Etikettarkiv: Fabio Capello

Sådan far, sådan son

Maldini

Det finns en rad med namn som högaktningsfullt satt sin prägel på AC Milan. Namn som Nils Liedholm, Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Ruud Gullit, Zvonimir Boban och Franco Baresi. Listan kan göras betydligt längre. Otaliga är de stjärnor som iklätt sig den svartröda tröjan. Men få, om någon, har haft en inverkan på både klubb och supportrar som far och son Maldini. Pappa Cesare och sonen Paolo.

Cesare Maldini var en enastående försvarare under sin spelarkarriär. 12 år blev det i Milan med 347 matcher under den tiden. Som spelare var Cesare en elegant och sofistikerad försvarare. Utmärkt i luften men också enorm blick för spelet. Det blev med dessa egenskaper också en plats i det väl ansedda italienska landslaget under åren 1960-63. När Milan 1963 vann Europacupen för mästare var Cesare lagkaptenen som lyfte pokalen i skyn. Hans pondus och stora kunskap gjorde att många förutsåg att han efter sin aktiva karriärs slut, som han avslutade 1967 i Torino, skulle bli tränare. Tre år efter han tackat för sig återvände han till sitt älskade AC Milan. Nu som assisterande tränare. Ytterligare två år senare, 1972, fick Cesare chansen som huvudtränare. Två titlar blev det året därpå. Coppa Italia och Cupvinnarcupen. Men i Milan var kraven höga och viljan att vinna ännu mer fick Cesare att lämna i förmån för Giovanni Trapattoni.

Familjen Maldinis flyttlass gick vidare till Foggia, Ternana och Parma innan han blev assisterande förbundskapten i Italien 1980. Tillsammans med Enzo Bearzot ledde Cesare gli Azzurri under sex år, med VM-guldet 1982 som den absolut största bedriften. Ett guld som hela Italien fortfarande håller väldigt högt.

Men Cesare skulle fortsätta skörda framgångar i landslaget. 1990 blev han förbundskapten för U21-landslaget som redan då var stjärnspäckat med världsspelare under utveckling. Under Cesare skulle landslaget vinna EM under tre raka mästerskap. Kanske är det i den rollen som han uppskattats som mest. Att varit med och utvecklat så många unga italienare som länge skulle komma att vara etablerade i den absoluta världseliten. Gianluigi Buffon, Fabio Cannavaro och Francesco Totti är tre av namnen.

Hans framgångar uppmärksammades och erkändes med förbundskaptensjobbet för A-laget i Italien där han ersatte Arrigo Sacchi. Efter ett svårt kvalspel till VM i Frankrike 1998 ställde sig den kritiska italienska pressen bakom gli Azzurri och stora förhoppningar sattes till den utvalda truppen. Med sonen Paolo i laget tog sig Italien obesegrade från gruppspelet. Det skulle dock ta stopp i kvartsfinalen mot värdnationen som kom att vinna på straffavgörande.

Det upphaussade landslaget fick utstå oerhörd kritik efter uttåget och Cesare Maldini fick ta hundhuvudet. Kritiken handlade till stort del om hans defensiva tillvägagångssätt och hans uppenbara motvilja att spela både storstjärnorna Roberto Baggio och Alessandro Del Piero på samma gång. Kritiken tog hårt på Cesare som erkände sig ansvarig för nederlaget och lämnade posten som förbundskapten.

Cesare Maldini tog en time out från coachandet och hittade istället en ny roll inom AC Milan. Som huvudscout verkade Cesare till han blev ombedd av klubben att ta över tränarrollen tills vidare, tills dess att en ny tränare hittats. Senare samma år tog Fatih Terim över som huvudtränare och Cesare blev hans rådgivare under sina första månader i Milano.

2002 tog Cesare ett nytt steg i sin tränarkarriär genom att ta över Paraguays landslag. Ett impopulärt beslut i Paraguay där det hellre sågs inhemska tränare skulle ta jobbet. Men trots sina bristande spanskakunskaper tog sig Cesares Paraguay till ett VM-slutspel där man tog sig vidare från gruppspelet.

Det kom att bli hans sista uppdrag som tränare innan han pensionerade sig från även den delen av fotbollen. Men ännu en gång skulle Cesare återvända till sitt älskade Milan, nu med en roll som talangscout.

Cesare Maldini gick bort för drygt ett år sedan. Hans prestationer var enastående. Både som tränare och som spelare, med stora framgångar i båda rollerna. Han kommer alltid att bli ihågkommen som en enastående fotbollsprofil och en av Italiens främsta någonsin.

Cesare Maldinis son Paolo var även han en kolossal försvarare med en förmåga att läsa spelet på ett extraordinärt sätt. När han spelade i backlinjen hade AC Milan tillsammans med Tassotti, Costacurta och Baresi en av världens bästa vänsterbackar. När Paolo senare i sin karriär flyttade in till en roll som mittback var han även där en av världens bästa backar. En av de bästa som någonsin har skådats.

Paolo var som sin far svart och röd, Milanese. Paolo gjorde debut i Milan, 16 år ung. Redan året efter debuten spelade Paolo regelbundet till höger, men flyttades så småningom över till vänsterkanten och gavs tröjnummer 3 som han skulle komma att behålla i över två decennier på toppnivå.

Den första Champions League-titeln Milan tog kom bara två år in i Paolos proffskarriär. Upplagan av Milan kom att kallas ”de odödliga” och var så ett fantastiskt lag. Under hela säsongen släppte AC Milan bara in 15 mål. Laget dominerade den europeiska fotbollen i flera år och vann flera hedersamma titlar.

Paolo blev den första försvararen att någonsin vinna World Soccers årliga utmärkelse till världens bästa fotbollsspelare 1994. Samma år blev han tredjenamn i Ballon d’Or, en sällsynt utmärkelse för en försvarare i en FIFA-utnämning som allt som oftast lägger vikt vid målgörare.

1996 utsågs till kapten i AC Milan. Fabio Capello hade lämnat Milan och Milan misslyckades under två raka säsonger att kvalificera sig till Europaspel. Men 2001 började Milan hitta tillbaka till ett vinnande koncept. Nu med Carlo Ancelotti som tränare. Ancelotti som under sin spelarkarriär bland annat spelat i klubben. 2003 vann Milan Champions League-finalen mot Juventus på straffar i den första helitalienska finalen i cupens historia. Likt sin far fick nu Paolo som kapten lyfta pokalen i skyn.

2005 var Maldinis Milan involverat i en av de största europeiska finalerna som någonsin skådats. Milan ledde med 3-0 i halvtid mot Liverpool och hade med hisnande fotbollspropaganda lamslagit engelsmännen. Det hela var helt enkelt för mycket för Liverpool på andra sidan. Det var för övrigt faktiskt Paolo Maldini som gjorde det första målet med en utmärkt nick. Liverpool slog dock tillbaka i andra halvlek. 3-3 blev straffläggning och Milan var paralyserade av Liverpools upphämtning och förlorade således på straffar.

Två år senare skulle dock Milan få sin revansch på Liverpool genom att slå dem i Champions League-finalen i Aten. Ännu en gång fick en Maldini lyfta trofén som lagkapten och fanbärare för AC Milan. Paolo var nu 37 år gammal och blev samma kväll den äldsta spelaren att lyfta Champions League-pokalen. Vinsten i 2005 års upplaga av Champions League blev Paolos femte europeiska trofé och andra som kapten. Även det året vann AC Milan VM för klubblag, när man besegrade Boca Juniors, och blev första europeiska lag att vinna den turneringen.

2006 kom Paolo Maldini att göra sin 1000:e match. I Europa hade bara den engelske målvakten Peter Shilton gjort fler framträdanden. Under samma år gjorde Maldini sin sista Champions League-match. 2009 tog han farväl till fotbollsplanen och klubben pensionerade den nu berömda tröjan med nummer 3. I sann Maldini-anda meddelade dock Milan att numret enbart fick återupplivas av en son till Paolo.

Paolo Maldini gjorde 647 matcher för sitt Milan. 126 matcher för gli Azzurri, 74 matcher som landslagskapten och han deltog i fyra VM. Efter sin pensionering gav Paolo hintar om att han skulle gå vidare i sin fars fotsteg och börja träna. Carlo Ancelotti, fullt medveten om Maldini-männens kunskaper, erbjöd honom en tränarroll i Chelsea, något som dock Paolo tackade nej till. Förra året blev han en av ägarna till det amerikanska NASL-klubben Miami FC, med hopp om att klubben inom en snar framtid ska bli en del av MLS.

Far och son Maldini är enorma symboler för AC Milan. Tillsammans har Maldini-duon ett fotbollsfacit som är enormt. 11 ligatitlar som spelare och 6 stycken europeiska titlar plus en mängd andra utmärkelser.

Maldini är en sann fotbollsfamilj och dynasti som inte tycks vara slut. En tredje Maldini, Paolos son Christian har spelat i Milans ungdomslag, men är för närvarande kontrakterad av AC Reggiana. Likt sin farfar och far är Christian, föga förvånande, mittback. Det återstår bara att se om han kommer väcka liv i den svartröda tröjan med nummer 3 på ryggen.

Annonser

Rasism med flera konsekvenser

John Terry är återigen i blåsväder. Tyvärr är han inte den enda personen som drabbas av det senaste övertrampet.
Ferdinand var offret för en rasistisk kommentar från Terry under QPRs hemmamatch mot Chelsea. Den 30-årige Chelsea- och landslagskaptenen förnekar påståendet, som utreds av både polis och Fotbollförbundet.

Terry ska ha kallat Ferdinand för en svart fi**a i spelargången efter 1-0-förlusten mot lokalkonkurenten QPR.
John Terry förnekar inte att han använt orden, men hävdar att sammanhanget han använda dem i var annorlunda. För att understryka att orden inte kunde tas som rasistiska övergrepp sa han dem. Chelseas kapten insisterar att han helt enkelt frågade Anton Ferdinand om han blev anklagad för att använda den mycket kränkande frasen.
Och mannen i centrum av stormen, Anton, har avslöjat att han inte heller kommer att backa från sin version av händelsen. Det är utifrån den ståndpunkten som ett anonymt brev lämnades över till Anton Ferdinands hemmaarena, Loftus Road under fredagen.

Enligt The Sun, är dess innehåll mycket grafik, och det var inte visat att Ferdinand. En polis sa på söndagskvällen att ”Vi kan bekräfta att vi undersöker ett påstående om skadlig kommunikation.”

– Jag visste inte att rasism fortfarande existerade i fotboll fram till förra helgen. Jag trodde vi var förbi allt det här. Jag hade ingen aning om att det hade hänt förrän jag lämnade planen. Det var ganska chockerande. Det är galet, jag kan inte tro det, sa Ferdinand med lite distans till vad som inträffat.
Ferdinand är på det klara över vad som har hänt.
– Jag behöver inte säga något, allt finns och syns tydligt på YouTube. Där kan alla se vad han sa. Vad tror du att han sa? Vips så har FA tagit hand om ärendet nu, fortsatte Anton Ferdinand.

Storebror Rio Ferdinand har berättat för vänner att han tycker att ansvaret ligger på Fotbollförbundet nu. Att, en gång för alla, visa var skåpet ska stå, oavsett om Terry är skyldig att använda rasistiskt språk eller inte.
Rio Ferdinands manager, Sir Alex Ferguson, har visat sin sympati för lillebror Ferdinand. Genom att uppmana FA för att visa ”ansvar” för att hantera spelare som befunnits skyldig till att göra rasistiska uttalanden. Genom det stödjer han också sin vice-kapten, Patrice Evra, i fansosens egen ras-relaterade tvist med Liverpool anfallaren Luis Suarez.
– Jag kan inte förstå att detta är en fråga 2011 med tanke på antalet svarta spelare som har spelat i vår liga under de senaste 25 åren. I vår klubb har vi haft fantastiska spelare med stor personlighet och jag har haft tur att ha dem.

Fergusons kommentarer kom samtidigt om en välkänd medlem av den svarta fotbollsrörelsen, tidigare Arsenal-spelaren Paul Davis, hävdade att varken United eller QPR inte ger så mycket stöd för Evra eller Ferdinand som Liverpool och Chelsea ger till Suarez och Terry.
Davis, numera en respekterad tränare och aktiv inom spelarnas fackförening, är trött på dubbelmoralen som gör rasismen godtagbar. – Det är dubbelmoral och kan förhindra att andra svarta spelare från att tala ut, varnar Davis.

Uttalandet och oron från Paul Davis bryr sig inte förbundskaptenen Fabio Capello om. Under tiden är nämligen Capello fast besluten om att fortsätta se Terry leda sitt land mot Sverige under årets sista landskamp. Terry namngavs i Englands 25-manna trupp på söndags kvällen, mitt under anklagelserna och utredningarna, och Capello tror att han bör betraktas som oskyldig till dess motsatsen bevisats. Att Fabio väljer att låta Terry stå över matchen mot Spanien är inte det minsta märkligt, i alla fall inte ur italienarens synvinkel. Capello säger sig då vilja ”se över andra alternativ i backlinjen”.
– Terry kommer inte att spela mot Spanien för att jag vill kontrollera vissa spelare mot det bästa laget i världen, sa förbundskapten Fabio Capello och tillade: Men det är verkligen, verkligen viktigt att han stannar hos oss. Genom tillägget gör Capello mer eller mindre det klart över vad han tycker och tänker om Terry, rasistaffären och vad som är viktigast. En bra försvarare eller ett bra samhällsklimat.


Sampdoria City / Manchester Doria

Vissa tycker att det gått för fort för Manchester City att gå om tidigare finansiella konungen Chelsea och i och med detta senaste intåg av stora plånböcker symboliserar allt som är fel med den engelska ligan. Men för andra åskådare av en viss årgång blir det annorlunda. När TV-kamerorna sveper över Manchester Citys bänk återfinns mycket mer än en ny ledarstab med bland andra Roberto Mancini, David Platt och Attilio Lombardo. Den offensiva delen av det framgångsrika Sampdoria från säsongen 1993-1994 skymtar på bänken. De tre spelarna fick sällskap av Ruud Gullit att bilda en anfallande kvartett som satte italiensk fotboll i brand. Så för att förstå visa bitar av Manchester City kan vi väl gå via Sampdoria i början av 90-talet.


Sommaren 1993 var en fin, ljus och solig sommar för Sampdoria. Sven-Göran Eriksson hade säsongen innan avslutat sin första säsong i Genua med en missräknad och besvikelseladdad sjundeplats. Det magra resultatet innebar också att klubben miste om den europeiska fotbollen, bara ett år efter att laget varit i Champions League-final mot Barcelona. Efter att ha vunnit Scudetton 1991 var detta ett riktigt platt fall, vilket fick klubben att börja oroa sig för att man tappat allt för mycket mark till toppen. Lagandan lyftes dock när superstjärnan Ruud Gullit kom från Milan. Alberigo Evani kom också han från Milano, och med David Platt kom in från Juventus. Ett nytt storlag började byggas.

Att Gullit flyttade till den italienska hamnstaden var ett mästerstycke av ägaren Paolo Mantovani. Holländarens relation med Milans tränare Fabio Capello hade helt fallerat under den föregående säsongen. Capello hade lite tilltro till Gullits lämplighet och frös ut spelaren. Den sista droppen var när Gulit lämnades utanför truppen inför den europeiska cupfinalen mot Marseille. Ruud beslutade då att lämna Milano och hamnade nästan i Bayern München innan det slutligen blev spel för Sampdoria. Gullit var frispråkig i sin lättnad att vara borta från Milanello och den strikta styrningen Capello förespråkade. Nu var det en familjär atmosfär under president Mantovali avslappnade Svennis.

– När jag kom till klubben hade de inte gett mig ett tröjnummer ännu. De frågade mig vilket nummer jag ville ha. Ge mig nummer 4, jag har aldrig spelat med nummer 4, sa jag.

Alla skrattade och det gjorde att ingen av spelarna hade några invändningar mot mitt val av nummer. Jag satte bara på tröjan och spelade hela säsongen i anfallet med nummer 4 på min rygg, minns Gullit.

Undertecknandet av David Platt var kanske en mer av en lågmäld affär, men var en oerhört viktig övergång. Efter att ha gjort en stor inverkan på en ytterst katastrofal säsong i Bari, hade Platt förtjänat en flytt till Juventus. Väl i Turin misslyckades han med att rättfärdiga sin prislapp. Bianconeri hade inget tålamod och precis som Gullit kände sig Platt omedelbart hemmastadd i Genua. Båda spelarna gjorde sitt första Serie A-mål för klubben i en 2-1 vinst i öppningsmatchen mot Napoli och en minnesvärd hade tagit fart.

Gullit gjorde 17 mål det året i ligan och cupen medan Platt bidrog med 11 mål från sin mittfältsroll. Helt klart så hade de nya spelarna en stor inverkan på att förbättra Sampdorias framgångar, men man får inte glömma bort spelarna som fanns i klubben sedan tidigare. Roberto Mancini hade varit den ena av ”de förskräckliga tvillingarna” i Sampdoria med Gianluca Vialli och han var redan etablerad som en klubblegendar. När det gavs möjlighet att para ihop Mancini med Gullit bildade de utan tvekan ett av de mest framgångsrika anfallsparen världen hade sett. Två spelare i oklanderlig kontroll och med fantastisk speluppfattning. Roberto Mancini gjorde 12 mål på 30 Serie A-matcher och nätade 7 gånger i Coppa Italia.

Både Mancini och Gullit hade förmågan att hålla upp bollen och ge lagkamraterna lägen, vilket ofta gav mittfältare som Platt möjligheten att stjäla rubrikerna som målgörare och matchvinnare. På högerkanten fanns ännu en storspelare. Attilio Lombardo. En kvick tekniker med ett öga för mål. Lombardo åtta mål i Serie A. Men det var i Sampdorias framgångsrika cupspel som Attilio Lombardo verkligen kom till sin egen målsättning. Han gjorde fem mål och hjälpte sitt lag till cupseger.

Men det fanns fler stjärnor i laget. Alberigo Evani, från Milans mittfält, skulle senare göra mål i straffläggningen i VM-finalen 1994. Gianluca Pagliuca, den karismatiske målvakten, som även han spelade för Italien i VM-finalen. Pietro Vierchowod, den åldrande men kvicke försvararen som redan hade tillbringat ett årtionde i Sampdoria och Vladimir Jugovic. Den geniala serbiske mittfältaren.

– Laget var bra, vi hade erfarenhet såväl som en hel grupp av lovande unga spelare, dra sig Gullit till minnes.

Säsongen började imponerande men när president Paolo Mantovali dog sju matcher in i säsongen drabbades Sampdoria-familjen hårt av sorgen. Att laget förlorade nästkommande match mot Roma var kanske oundvikligt med tanke på att alla kring klubben var i sorg. Men två veckor senare kom regerande mästarlaget Milan på besök och Sampdoria visade upp att laget var med igen.

Speciellt för Gullit var detta en känslomässig match. Att göra det avgörande målet i en 3-2-match mot den klubb som gjort honom berömd över hela världen var speciellt. Det var dessutom en speciell match för hela Italien. Det var nämligen första gången Milan inte ledde i Serie A sedan otroliga 72 veckor tillbaka. För resten av denna säsong var det inget tvivel om vilket lag i Italien som var det mest spännande. Sampdoria gjorde 64 mål och regerande mästaren Milan mäktade bara med 38. Dock släppte ”i ragazzi Sampdoria” in 39 mål jämfört med Rossoneris 15. Det blev för mycket mål bakåt för att göra anspråk på titeln igen, men Sampdoria la ju vantarna på Coppa Italia istället, även om det inte var en lätt resa genom cupspelet.

Allt började genom ett pinsamt dåligt resultat mot Pisa, seger efter straffläggning mot Pisa efter två 0-0-matcher. Roma stod för motståndet nästa etapp, där det även där blev straffläggning och vinst med 7-6 på straffar. Nu stod Inter på tur. Lombardo gjorde enda målet på hemmaplan innan Gullit gjorde det som behövdes i San Siro. Sampdoria vann båda semifinalsmötena över Parma,med Lombardo, Platt och Gullit som målskyttar. Att Ancona skulle ställa till bekymmer var det ingen som hade räknat med. Dock blev det 0-0 på bortaplan vilket störde planerna, men det skulle bli en härlig avslutning på hemmaplan. 6-1:

Det var bara en fråga om vilken typ av pokal som skulle stå i Sampdorias klubbskåp i slutet av den spännande och känslomässiga säsongen 1993/1994. Laget kunde inte, som så många andra lag strax nedanför ligornas jättar, inte hålla ihop och gå vidare för att nå högre höjder. Gullit återvände till Milano för att sedan lämna Italien för gott under sommaren 1995. Platt och Lombardo flyttade också vidare. Laget splittrades, till synes för gott, men minnet finns kvar av att spelarna förenas i Mancinis Manchester City. Som tränare har han ett rykte för sin försiktighet. Kanske detta kommer att tjäna City väl, men om en mer progressiv strategi krävs kan Roberto bara blick över axeln för att påminna sig om hur spännande ett lag kan vara, för där sitter ju hans gamla vänner Platt och Lombardo…


En intellektuell nationalist

Fotboll och politik är två sammanflätade delar av samhället som ofta genom historien har påverkat varandra. Det finns en person som omfattar detta förhållande mer än de flesta. Hans namn är Zvonimir Boban.

Zvonimir föddes i den lilla staden Imotski i den nationalistiska södra delen av Kroatien, mycket nära den bosniska gränsen. Han växte upp i det kommunistiska Jugoslavien och var en ungvuxen när Jugoslavien föll sönder. Nationalismen blev påtaglig för unge Boban. Något som han förmodligen inte skulle ha gissat effekterna på, då hans tankar vann förtroende i det kroatiska folket efter en viss händelse den 13 maj 1990.

Boban spelade för Dinamo Zagreb i den kroatiska huvudstaden mot Röda Stjärnan Belgrad, storlaget från den serbiska huvudstaden. Matchen urartade och fans tog sig in på planen. Läget var spänt utöver fotbollens konkurrens även politiskt mellan de två etniska grupperna, vilket yttrade sig i fotbollshuliganism.


Boban såg en polis slå en Dinamosupporter och sprang mot polisen för att dela ut en karatespark i ansiktet på tjänstemannen. Röda Stjärnans supportrar började riva Maksimir Stadium medan den jugoslaviska polisen bara tittade på hur blodbadet utvecklades. Boban sågs vanka fram och tillbaka på löparbanorna, synbart arg, muttra för sig själv, ”Var är polisen? Var är den blodiga polisen?”

Det var kick, för många kroater, och en symbolhandling för upproret mot den 70-åriga serbiska dominansen i Jugoslavien. Det finns de som anser att Bobans spark var början på Kroatiens nationsbildande. Kriget började ett år senare.

Boban stängdes av från all fotboll av det jugoslaviska fotbollsförbundet i sex månader och åtal väcktes mot honom. Som en följd missade han VM 1990 i Italien. Hans spelarkarriär var lite mindre händelserik än händelserna som utspelade sig i hans hemland, men det var ändå en magnifik karriär.

Det började i Zagreb där han spelade totalt 109 matcher för Dinamo. Debuten gjorde han som 16-åring och blev kapten i klubben endast 19 år gammal. Han var också en stor anledning till Jugoslaviens seger i 1987 års ungdomsVM.


Efter incidenten med den jugoslaviska polisen, flyttade Zvonimir Boban till Italien och hamnade i AC Milan, på särskild begäran från tränare Fabio Capello som sett vad den unge kroaten gick för. Boban köptes i en 85 mångmiljonaffär och lånades omedelbart ut till Bari, som tillät Boban att få den tid att bosätta sig på halvön och själv få hitta det italienska spelet.

Bari slogs mot nedflyttning och den begåvade kroaten kunde inte förhindra Galletti från att falla ner i Serie B. Men trots detta visade Boban hans egenskaper, utmärkt tekniska skickligheter, spelförståelse och förmåga att förstöra motståndarnas uppspel.

Vid sin återkomst till Milanello utsågs han till en integrerad del av Rossoneri. Med tanke på hans debut i en 6-2 seger över Ternana etablerade han sig snabbt i AC Milans mittfält, ett mittfält som innehöll Ruud Gullit, Roberto Donadoni och Demetrio Albertini. Framför allt skulle hans samarbete med Albertini komma Milan väl till pass för kommande år och ge en plattform för fortsatt framgång för AC Milan.


Milan vann Champions League 1994 och Boban var stjärnan i det laget som svepte bort fötterna på alla utmanare innan Milanolaget ställdes mot Johan Cruyff och hans drömlag Barcelona. I finalen var Milan underdogs och förväntades själva sopas undan, men Boban var involverad i Milans ledningsmål som följdes upp av tre till, vilket ledde till en överraskande 4-0 vinst i finalen. Milans vinst betraktas som en av de finaste finalerna i historien och Boban var en viktig del i det.

Mer framgång var på gång för Boban och Rossoneri, men Scudetto 1996 och 1999, som kom att bli hans sista. Det var denna triumf under 1999 som kan ses som den finaste för Boban eftersom Milan var på väg att förlora sin 90-tals framgång och Alberto Zaccheroni hade förts in från Udinese. Milan startade säsongen på ett katastrofalt sätt och var långt efter titelfavoriten Lazio, men Milan höll fast och vägrade att ge upp när de vann mästerskapet under den sista omgången genom att slå Perugia med 2-1.


Boban var viktigt även under denna framgång. Han visade ett otroligt hantverk och en blick för spelet. Genom detta, och att han nu varit i klubben en längre tid, tog han på sig mer ansvar och han gjorde ett antal viktiga mål. Framför allt hjälpte Boban till ännu mer som pådrivare bakom den formidabla duon George Weah och Oliver Bierhoff. Boban hade allt man kan önska i en mittfälts playmaker, en sann trequartista.

Under 2001 kom Rui Costa till Milan från Fiorentina och Boban befann sig för första gången i utkanten av startelvan. Han lånades ut till spanska Celta Vigo, men efter bara fyra matcher meddelade han sin avgång från fotbollen i oktober 2001.


Zvonimir Boban spelade 251 matcher och gjorde 30 mål för AC Milan och är en av de bästa utländska importer som någonsin har kommit till Italien och Serie A. Under nio säsonger på San Siro vann han fyra Scudetti, Champions League, tre Supercoppa Italiana och den europeiska supercupen. Men han hade också en framstående internationell karriär med sitt älskade Kroatien. Inledningsvis spelade Boban för Jugoslavien, där han var med och vann han sju landskamper, innan Kroatien blev självständigt. det blev ytterligare 51 landskamper, som kroat. Han spelade i VM 1998 och var kapten i landslaget som överraskande vann bronset.

Sedan han pensionerade sig har Boban satt sig i skolbänken för att slutföra sina universitetsstudier i historia. Han la fram en avhandling om ”kristendomen i det romerska riket” vid universitetet i Zagreb.


Zvonimir Boban har alltid ansetts vara en uttrycksfull man som läser mycket och imponerar på många med sin vältalighet och kunskap om världens litteratur, historia och politiska frågor. Efter att slutföra sin examen han sagt:
– Först efter fyra års studier har jag förstått hur lite det är att jag vet. Att lära sig nya saker leder enbart till att förstå att det alltid finns mer kunskap.

Han började också en karriär inom sportjournalistiken genom att skriva för kroatiska sporttidningen Sportske Novosti, samt vara en kommentator för Sky Italia och kolumnist för La Gazzetta dello Sport. Han äger även en bar i Zagreb med det fantasifulla namnet ”Boban”.

Zvonimir Boban första kärlek kommer alltid att vara hans land. I dokumentären ”The Last Yugoslavian Football Team”, konstaterar han att ”Kroatien är anledningen till att jag lever. Jag älskar mitt land som jag älskar mig själv. Jag skulle dö för Kroatien”.


%d bloggare gillar detta: