Chippen – fotbollens fluffer

Ja, han utnämns faktiskt det, i en hyllning i det senaste poddavsnittet av Sanningsvittnet. Sedan är Mourinho enkelspårig också. Axel Swartling och Daniel Karlsson är det som samtalar.

Lyssna/Ladda ner här: http://sanningsvittnets.libsyn.com/chippen-fotbollens-fluffer


Mammor motar läktarvåldet

Hetlevrade derbyn har vi sett många från olika delar av världen. Bland de mest intensiva lokalmötena finns en rad olika drabbningar i Brasilien.

Polisen är ofta kravallutrustad och våld möter våld. Den brasilianska klubben Recife tänkte inför mötet med lokalrivalerna Nautico och ville att söndagens derby skulle handla härlig stämning med fotbollen och läktarkulturen som det centrala.

Därför utbildades cirka 30 mammor av Recife för att ta hand om säkerhetsarbetet kring fotbollsplanen och på läktarna. Tanken var i mångt och mycket att mödrarna skulle föra med sig en annan typ av respekt som från första början skulle stävja och förhindra bråk och andra tråkigheter.

I varselvästar med texten ”Säkerhets mammorna” skrivet på ryggen blev resultatet att ingen behövde gripas för dåligt uppförande på läktarna. Brasiliansk media rapporterar även lite skämtsamt att alla Recife-ultras efter matchen gick direkt hem för att diska, städa sina rum och göra klart alla läxor.

– Tanken var att göra de mest fanatiska anhängarna medvetna och också bidra på något sätt för att skapa en fredlig och mer positiv stämning på läktarna. För, ingen vill ju slåss framför en mamma och särskilt inte hans egen, säger en av initiativtagarna på Recifes hemsida.

Det kanske inte är en helt vattentät strategi, men välvärt att rapportera och skriva om tycker Sanningsvittnet!


Straffläggning – i molekylform

Straffar. Fotbollens sista utväg för att utse en vinnare, men också kanske den mest rättvisa väg att gå för att skilja två tidigare oseparerbara lag åt. Det har skritivts böcker, avhandlingar och spaltmeter om både historiska och dramatiska straffläggningar och effekten av straffläggningar som metod att utse en vinnare. Lika mycket, om inte mer, har skrivit om de allra bästa strategierna för att lyckas få in bollen från tolv meters avstånd. Men vad händer egentligen med kropp och själ hos en spelare när de kliver fram för att ta en straffspark?

De afrikanska mästerskapen har blivit ett slutspel synonymt med episka och intensiva straffsparksläggningar under de senaste åren. I finalen 2012 vann Zambia över Elfenbenskusten med 8-7 i en känslomässigt laddad final. Nästan 19 år efter flygkatastrofen som krävde liven av den gyllene generationen som Zambia och stora delar av övriga Afrika hoppades mycket på.

Bara ett år senare, 2013, var det dags igen men nu redan i semifinalen där överraskningen Burkina Faso slog ut hela kontinentens största underpresterande landslag, Ghana med 3-2.

Men en av de mest intensiva och nervösa straffläggningen hittills i de afrikanska mästerskapen skedde 1992 när Elfenbenskusten slog Ghana med 11-10 i straffläggningen. Repris blev det i går kväll när lagen återigen inte kunde skiljas åt och straffläggningen återigen blev ett faktum. Den här upplagan slutade även den med seger för Elfenbenskusten, nu med 9-8 efter att Ghana först varit i 2-0-ledning för att sedan tappa och se sig besegras av matchvinnaren Boubacar Barry i det elfenbensvita målet. Han tog Ghanas sista straff, slagen av sin kollega i målet Brimah Razak, för att sedan själv slå in den vinnande straffen.

Med årets upplaga av turneringen i färskt minne tar vi tillfället i akt för att gräva lite i vetenskapen bakom en av fotbollens mest mytomsbundna fasta situationer.
Vilka är de mentala och fysiska påfrestningarna tillsammans med viljan att vara en av straffläggarna i denna berömda utslagsform?

Didier Drogba tackade inför mästerskapet för sig och blev då heller inte den den galjonsfigur som alla blickar vänds åt för att lyfta nationen till nya framgångar. Som vi snart kommer att upptäcka, kunde de omen inneburit problem för Yaya Touré, oavsett hans uppenbara teknik eller tidigare meritlista.

För att göra detta inlägg så intressant som möjligt kommer vi gå igenom en straff och dela upp den i fem delmoment. Förberedelserna, stegen fram till straffpunkten, ansatsen, tillslaget och resultatet -flipp eller flopp.

FÖRBEREDELSERNA

Johan Cruyff har sagt att ”fotboll är ett spel du spelar med din hjärna”, men Totalfotbollens främsta evangelist är ökänt avvisad kring tanken på att straffar är ett lotteri. En inställning han får stort och brett stöd av sina engelska fotbollsvänner, som föredrar instinkt och kraft framför teori och förberedelser. 2006 skrev den föredetta fotbollsspelaren och numera norske professorn och straffpsykologiexperten, Geir Jordet, ett paper vid Norges Idrottshögskola. Detta paper fann att mycket av tron på att straffläggningar handlar om ren och skär tur kan påverka prestationerna negativt. Av de 10 internationella fotbollsspelare som intervjuades var de som upplevde straffarna som ett turspel mer benägna att missa än de som trodde på att deras egna öde låg i deras egna händer.

Dr Greg Wood vid Liverpool Hope University spann vidare på studien och registrerade varje spelares uppfattning kring förberdeleserna och om huruvida resultaten av straffsparkarna var tur eller skicklighet. Om det handlade om tankar om ens egen förmåga och kontrollen över sin egen eventuella nervositet och ångest för uppgiften.

– Deltagare i studien som mer tror på tur snarare än skicklighet upplever betydligt högre eller fler ångestsymtom än de som uppfattar sin kompetens och beredskap som mer tillförlitlig än något annat, berättar Greg Wood.

Hans eget arbete, tillsammans med Dr Marc Wilson vid University of Exeter, om effekten av förberedningstekniker, såsom Quiet-Eye (QE) upplärning, där idrottsutövare blundar precis och låter ögonen vila för att sedan kunna koncentrera sig än mer. Det blir ett sätt att hjälpa spelare att känna sig mer i kontroll och därigenom kan deras utförande förbättras. Däremot anser forskarduon att oavsett hur mycket du förbereder dig själv, eller arbetar hårt för att arbeta fram en process för att välja
ut lottnummer eller placera insatser på roulettehjulet så kommer dina chanser att vinna inte förbättras.

Trots detta kvarstår straffläggningsmyten. Det kan vara lätt att förstå hur känslan som en passiv åskådare i ett sådant avgörande. Allt är utanför din kontroll. Vem har inte fallit offer för fatalism och förminskande av självkänslan före en stor presentation, intervju eller ett viktigt möte av något slag?

Medan vissa kan anta att ett lag naturligt skulle öva upp de nödvändiga stödstrukturer för straffläggare, tyder anekdotiska bevis och uppgifter i övrigt, som Ben Lyttleton, författare till Twelve Yards: Konsten och psykologi Straff, att det inte alls är så:

– En av de största farhågorna om spelare i en straffläggning är att göra dina lagkamrater besvikna. Alan Shearer sa alltid: ”Jag var aldrig rädd för de miljontals människor som tittade från soffan. Jag var rädd för att svika de tio lagkamraterna på planen och de övriga 12 på avbytarbänken.” Det är den här stora rädslan för att du på något sätt sviker ditt lag om du misslyckas slå in din straff, menar Ben Lyttleton.

Dessa farhågor kan förvärras av att ta steget fram inför en straffläggning och säga sig vara redo, trots att egna tvivel spelar spratt med en själv.

– Om du tror att du måste ta ansvaret för att du är en ledare, så du kanske inte gör det av rätt anledning. Om du tar ansvar för att du verkligen känner att du kan göra ett bra jobb genom att ta straffen, och vill ta din straff, då är det annorlunda. Det är en bra sak. Under många år, var det tradition att tränare tog en runda och frågade sina spelare, ”vill du ta en straff?” När vi får tillgång till vad som faktiskt händer i en sådan process blir antalet spelare som avstår från att ta en straffspark ganska stor. Av de spelare jag intervjuade fann jag att omkring 30 procent säger nej, berättar Geir Jordet.

STEGEN FRAM TILL STRAFFPUNKTEN

Stegen fram till straffpunkten, mot målvakten, till ljudet av supportrarna till båda lägren är inte den psykologiska peaken som det ofta framstår somatt det är så ofta som. I alla fall inte enligt Jordets arbete som har visat att väntan i mittcirkeln faktiskt är där ångesten tenderar att tränga sig på för straffläggarna. Men ”promenaden” kan fortfarande frambringa tankar och utmaningar för spelaren att övervinna.

För vissa fotbollsspelare börjar striden för att vinna det mentala kriget mot sina egna känslor långt innan deras fotbollsskor ens rör planen.

Tom Bates är specialist i idrottspsykologi och kan det mesta om hur visualisering hjälper spelarna att hantera sina känslor inför uppgiften. Genom att bygga upp levande mentala bilder av spänningarna inför straffen i huvudet på de själva kan spelarna förbereda sig för den verkliga mentala belastningen som stundar. De kan också, likt Stig-Helmer Olsson i flygplanet, gång på gång säga positiva meningar till sig själva för att påminna sig själva om sitt självförtroende och därigenom koncentrera sig på sina styrkor och förmågor.

Ändå kan negativa meningar smyga sig in i huvudet och ställa till det för skytten, särskilt för ovana straffläggare.

– Om du missar en straff för din klubb som du ska spela för nästa vecka kan anspänningarna släppa en aning då du kan få en ny chans att sona din miss. Medan en miss i landslaget och därigenom ofta i ett större sammanhang kan innebära att det kan ta upp mot två år, om inte längre, innan du får en ny chans. Du är en fotbollsspelare vars hela liv har stavats fotboll. Du började klockan åtta, dina föräldrar skjutsade dig överallt i 10 år, du arbetade dig upp genom systemet i ytterligare 10 år, och
nu är du 28 år. På toppen av din karriär och du tjänar bra i ett sammanhang där du trivs. Och, det enda som folk kanske minns dig för är hur du gör i det där ögonblicket. Det är högst osannolikt att du någonsin kommer att ta en annan liknande straff igen, någonsin. Detta är ditt ögonblick: hela din karriär kan kokas ner till fem sekunder, säger Lyttleton.

Se bara vad många svenskar fortfarande förknippar Håkan Mild med. Trots att det gick bra i straffläggningen mot Rumänien i kvartsfinalen 1994, och att han dessutom gjorde mål i bronsmatchen är hans missade straff fortfarande något som folk hatar honom för.
Men som Roberto Baggio sa: ”Straffar missas bara av de som är modiga nog att ta en”.

Det är inte svårt att se hur engelska spelarna kämpar för att klara sig när tvingats på dem.

Men hur påverkar trycket en spelare?

– Trycket sänker nivåerna av lycko-hormoner som dopamin och kortisol. Känsloreceptormekanismer i hjärnan orsaka en ökning av hjärtfrekvensen och muskeltemperaturen förbereda för kamp- eller flyktsituation. Den emotionella hjärnan går på högvarv men utan kontroll. Den rationella, logiska, tänkande delen av hjärnan, pannloben, blir då oorganiserad, förklarar Bates.

Med allt detta som händer inom medvetandet hos skytten, är det oerhört viktigt med atmosfären som skapas av laget vid en straffläggning.

Zambias triumf i Afrikanska mästerskapen 2012 kanske är det bästa exemplet på hur en positiv inställning vid en straffläggning kan bidra till att inte bara säkra segern men tillåta spelare att fly undan sina bekymmer genom att gå upp i gruppen.

Hellre än att kämpa igenom spänningen tyst, passivt och ensam, samlades laget tillsammans för att sjunga sin lagets hymn, Chipolopolo Song. Då kunde varje spelare kliva fram till straffpunkten för att till tonerna av sina lagkamrater i mittcirkeln och vid bänken slå in sin straff.

Lyttleton utvecklar betydelsen av detta:

– Vad Zambia gjorde var att distrahera sig själva genom att alla sjöng. Stoppila Sunzu, backen som slog in den avgörande straffen, sjöng även när han gick fram till bollen och lade den till rätta innan domaren blåste i sin pipa. Han var inte ensam fram till bollen. Han var laget, och de var alla tillsammans i det ögonblicket. Det var så han kände sig när han slog till bollen. Det var inte den enda anledningen till att han gjorde mål, men det verkligen hjälpte honom.

Sången var oplanerad men hela deras uppträdande var en extrem emotionell grund med tanke på historien om den förlorade generationen, och det faktum att finalen skulle spelas på samma stadion som låg nära olycksplatsen. Ordföranden för den zambiska fotbollsförbundet var en överlevare från det laget. Dessa saker kombinerade kan göra att du tror att det skulle bli alltför känslomässigt, men det blev det inte.

Jag visualiserade tanken på ljudets makt och om att sjunga en sång eller lyssna på en sång som faktiskt kan hjälpa dig till framgång i en stressande situation. Jag undrade om musiken kunde ge dem en extra halv procent, men jag fick inte bevis för att påvisa det, berättar Lyttleton.

Det är en intressant idé, även om det kan finnas lite i vägen för gedigen forskning att backa upp det med, finns det vissa begrepp inom området psykodynamisk terapi som kan peka mot potentiella tekniker, såsom inneslutning, att Zambia oavsiktligt kan ha dragit nytta av.

Men medan denna spontana, musikaliska strategi kan ha tjänat Zambias syfte, är det inte en metod som lätt kan efterliknas av andra lag, med tanke på de speciella omständigheterna i deras uppvisande av solidaritet. Om ett lag vill göra bra ifrån sig i en straffläggning, måste de planera och förbereda sig för de utmaningar de ställs inför.

ANSATSEN

När straffskytten stegar fram för att rätta till bollen och göra sig redo för ansats och avslut börjar deras muskelminne att spåra ut och deras uppmärksamhet är lättstörd. Distraktioner och avbrott är nu den största oron för avslutaren.

Jamie Carraghers ökända mål efter att ha rusat fram och satt straffsparken lite för snabbt då domaren inte hunnit blåsa i sin pipa. Carragher tvingades slå om straffen. Och missade.

– Tankar blir utspridda lite överallt, man blir ofokuserad. De neurologiska och biokemiska förändringarna i hjärnan orsakar vad som borde vara ett självständigt flyt av en enkel rörelsekombination till att bli en stammande, tafatt ful och spretig rörelse, förklarar Bates.

En förlust av precisionen du vet att du besitter är det sista du vill ha när du förbereder dig för att ta en straffspark som kunde ha avgjort om ditt lag blir mästare eller nedflyttade; världsmästare eller en glömd förlorare i kvartsfinalen. Och tyvärr, det är inte erfarenheten som räknas som vissa människor kan tro.

– I huvudsak blir expertens hjärnan en novis igen. Det sätt den utövande uppfattar miljön kan orsaka en experts undermedvetna rörelser att bli medveten och också tafatt, fortsätter Bates.

Men det är långt ifrån bara den fysiska biten som påverkar spelarna. Doktor Woods berättar att ångest också gör att spelarna är mer mottagliga för externa distraktioner, främst sådana som kan vara hotfulla mot det som ska uträttas. Detta gäller särskilt den målvakt som bokstavligt talat hotar att sänka tanken på att faktiskt sätta bollen i mål. Att bli upptagen av sin motståndare kan skada skyttens chans men när straffläggare är målmedvetna och lyckas hålla både muskler och tankar
i schack visas en uppmärksamhet som istället för att titta på var de ska sikta vågar titta på vad målvakten ska göra, vilket håll denne slänger sig åt.

Som Dr John van der Kamp vid VU University Amsterdam förklarar kan detta allvarligt påverka ett straffmål.

– Att tänka att man inte ska missa, eller att inte skjuta inom räckhåll för målvakten kan vara oerhört kontraproduktivt. Vi fann att de som sagt att inte sparka inom räckhåll för målvakten såg på målvakten längre och oftare, vilket resulterade i att de la sina straffar närmare målvakten. Det är utifrån detta klokt av målvakten att försöka fånga uppmärksamheten hos straffläggaren, eftersom om det lyckas kan bollen hamna allt närmare den mänskliga muren på mållinjen. Detta kan ha hänt under Europacupfinalen i Rom 1984 då Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar fick gummi-ben mot AS Roma och därigenom vann europacupen åt engelsmännen, eller varför inte minnas en annan Liverpoolmålvakt? Jerzy Dudek som dansade hej vilt i Istanbul 2005 och såg till att Liverpool fullbordade comebacken mot Milan. Eller till straffläggningen mellan Holland och Costa Rica nyss inbytte Tim Krul som bara genom att ha blivit inbytt satte motståndarhuvudena i ond tankeverksamhet.

Förmågan hos en målvakt att hacka sig in i motståndares uppfattningsförmåga kan gå ännu längre. Doktor Van der Kamp berättar att genom att sträcka ut sina armar upp mot skyn, kan målvakten likna en Muller-Lyer illusion av att se längre, men också kunna få motsatt effekt: hålla ner sina armar ner för att se mindre ut. Detta kan påverka genom att med ett större uttryck uppmuntra skytten till att skjuta längre bort från målvakten, eller närmare målvakten som vill utge sig för att vara mer mindre och mer kompakt.

Det är även möjligt för en målvakt att lura en straffläggare att siktar på en viss sida. Genom att stå 5-10 centimeter vid sidan av mitten av målet, kan målvakten uppmuntra en skytt för att sikta på den sida av målet med lite mer utrymme.

– Vi fann i vår forskning att det finns en chans på 60 procent, i stället för 50-50, att straffen ska syfta till att sitta på sidan med mer utrymme, berättar van der Kamp. Och det finns gott om berättelser om hur målvakten ställer upp inför en straff.

– Att kunna orientera sig efter hur den isättande foten bredvid bollen sätts i kan berätta för målvakten om bollen går till vänster eller till höger i 80 procent av fallen. Detta händer ungefär 250 millisekunder innan bollen börjar röra sig, och kan ge målvakten den lilla tid som behövs för att slänga sig till rätt sida i tid, säger van der Kamp.

Med andra ord: Se upp var du sätter ner foten!
TILLSLAGET

Med bollen upplagd på en noggrant utvald tuva, en färdig tanke om hur straffen ska sitta i mål och att alla muskler är med är allt som återstår att avslutarfoten ska träffa bollen med ett fint tillslag. Ändå kan så mycket fortfarande hända med en spelare i dessa avgörande sista ögonblick.

Som redan konstaterats kan fixering på målvakten orsaka att man siktar närmare dem. Spelarens blick är oerhört viktig.

– Dit blicken riktas, tenderar skottet också att sitta. Detta beror förmodligen på det faktum att ögonrörelserna som styr vår blickriktning också påverkar kommandot för att rikta benens rörelser, förklarar van der Kamp och fortsätter med ett råd.

– Du bör försöka att fokusera på var du vill sikta, snarare än på målvakten. Detta är vad vi kallar Målvakts-oberoende-strategi. Bestäm var du vill skjuta innan du går fram från mittcirkeln. Men att titta på målvakten och sedan bestämma sig var man ska sikta efter det är fortfarande en mycket effektiv strategi för de med den skicklighet att kunna reagera exakt i ögonblicket. Återigen är spelarens blick den centrala, enligt Jordet.

– Titta på Andrea Pirlo. Han ser sällan på bollen. Han har bollen vid sina fötter, men hans blick är alltid vänd uppåt. När spelare har dessa färdigheter och vet hur man ska utföra det, kommer de att prestera bättre. De är mer flexibla och kan faktiskt ta beslutet i sista stund, menar Jordet.

Mindre vana straffläggare hjälps inte av detta utan är mer fasta i ett sätt att slå en straff och kan inte svara på målvaktens agerande.

Doktor Tim McGarry vid University of New Brunswick menar att när en spelare är lamslagen av panik, förlorar de fokus, blir lättare att distrahera och kan även frysa.
Resultatet blir så gott som alltid dåligt beslutsfattande och, följaktligen, också dåliga handlingar.

Det är inte bara riktningen av skottet som påverkas enligt Erman Misirlisoy, doktorand vid Institutet för kognitiv neurovetenskap vid London’s Global University, UCL.

– Rädsla är förknippat med ett återhållsamt beteende. Att fysiskt vilja röra sig bort från något som orsakat oss fruktan. Detta skulle kunna leda till en oförmåga att slå till bollen med den tillräckliga kraft som krävs för att göra mål. Däremot kan för mycket adrenalin och spänning leda till att man sparkar bollen över målet, menar Misirlisoy.

Att öva på både de fysiska och mentala bitarna som krävs för att göra mål är viktigt. Som alltid gäller även den gamla maximen: misslyckas att förbereda och förbereda sig för att misslyckas.
RESULTATET -FLIPP ELLER FLOPP

Straffens resonans kan påverkas långt efter att den är slagen. Som ringar på vattnet. En straffspark som slagit kan få långtgående konsekvenser.
Att fira sin framgång vid sin straffspark kan stötta lagkamrater i deras egna strider för att erövra demoner innan de kliver fram, och även demoralisera motståndare, enligt Jordet:

– Det har en stor effekt på straffläggningen i stort. När du har firat ditt mål ökar du omedelbart chansen att nästa motståndare ska missa hans skott. Samtidigt som det ökar din egen lagkamrat att sätta sin. Firande påverkar alltså vad som komma skall. Denna effekt är större och mer dramatisk när firandet är mer synligt, exempelvis om en spelare firar genom att göra sig stor, sträcka sina armar i luften eller hålla armarna rakt ut åt sidan. Det är vettigt. Dessa är känslor, och känslor är smittsamma, säger Jordet.

Den typen av målgörande och efterspel kan också spela en stor roll i att bryta viljan hos en motståndare eller förstärka beslutsamhet lagkamrater.

Mindre studerat är hur straffar såsom Antonin Panenka tog sin straff i EM-finalen 1976. Den fick en en uppenbar inverkan på stämningen och kroppsspråket hos motståndarlaget. Francesco Totti gjorde detsamma i EM 2000 mot Holland när han chippade in sin straff mot van der Saar, vilket understryker den uppenbara skillnaden i klassen och fattning mellan de två lagen. Holländarna hade inte samma kyla.

Yaya Touré slog sin straff i mål och bevisar för Afrika, England och övriga världen varför han tillsammans med Eden Hazard och Dimitar Berbatov delar första platsen som Premier Leagues bästa straffskyttar, med åtta mål på åtta försök. Teknik, ja. Tur, nej.

– Erfarenhet behöver i och för sig inte nödvändigtvis vara en bra sak, eftersom de vet mer om konsekvenserna av att underprestera och trycket blir därigenom helt enkelt högre. När du är erkänd som en av de ledarna i ditt lag förväntar sig alla att du kommer göra mål. Den pressen kan ge en högre sannolikhet av att misslyckas, säger Jordet.

Lyttleton beskrev de stora namnens straffmisslyckanden under VM i Brasilien 2014 som ytterligare bevis.

Chiles Alexis Sánchez missade i straffläggningen mot Brasilien. Bryan Ruiz, Costa Ricas kapten och främste spelare, gjorde inte heller han mål på sin straff mot Holland. Men även holländarna hade liknande problem mot Argentina, med Wesley Sneijder som misslyckades som Hollands stora namn efter att Robin van Persie blivit
utbytt.


Cristiano Ronaldo på Universitetet

I Cristiano Ronaldos 20-årsåldern var han ännu inte bekant med global berömmelse, en enorm förmögenhet och kanske framför allt en massa olika troféer. Både klubb- och individuella priser. Men med mer av allt detta uppräknat genom gick Ronaldo också en kroppslig omställning från tafatt till rippad, så till den grad att till och med den föredetta guvenören i Kalifornien och Hollywood-skådisen Arnold Schwarzenegger blev imponerad.

Ser man förbi även detta märks att han under dessa tio år lärde sig att älska sig själv, mycket högt.

Igår fyllde Ronaldo 30 år och plötsligt tog han ett steg mot de obarmhärtiga tentakler som medelåldern för med sig. Den så rippade magen kommer snart puta ut, hans geledrypda hår kommer sakta men säkert tvina. Allt detta samtidigt som Cristiano bävar för att gå ut och istället sitter och tittar på Emmerdale eller någon annan maratonserie på dumburken.

Att hitta parkering blir till ett besvär, musiken som de där ungdomarna spelar nuförtiden är hemsk och alldeles för högljudd. Cristiano kommer ju inte kunna föra en vettig konversation, en historia om något av hans alla briljanta mål…

I och med denna svåra tid som Cristiano Ronaldo går tillmötes erbjuder University of British Columbia en egoboost till ”CR7″.
En universitetskurs i ämnet ”det sociala fenomenet Ronaldo”.

”Varför ska University of British Columbia erbjuda en sociologi-kurs kring en fotbollsspelare? frågar sig universitetets presstjänst sig själva. Inte helt orimlig frågeställning kan tyckas.

Det verkar onekligen vara en riktigt enkelt sätt att tjäna kurspoäng på, men det är kanske enbart den där latmasken inom oss som talar.

Nej, i själva verket kan det inte vara lönsamt att bara anmäla sig till kursen och ta fortsatta CSN-lån på sig själv. För kursen beskrivs så här, om man nu orkar läsa hela kursbeskrivningen vill säga: ”Eleverna får lära sig om den sociologiska relevansen av sociala fenomen som organiserad idrott och de krafter som skapar en global idrottsman. Eleverna får också lära sig om identitet, nationalitet, och representation, samt att diskutera fenomenet Ronaldo över portugisiska diasporan.”

En akademisk studie om ”fenomenet Ronaldo” är säkerligen tillräckligt för att få gårdagens födelsedagsbarn att jubel under tiden som hans kropp börjar att nedmontera hans vita leende till något betydligt mindre ungdomligt…


”Good luck Ebola team”

God fortsättning önskar Sanningsvittnet med årets första avsnitt!
Ett avsnitt som berör allt från David Ginola, Ravellis klädmärke till ett spretigt mästerskap. ”Good luck Ebola team” heter avsnittet. Pratar gör som vanligt Mjölbys Gazza, Trädgårdsföreningens Tommasi, men också en gäst vid smekamn Vasastadens Diaby.

Glöm inte att prata med oss på vår facebook-sida! Vi hörs snart igen!

Ladda ner avsnittet http://traffic.libsyn.com/sanningsvittnets/Good_luck_Ebola_team.mp3 eller lyssna via Podcaster i din mobil.


”Som vanligt började med att jag blev arg”

Här kommer ännu ett avsnitt av Sanningsvittnets podcast.
”Som vanligt började med att jag blev arg” säger Daniel Karlsson någon gång i avsnittet som handlar om bland annat Graziano Pellè mer än Guidetti. Hörs snart igen!

http://sanningsvittnets.libsyn.com/som-vanligt-brjade-med-att-jag-blev-arg eller via podcaster!

God jul och gott nytt år!


Nödvändigt hat och agg

Det är en förment giftig rivalitet som eldas på med både historiska och posthistoriska konflikter. Båtkanaler och kamper om industrier och jobb. Titlekamper, avstängningar i Europa, tränardispyter och spelare vägrar att skaka hand. Avskyvärda ramsor om död och sånger där tragedier förlöjligas.

Allt detta och mer kommer att minnas och hjälpa till att skapa en hetsk stämning innan Manchester United och Liverpool möts igen i eftermiddag.

Det är bara det att sanningen om lagens relation till varandra kanske ligger någon annanstans. Kanske att det till och med handlar mer om någon slags idrottslig kärleksaffär än hatet ovan nämnt. Båda klubbarna är beroende av varandra, och så också, tydligen, deras supportrar.

– Vi kanske inte skulle vilja erkänna det, men vi behöver de här mötena. Vi gillar rivaliteten. På 80-talet var det den enda vi verkligen hade. Det var det enda som vi såg fram emot. Det har förändrats, men vi dras alla fortfarande till Liverpool-matcherna på ett sätt som vi inte gör till andra. Vi vill verkligen inte att det ska gå bra för Liverpool, men vi vill ändå spela två matcher per säsong mot dem. Vilka annars? Leed? Okej, det vore kul att ha Leeds i Premier League, men jag saknar dem inte speciellt mycket ändå, tänker Barney Chilton, redaktör för United fanzinet Red News.

Här är en generell motsats kring fotbollsrivalitet klubbar och deras supportrar mellan. Fansen deklarerar tydligt sitt agg gentemot varandra att bara färger på matchtröja och halsduk skiljer dem åt.

Annars är det ofta samma sorts hemstad, samma sorts jobb, samma sorts skola, samma besatthet och kärlek till samma sport. Skulle man fylla i en profil på valfri datingsajt skulle det garanterat dyka upp en hel del ”perfect matches”. Skiljer man grupperna åt på två kortsidor på en och samma arena och det blir genast en hätsk stämning. Varför?

– Fans behöver rivaliteter, eftersom de får oss att känna oss viktigare. Det gör att människor tänker gott om sig själva, en känsla av ”Må de frukta oss”, eller, ”Vi är bättre än dem”. Det är inte så mycket att du får hata någon annan, men att de får hata dig, förklarar Alan Bairner, professor i idrott och social teori vid Loughborough University, England.

– Vi hatar varandra eftersom vi är likadana. Vi ber om Uniteds framgångar, eftersom vi har haft framgångar vi med, säger Andy Heaton från Liverpool podcasten och digitala tidningen The Anfield Wrap.

Tony Wilson, skivbolagsägare och Unitedsupporter är inne på samma spår:

– Om Manchester är hjärtat i nordvästra England är Liverpool lungorna.

Det finns solidaritet mellan många United- och Liverpoolfans över många av de stora frågorna för de som tittar på engelsk fotboll. Ämnen som eskalerande biljettpriser, och en misstro av giriga utländska klubbägare.

För två lag som osannolikt kommer kunna utmana om titeln i år finns också en känsla av flykt från samtiden i eftermiddag. En match när det är mindre om vad resultatet gör med tabellplaceringen, och om resultatet i sig går vägen kan bli den roligaste dagen på hela säsongen. En chans att glömma det långsiktiga och låta sig kastas in i nuet.

Det kan vara en av anledningarna till att efterfrågan på biljetterna till bortafans-sektionen i denna match är större än till någon annan match. Att åka till fiendeland är ofta mer spännande än att titta på det egna laget hemma. Att komma som i en räd mot den stora antagonisten är som inget annat.
Att titta på fotboll handlar om intensiteten i upplevelsen. Firandet av ett mål, atmosfären, känslan av samhörighet. Aldrig är denna känsla så påtaglig som mot dina dödsfiender.

– Det kommer aldrig att hända, men om United någonsin skulle åka ur, naturligtvis skulle jag skratta, men samtidigt skulle jag hata det. Jag skulle inte vilja ha dem i Championship, medger Andy Heaton.

Det kanske överraskar utomstående, men antipati mellan de två klubbarna har sällan varit konstant.

Var spelade Uniteds stor manager Sir Matt Busby som aktiv? Jo, på Anfield. Var spelade United när de under en kortare period i början av 70-talet var avstängda från spel på Old Trafford? Jo, på Anfield.

– Det finns en allmän stomme av rivalitet genom denna historiska icke-fotbollsantipati. Både politiska och ekonomiska förskjutningar har också hjälpt till att att underblåsa detta. Men saker och ting blev mer och mer intensifierade och mycket mer infekterade i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Delvis av fotbollsskäl men också på grund av yttre påverkan, säger John Williams, fotbollssociolog och författare till Red Men, en biografi kring Liverpool FC.

Williams säger att United hade ”glamouren och medieprofilen” men inte lyckades, medan Liverpool fans kände att Red Devils var ”medias älsklingar som fick alldeles för mycket publicitet” medan deras egna lag dominerade.

– Det fanns ett supporterbråk över rötterna till den nya modestilen, casual-stilen, och Liverpool, staden, hade också anpassats mycket mindre väl till de nya ekonomiska och politiska realiteter som 80-talet begärde, berättar Williams och fortsätter:

– Detta underblåste förbittringen och de upplevda övergreppen. Manchester verkade göra bättre i lågkonjunktur än Merseyside. Det fanns en uppfattning i Liverpool att deras enormt framgångsrika men ”professionella” och ”fackmanna-”lag alltid stod i skuggan av stjärnorna på Old Trafford. United stal uppmärksamheten från staden Liverpools enda stolthet.

– Everton och Liverpool var ”vänliga” rivaler, människor i samma familjer på olika sidor och utan geografisk klassklyfta. De röda behövde en bättre måltavla än vad Everton kunde bistå med, återberättar Williams vidare.

Williams säger att det var ganska svårt för Merseysides fotbollsfans att generera äkta och tillfredsställande hatkänslor gentemot Everton som hade sitt hem bara ett stenkast bort, på andra sidan Stanley Park. Det blev då mer logiskt att vända sina arga blickar mot United och deras supportrar. Mycket på grund av att Manchester City verkade vara en osann rival och potentiell utmanare.

– Spöket för båda klubbarna verkade uppenbart och att ligga vid den motsatta änden av motorvägen M62 spädde på det hela ännu mer. Semifinalen i FA-cupen 1985 på Goodison Park blev början på ännu en upptrappning av det nyupptäckta hatet. Semifinalen spelades strax efter Heyseltragedin och United-fans fick plötsligt något att respondera på, eftersom Liverpoolfans sjungit ramsor om Uniteds Münchenolycka. En eskalering var oundviklig, säger Williams.

Åtta United spelare var bland de 23 döda personerna efter flygolyckan i München 1958. 27 år senare, dog 39 fotbollssupportrar under våldsamma sammandrabbningar mellan Liverpool- och Juventussupportrar vid Europacupfinalen på Heyselstadion i Bryssel.

Först med händelser i paritet med varandra och sedan en en dramatisk förändring i maktbalansen mellan lagen i mitten av 90-talet kom en ännu större spänning. Varje klubb kan nu hävda överhöghet: United, för sina 20 ligatitlar till Liverpools 18. Liverpool för att vara europeiska mästare fem gånger jämfört med Uniteds tre.

Så som den engelska fotbollen lagt världen vid sina fötter och Premier League spridits över hela världen har rivaliteten fått större innebörd, fler bryr sig.

– Det är viktigt. Dessa två klubbarna är verkligen de enda två globala klubbarna från Storbritannien, även i den 23:e upplagan av Premier League. Manchester United och Liverpool FC är jämfört med andra engelska klubbar långt, långt före sett ur den aspekten, hävdar Richard Elliot, VD för Lawrie McMenemy Centrum for Football Research vid Southampton Solent University.

– Premier League är ett mediaskådespel nu och klubbarna tävlar om globala fansskaror. Supportrar som är fristående från geografi väljer ofta lag efter historisk tradition och framgång, men oundvikligen köper de in dessa rivaliteter på exakt samma sätt som en supporter som ser matcherna på plats vecka ut och vecka in. Rivaliteten driver tävlingsidrotten. Vissa kan skapas genom historiska arv, men media kommer också att haussa upp några också. Om du kan skapa rivalitet och en känsla av förväntan skapas en underhållningsprodukt som drar till sig en större publik för att se till att de konsumerar din produkt i den utsträckning som du vill, säger Richard Elliot.

– Det enda som verkligen dikterar huruvida betydelsen av rivalitet avtar är om ett av lagen blir nedflyttade. Det skulle behövas något alldeles extra ordinärt, något utöver att ett lag inte var konkurrenskraftiga över en längre tid för att rivaliteten skulle tonas ner. Men även då, om två lag skulle mötas i en cupmatch tror jag fortfarande att rivaliteten skulle vara så intensiv som den är idag, avslutar Elliot.

Eftermiddagens match kanske inte är den kryddstarkaste måltiden av denna långvariga måltid. Sir Alex Ferguson som ofta använde Liverpool som sin måltavla och Rafa Benitez ”Jag vill prata om fakta”, liksom Luis Suarez och Patrice Evra, har spätt på tillställningarna flertalet matcher under det senaste decenniet. Men ingen av de nämnda finns kvar i rampljuset kring matchen.

Men det är fortfarande en match som ingen annan och båda klubbar och supportrar kommer att sköta om och vårda den.


Sanningsvittnet v49

Daniel Karlsson och Axel Swartling är tillbaka.
Tillbaka på platsen där allt började också.

Stadsbiblioteket i Linköping är arenan där veckans avsnitt spelades in.
Om Newcastle och moralpaniken.

Hörs igen nästa vecka!

http://sanningsvittnets.libsyn.com/sanningsvittnet-vecka-49


När fotbollen får stå tillbaka

1413363369421_Image_galleryImage_Serbia_s_Nemanja_Gudelj_l

På Balkan, mer än någon annanstans, är fotboll en fortsättning av kriget, om än med andra medel. Det finns en lång historia av våld bakom kaoset på Belgrad stadion. Detta är egentligen bara första gången det har tagit en mycket nutida, om inte framtida, skepnad genom en drönare med en flagga.

Hela tisdagskvällens incidenter har grott med månghundraåriga groll och rivalitet som senast utbröt i krig i slutet av 1990-talet mellan Serbien och etniska albaner i Kosovo. En väpnad konflikt där 10 000 människor dödades och Nato gav sig in i den och tog till bombningar av Serbien för att få slut på konflikten.

Tisdagens, redan innan matchen drog igång, laddade möte avbröts i den 42:a minuten då en drönare, en slags radiostyrd helikopter, flög in över fotbollsplanen och ner från flygfarkosten hängde en flagga med motiv över ett ”Storalbanien” inklusive Kosovo och delar av Makedonien. På ömse sidor av kartan var porträtt av två hjältar från Albaniens självständighetskrig mot det Osmanska riket. Storalbanien är något som albanerna trodde skulle bli verklighet efter kollapsen av Osmanska riket 1912-
1913. Något som aldrig blev och då också ett nederlag och något som vissa albanska grupper aldrig har glömt.

På liknande sätt har serberna inte glömt, eller accepterat, att landets geografiska karta ritades om och Kosovo 2008 blev självständigt. Självständigheten är ett faktum som stora delar av världen erkänt, dock varken Serbien eller Ryssland. Serbiska nationalister betraktar Kosovo som födelseplatsen för sin kultur. Det viktigaste datumet att uppmärksamma i den serbiska nationalismen är förlusten av en strid 1389 i Kosovo, en konflikt som anses ha varit början på slutet för ett större
Serbien.

Ivan-Bogdanov-asalto-el-campo-_54417985070_54028874188_960_639

En av världens mest ökända huliganledare, Ivan Bogdanov, som ledde planinvasionen i tisdagskväll är inte bara en del av den mest våldsamma och fruktade Röda Stjärnan-supportrarna. Han är också en del av rörelsen 1389, en högerextrem nationalistisk grupp som varit inblandade i kravaller mot kosovoalbaner och deras västerländska allierade. Utifrån det är Bogdanov ännu en nyckelperson i en tradition av en blandning mellan fotbollshuliganism, nationalistiskt och högerextrem politik.

En av de större våldsammare incidenterna, som kan ha varit en parameter i att Balkankriget senare utbröt, skedde 1990 då sammandrabbningar mellan Zagreb och Belgrad-supportrar utbröt i den kroatiska huvudstaden. Den mest våldsamma paramilitära ledaren för den kroatiska och bosniska sidan i kriget på 1990-talet, Zeljko Raznatovic, mer känd som Arkan, var ledare för de mest våldsamma Röda Stjärnan-supportrarna, Delije. Från Delije rekryterade Arkan de mest våldsamma till sin egna paramilitära grupp, tigrarna. En grupp som mördade och plundrade sig igenom Jugoslaviens ruiner fram till att Arkan 2000 mördades i Belgrad.

Bogdanov har sedan dess då och då beskrivits som Arkans tronföljare och den nya ledaren för tigrarnas likasinnade. Framför allt ideologiskt men ibland även militärt.

Både inför och efter tisdagens avbrutna match var det och är det upp till de respektive lagkaptenerna att påminna folk om att det skulle handla om en fotbollsmatch och
inte någon maktuppvisning i det serbisk-albanska territoriella fejd.

Den albanska kapten, Lorik Cana, tackade sin serbiska motsvarighet, Branislav Ivanovic, för att serbiska spelare hade skyddat sitt lag på planen, både från instormade åskådare och inkastade saker. Ivanovic beklagade att det kommit att handla om andra saker än fotboll.

– Det viktigaste för oss är att vi stod upp och hjälpte det albanska landslaget och som ett lag stöttade vi dem. Vi beklagar att fotbollen presenterades som en sekundär fråga här.


Jagad tysk om fullspäckat spelschema

Joachim Löw har tagit tillfället i akt att slå ett slag för färre speldagar och mer ledighet för sina landslagsspelare. Den tyske förbundskaptenen hävdade att hans landslag inte ens fått tillräckligt med vila efter deras efterlängtade VM-guld i juli.
Imorgon, tisdag, spelare Tyskland, som överraskande föll mot Polen i Warsawa i lördags, mot Irland. En av de tilltänkta startspelarna är Julian Draxler som inför matchen i den polska huvudstaden fick agera inhoppare för att han inte kände sig tillräckligt frisk och pigg för 90 minuter. Istället blev det ett inhopp för Draxler. Toni Kroos sade efter matchen att han tyckte spelschemat helt klart är fullspäckat.

– Belastningen på spelarna är för hög. De höga kraven på klubblagen i såväl den inhemska ligan som Champions League, det är för mycket. Om man tittar närmare på spelarna behöver de mer pauser och vila från matchspel. Vissa spelare får så lite som tre veckor efter en stor turnering innan det är dags att ansluta tillbaka till klubblagets fulla veckoschema. Om man analyserar många av de spelare som är med oss i landslaget ​​nu märker man snabbt att de har för kort vila och ledighet innan de väntas vara tillbaka i klubblaget och försäsongsträningen. Det är helt enkelt inte tillräckligt, säger Löw bekymrat.

– Det kanske inte gör någon skillnad över en enstaka säsong, men det gör säkert skillnad över flera säsonger på raken, tillade förbundskaptenen.

Något som förvärrar den problematiska situationen för tyskarna är också att de nu sedan det efterlängtade VM-guldet inte längre är jagande, utan jagade. Tyskland ser ut att vara det nya Spanien och enligt många experter kommer Tyskland stå överst på flera mästerskaps prispall.

En möjlig del av en förklaring till att Tyskland körde huvudet i väggen mot Polen. Innan förlusten i Warsawa hade Tyskland vunnit sina senaste 33 matcher. Nu kommer landslaget till matchen mot Irland med två raka förluster. Först en vänskapslandskamp mot Argentina, Polens kvalmatchtvinst. Räkna där till den knappa vinsten mot Skottland, så ser ”Die mannschaft” onekligen ut att vara trötta.

Löw insisterar att framgången inte är en belastning för sitt lag, men medger samtidigt att alla motståndare blir inspirerade av att spela mot världsmästaren.

– De svårigheter som vi upplever just nu är av en typ som vi har upplevt många gånger tidigare. Men generellt sett tror jag inte att läget nu är något svårare än det varit tidigare. Vi brukade vara jägaren; nu är vi bytet. Vi vet att lag som Skottland kommer att spela med otrolig motiverat mot oss, men det var redan ett faktum efter VM för fyra år sedan och senaste EM-slutspelet. Vi känner till situationen, vi vet vad man får av det, säger Joachim Löw.

Trots detta faktum att tyskarna är trötta världsmästare utan vila med flera jägare ute efter dem är Tyskland fortfarande favoriter att vinna gruppen.

– Om du frågar mig hur stämningen är nu, är raseri fel ord, ilska liksaså. Men vad du kan känna är någon slags beslutsamhet, att vi verkligen vill ta tre poäng mot Irland, säger en säker Löw och erkänner samtidigt att det finns en otrolig besvikelse i laget.

Irland kommer till spel mot Tyskland med full poängpott efter både vinst mot Geogien och Gibraltar. Men någon vidare skrämselhicka får ändå inte förbundskapten Löw.

– Vi har sett båda de irländska matcherna och har analyserat dem och vi kan förvänta oss någon form av kopia av Polen. Det är inget nytt för oss. Irländarna har en fantastisk kämparanda och de vet hur man försvarar sig, säger Joachim Löw.

Oron för tighta spelscheman delas kanske inte så mycket av tyska fotbollspubliken som snarare oroar sig för att Philipp Lahm inom en snar framtid sägs slut i landslaget. Något som kan lämna ett stort tomrum i så väl det defensiva- som offensiva spelet. Det finns dock unga förmågor som kommer ha hela Tysklands förstoringsglas på sig. Främst kommer Erik Durm och Antonio Rüdiger att ha granskande ögon på sig.

– Philipp Lahm har spelat i landslaget i många år och har visat världsklass både på höger- och vänsterkanten. Det är uppenbart att det skulle vara svårt att ersätta någon som honom över en natt, men det är fortfarande bara en en fantasi eftersom han fortfarande spelar, lugnar förbundskaptenen Löw.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 38 andra följare

%d bloggare gillar detta: