Sampdoria City / Manchester Doria

Vissa tycker att det gått för fort för Manchester City att gå om tidigare finansiella konungen Chelsea och i och med detta senaste intåg av stora plånböcker symboliserar allt som är fel med den engelska ligan. Men för andra åskådare av en viss årgång blir det annorlunda. När TV-kamerorna sveper över Manchester Citys bänk återfinns mycket mer än en ny ledarstab med bland andra Roberto Mancini, David Platt och Attilio Lombardo. Den offensiva delen av det framgångsrika Sampdoria från säsongen 1993-1994 skymtar på bänken. De tre spelarna fick sällskap av Ruud Gullit att bilda en anfallande kvartett som satte italiensk fotboll i brand. Så för att förstå visa bitar av Manchester City kan vi väl gå via Sampdoria i början av 90-talet.


Sommaren 1993 var en fin, ljus och solig sommar för Sampdoria. Sven-Göran Eriksson hade säsongen innan avslutat sin första säsong i Genua med en missräknad och besvikelseladdad sjundeplats. Det magra resultatet innebar också att klubben miste om den europeiska fotbollen, bara ett år efter att laget varit i Champions League-final mot Barcelona. Efter att ha vunnit Scudetton 1991 var detta ett riktigt platt fall, vilket fick klubben att börja oroa sig för att man tappat allt för mycket mark till toppen. Lagandan lyftes dock när superstjärnan Ruud Gullit kom från Milan. Alberigo Evani kom också han från Milano, och med David Platt kom in från Juventus. Ett nytt storlag började byggas.

Att Gullit flyttade till den italienska hamnstaden var ett mästerstycke av ägaren Paolo Mantovani. Holländarens relation med Milans tränare Fabio Capello hade helt fallerat under den föregående säsongen. Capello hade lite tilltro till Gullits lämplighet och frös ut spelaren. Den sista droppen var när Gulit lämnades utanför truppen inför den europeiska cupfinalen mot Marseille. Ruud beslutade då att lämna Milano och hamnade nästan i Bayern München innan det slutligen blev spel för Sampdoria. Gullit var frispråkig i sin lättnad att vara borta från Milanello och den strikta styrningen Capello förespråkade. Nu var det en familjär atmosfär under president Mantovali avslappnade Svennis.

– När jag kom till klubben hade de inte gett mig ett tröjnummer ännu. De frågade mig vilket nummer jag ville ha. Ge mig nummer 4, jag har aldrig spelat med nummer 4, sa jag.

Alla skrattade och det gjorde att ingen av spelarna hade några invändningar mot mitt val av nummer. Jag satte bara på tröjan och spelade hela säsongen i anfallet med nummer 4 på min rygg, minns Gullit.

Undertecknandet av David Platt var kanske en mer av en lågmäld affär, men var en oerhört viktig övergång. Efter att ha gjort en stor inverkan på en ytterst katastrofal säsong i Bari, hade Platt förtjänat en flytt till Juventus. Väl i Turin misslyckades han med att rättfärdiga sin prislapp. Bianconeri hade inget tålamod och precis som Gullit kände sig Platt omedelbart hemmastadd i Genua. Båda spelarna gjorde sitt första Serie A-mål för klubben i en 2-1 vinst i öppningsmatchen mot Napoli och en minnesvärd hade tagit fart.

Gullit gjorde 17 mål det året i ligan och cupen medan Platt bidrog med 11 mål från sin mittfältsroll. Helt klart så hade de nya spelarna en stor inverkan på att förbättra Sampdorias framgångar, men man får inte glömma bort spelarna som fanns i klubben sedan tidigare. Roberto Mancini hade varit den ena av ”de förskräckliga tvillingarna” i Sampdoria med Gianluca Vialli och han var redan etablerad som en klubblegendar. När det gavs möjlighet att para ihop Mancini med Gullit bildade de utan tvekan ett av de mest framgångsrika anfallsparen världen hade sett. Två spelare i oklanderlig kontroll och med fantastisk speluppfattning. Roberto Mancini gjorde 12 mål på 30 Serie A-matcher och nätade 7 gånger i Coppa Italia.

Både Mancini och Gullit hade förmågan att hålla upp bollen och ge lagkamraterna lägen, vilket ofta gav mittfältare som Platt möjligheten att stjäla rubrikerna som målgörare och matchvinnare. På högerkanten fanns ännu en storspelare. Attilio Lombardo. En kvick tekniker med ett öga för mål. Lombardo åtta mål i Serie A. Men det var i Sampdorias framgångsrika cupspel som Attilio Lombardo verkligen kom till sin egen målsättning. Han gjorde fem mål och hjälpte sitt lag till cupseger.

Men det fanns fler stjärnor i laget. Alberigo Evani, från Milans mittfält, skulle senare göra mål i straffläggningen i VM-finalen 1994. Gianluca Pagliuca, den karismatiske målvakten, som även han spelade för Italien i VM-finalen. Pietro Vierchowod, den åldrande men kvicke försvararen som redan hade tillbringat ett årtionde i Sampdoria och Vladimir Jugovic. Den geniala serbiske mittfältaren.

– Laget var bra, vi hade erfarenhet såväl som en hel grupp av lovande unga spelare, dra sig Gullit till minnes.

Säsongen började imponerande men när president Paolo Mantovali dog sju matcher in i säsongen drabbades Sampdoria-familjen hårt av sorgen. Att laget förlorade nästkommande match mot Roma var kanske oundvikligt med tanke på att alla kring klubben var i sorg. Men två veckor senare kom regerande mästarlaget Milan på besök och Sampdoria visade upp att laget var med igen.

Speciellt för Gullit var detta en känslomässig match. Att göra det avgörande målet i en 3-2-match mot den klubb som gjort honom berömd över hela världen var speciellt. Det var dessutom en speciell match för hela Italien. Det var nämligen första gången Milan inte ledde i Serie A sedan otroliga 72 veckor tillbaka. För resten av denna säsong var det inget tvivel om vilket lag i Italien som var det mest spännande. Sampdoria gjorde 64 mål och regerande mästaren Milan mäktade bara med 38. Dock släppte ”i ragazzi Sampdoria” in 39 mål jämfört med Rossoneris 15. Det blev för mycket mål bakåt för att göra anspråk på titeln igen, men Sampdoria la ju vantarna på Coppa Italia istället, även om det inte var en lätt resa genom cupspelet.

Allt började genom ett pinsamt dåligt resultat mot Pisa, seger efter straffläggning mot Pisa efter två 0-0-matcher. Roma stod för motståndet nästa etapp, där det även där blev straffläggning och vinst med 7-6 på straffar. Nu stod Inter på tur. Lombardo gjorde enda målet på hemmaplan innan Gullit gjorde det som behövdes i San Siro. Sampdoria vann båda semifinalsmötena över Parma,med Lombardo, Platt och Gullit som målskyttar. Att Ancona skulle ställa till bekymmer var det ingen som hade räknat med. Dock blev det 0-0 på bortaplan vilket störde planerna, men det skulle bli en härlig avslutning på hemmaplan. 6-1:

Det var bara en fråga om vilken typ av pokal som skulle stå i Sampdorias klubbskåp i slutet av den spännande och känslomässiga säsongen 1993/1994. Laget kunde inte, som så många andra lag strax nedanför ligornas jättar, inte hålla ihop och gå vidare för att nå högre höjder. Gullit återvände till Milano för att sedan lämna Italien för gott under sommaren 1995. Platt och Lombardo flyttade också vidare. Laget splittrades, till synes för gott, men minnet finns kvar av att spelarna förenas i Mancinis Manchester City. Som tränare har han ett rykte för sin försiktighet. Kanske detta kommer att tjäna City väl, men om en mer progressiv strategi krävs kan Roberto bara blick över axeln för att påminna sig om hur spännande ett lag kan vara, för där sitter ju hans gamla vänner Platt och Lombardo…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: