisk som jag aldrig sett honom tidigare. Han skrattade mycket och högt, säger Kirch.

bvb-trainer-juergen-klopp-will-von-ruecktritt-nichts-wissen-

Och han hade försökt allt annat så skrattet och hoppet var det sista som möjligtvis skulle överge Jürgen Klopp.

– Han hade redan försökt allt annat. Så han började istället att bygga upp oss på nytt. Han arbetade på vårt självförtroende. Han bad oss ​​att visualisera vad vi redan hade uppnått. En stor sten lättade från allas bröstkorgar. Jag måste ge honom högsta betyg för det. Våren kom till Dortmund tidigt det året, samma vecka efter att vi nått botten, konstaterar Oliver Kirch.


%d bloggare gillar detta: