Etikettarkiv: Milano

Sagan om han som gick i bräschen

En gång för länge sedan fanns en ung holländare som lamslog hela landets fotbollselit. Nej, inte Johan Cruyff utan pojken som gjorde det möjligt för Johan Cruyff att bli den han blev. Den här unga mannen gjorde mål i så gott som varje match i det berömda landslaget, Oranje. Mannen höll rekordet för flest landslagsmål i över tre decennier. En gång hela nationens hjälte. Senare omnämnd som förrädare. Det här är berättelsen om den bortglömde fotbollsfrälsaren. Om en tid i historien då Servaas ”Faas” Wilkes härskade.

Berättelsen börjar när Faas föds 1923 i Rotterdam och blir snickarsonen Wilkes. Servaas Faas Wilkes utvecklade snarare en passion för fotbollen än för hammaren och spiken. Det skulle betala sig riktigt bra, skulle det visa sig. Framgångssagan tog fart vid 18 års ålder när han 1941 fick debutera för Xerxes Rotterdam i mötet mot CVV Gouda. I bortamatchen presenterade sig Wilkes med att göra mål i en 6-0-vinst.

Men det var nog inte så många som tänkte på Wilkes mål, eller att Xerxes vunnit och CVV förlorat. Nej, holländarna hade annat att tänka på. Det hemska andra världskriget som var i full gång höll på att riva isär hela landet. Därför blev Faas första steg inom fotbollen inkapslat i den inhemska ligan. Men kanske var det bra att utvecklas i lugn och ro och finna glädjen i att skingra tankarna från allt våld och djävulskap. När kriget så äntligen tog slut började Servaas Wilkes och Xerxes utvecklas i symbios till att bli ett av landets mest etablerade topplag. 1945-46 gjorde Faas 8 mål på 19 matcher. De kommande säsongerna blev det fler och fler mål. 19 mål på 24 matcher 1946-47 och 21 mål på 25 matcher 1947-48.

Här började Faas dra ifrån sin klubb i utvecklingen. Xerxes utmanade aldrig riktigt om ligatiteln och Faas fick istället sitt genomslag i landslaget. Tillsammans med de holländska stjärnorna Abel Lenstra och Kees Rijvers utgjorde Wilkes ”den gyllene topptrion”. En dödlig trio som hade siktet inställt på mål. 1946 tog den resan fart i Wilkes debut mot Luxemburg. Med fyra mål hjälpte Wilkes sannerligen sitt Oranje till en 6-2 seger. Två månader senare gjorde han ett hattrick mot det andra grannlandet, Belgien. Det resulterade i att Holland fick delta i OS i London 1948. Faas fortsatte göra sig ett namn och hjälpa sitt landslag till nya vinster. Genom att slå Irland i gruppspelet, där han stod för två mål, väntade Storbritannien i nästa match. 3-2-förlust blev det i en jämn och spännande drabbning. Vem gjorde målen om inte Faas? Den knappa förlusten var den gyllene topptrions första tillsammans och de följde upp den med att vinna mot Sverige, som skulle vinna hela turneringen. Faas gjorde, naturligtvis, det enda målet i matchen.

Nederländerna höll på att vakna till liv igen efter åren i ett krigstöcken och Oranje hade etablerat en närvaro i Europa. Landsmännen började nu få upp hoppet om framgång. Med det kom också kraven på att Oranje skulle krama sig fast i Europaeliten. Faas kände att det var som att ha vunnit guld. Att få landets förtroende och förväntningar på sig. Men det innebar också problem. Främst för Xerxes eftersom Faas bestämt sig för att lämna klubben, vilket ledde till enorma känslor och debatter runt om på kaféer i hela landet.

faas_wilkes

Än i dag är det stora motsättningar mellan huvudstaden Amsterdam och Rotterdam. Folk i Rotterdam pratar om Amsterdam som en plats för tomma ord och löften, medan deras hem- och hamnstad Rotterdam efter kriget satte igång landets produktion och ekonomi. Så för en ung man som Faas som borde varit stolt över att komma från Rotterdam slog det hårt mot hans gamla hemstad, även om han indirekt skulle komma och hjälpa den. Faas hade under en tid blivit kontaktad av utländska klubbar där fotbollen var professionell, i motsatts till vad den var i Nederländerna. Klubbar i England, Spanien och Italien försökte flirta till sig målfabrikatören. Istället för ett äventyr utomlands bestämde sig Faas tillsammans med sin familj att flytta till MCC Maastricht. I utbyte skulle familjen få två stycken lastbilar vilket skulle hjälpa deras snickerifirma avsevärt.

När den nyheten slog ner i landet blev det näst intill fotbollsuppror på alla tänkbara nivåer. Förbundet KVNB vände och vred på sig nervöst. Xerxes supportrar var i upplösningstillstånd. Hela landets fotbollsföljare rynkade på näsan och Faas fick en stämpel som legosoldat. Det gick så långt att Faas till och med blev avstängd under en säsong för sitt okonventionella sätt att byta klubb. Men Faas skulle komma tillbaka och göra det som han hela tiden gjort så bra. Göra mål, fler än han någonsin gjort tidigare under en säsong. På så sätt bleknade kritikerna och började återigen prisa den notoriske målskytten.

Men, ack den glädje som varar. Tankarna om ett europeiskt fotbollsäventyr hade grott i Wilkes sedan han uppmärksammats från utländska klubbar. Säsongen 1949-50 skrev han därför på ett stjärnspäckat Inter Milan i Italien. Kritikerna var tillbaka och spottade åt Servaas Wilkes och hans tankar om att lämna deras fina land. ”Varför?”, ”Är vi mindre värda?” frågade sig folk en gnutta avundsjukt. Återigen hade Faas blivit skamfilad och stämplad som spelaren utan moral och integritet. KNVB bannlyste honom från landslagsspel i fem år.

Rädslan i att flera holländska stjärnor skulle följa i Faas Wilkes spår orsakade enorma debatter i landet. KNVB: s beslut om att stänga av Faas fem år skulle avskräcka andra från att ta klivet ut i Europa. Rotterdam använde förbundet som ett sätt att visa vad man borde vara stolt över och samlas kring. Hårt arbete och lojalitet.

Därför anlände Servaas till Milano som en flygande pirat. Han blev den fjärde holländaren att lämna för andra ligor, men den första att inte få spela för sitt landslag. Den tidigare utnämnde fotbollskungen hade blivit förvisad till en annan fotbollsverklighet.

Faas_Wilkes_(1961)

Servaas är 26 år när han börjar spela för Inter Milano. Han ansluter till ett stjärnspäckat lag och bildar återigen en dödlig trio. Den här gången med storspelare som Istvan Nyers och Amedeo Amadei. Tillsammans gjorde trion 67 mål under sin första säsong tillsammans. San Siro bevittnade en enorm offensiv fotboll.
I ett derby mot Milan låg Inter under med tre mål efter den legendariska Milantrion Gre-No-Li presenterat sig på bästa sätt. Faas vände ensam på steken och genom att dribbla sig igenom det rödsvarta Milanlaget och vinna matchen åt Inter med smått otroliga 6-5.

Men någon titel skulle det inte komma att bli.
Juventus knep titeln. Faas förbättrade sin målform och sitt förhållande till lagets supportrar året därpå. 23 mål på 38 matcher blev det och Servaas var frälsaren av San Siro. Fansen döpte honom till Il Tulipano, tulpanen. Men varken hans 23 mål eller hans smeknamn gav Inter titeln. Den här gången var det stadsrivalen som vann ligan med en poäng. Tredje säsongen i Italien blev det bara sju mål. En komplicerad knäskada satte stopp för Faas och Inter slutade på tredje plats.

Skadan var svår för Faas att skaka av sig och han lämnade Milano för Turin och Torino. Där skulle han bli en nyckelspelare under åren efter den tragiska flygolyckan då hela Torino omkom. Dessvärre tog nya skador vid och säsongen slutade med ett målfacit 12 för Faas.
Wilkes behövde en nystart och lämnade Italien bakom sig. Men Italien minns än i dag Servaas Faas Wilkes. Än hänger en bild av honom på San Siro. Med sina 48 mål på 107 framträdanden är han fortfarande en av de mest framgångsrika spelarna i ligans historia.

Faas_Wilkes_1955

På 1950-talet, hade Real Madrid sin Di Stefano och Barcelona hade Kubala. Många andra var avundsjuka, men Valencias fans tittade inte någon annanstans. De hade Servaas.

I Valencia skulle han vinna sin första stora titel. Copa del Rey. Debutsäsongen i Spanien blev den omstart Wilkes behövde. 18 mål på 28 matcher och ”fladdermössen”, Valencia, slog Barcelona i cupfinalen.

Men Faas målsinne stagnerade och de kommande två säsongerna blev inte alls lika lyckade. 9 mål på 15 matcher och 11 mål på 19 matcher. El Clasico duon drog ifrån allt mer och mer och nya talanger från andra länder fyllde på ligorna. Det var en utveckling som det holländska förbundet inte kunde ignorera. Därför beslutade man att även den inhemska ligan skulle bli professionell. Detta innebar slutet på Faas avstängning och han var tillbaka som orange för att göra mål för sitt land.

Faas återvände överraskande för många hem till Nederländerna igen, men inte för att spela för något av storlagen. Istället valde han att den här gången spela för VV Venlo. Hans ålder och ännu högre lön hade skrämt iväg storlagen Ajax och Feyenoord som redan hade en gedigen trupp att betala. Faas fortsatte slå rekord. Landslagsrekordet höll sig i över 30 år innan Dennis Bergkamp passerade Faas rekord på 35 mål på 38 landskamper.

Under de sista åren av hans karriär spelade Faas spelade för Levante i Spanien, Fortuna och hans nu dalande moderklubb Xerxes. Men i varje klubb han spelade i gjorde han alltid en respektabel mängd mål. Tiden har sin gång och nya spelare tar vid. Under Servaas Faas Wilkes sista säsong 1964 var en ny holländsk stjärna på väg att födas. Den här gången i Ajax. En ung kille med nummer 14 hade tagit sig genom akademin mot a-laget och utvecklades genom de stigar som Faas trampat upp.

cruyff

1999 var Servaas inbjuden till en uppvisningsmatch för att hylla de största spelarna i Oranje genom tiderna. Johan Cruyff arrangerade det hela och berättade om sin stora beundran och kärlek till Faas som barn. På många sätt var de två spelare som ledde sina respektive holländska generationer in i framtiden. Cruyff var ledaren och dirigenten som såg till att landslaget spelade tillsammans och var med och dominerade i världsfotbollen.

Samtidigt var Servaas den som först representerade de första individuella talangerna. En stor uppgift i efterkrigstiden. Dessutom var han med och satte Inter på fotbollskartan och var därmed med att lägga grunden för Inters storhetstid på 1960-talet.

15-08-wilkes-jpg

2006 gick Faas bort, knappa 83 år gammal. Relativt okänd för en yngre fotbollspublik, i både Nederländerna och i världen utanför. Men han är värd att minnas för det han la grunden för. För sina bedrifter och sin förmåga att låta kritikerna tystas genom att fortsätta göra mål. Han är grunden för var Oranje blev och är idag.

– Jag var ingen målspruta likt Van Hooijdonk eller Kluivert. Jag var mer av en fotbollsspelare. En dribbler. Bollen satt fast vid fötterna och jag bara sprang. Gjorde jag mål var det naturligtvis kul och trevligt, men jag var aldrig någon målspruta, sa Servaas Faas Wilkes.

Il Tulipano lever vidare i 2017 och därefter.


Vissa skrattar. Andra gråter. Historien om Alberto Aquilani


Nämn Alberto Aquilanis namn till Romafans och de kommer omedelbart att gnuggar händerna i förtjusning. Inte kanske för uppskattningen av Albertos obestridliga kompetens, utan mer för att Liverpool accepteradedet som till och med i den vildaste fantasi var en uppblåst och för bra prislapp för att vara sann.

Under sommaren 2009, en varm och behaglig sommar så som kan förväntas i den eleganta italienska huvudstaden, klarade den uppenbarligen bräckliga mittfältare den medicinska genomgånen när Rafa Benitez beslutade att detta var spelaren att ersätta Xavi Alsono som gick till Real Madrid. Smått förvånansvärt fick Aquilani ett friskintyg och en affär mellan Roma och Liverppol gick igenom, med en prislapp på någonstans runt 23million euro. Något som Roma och alla deras fans aldrig skulle ha drömt om när Juventus först frågade om tillgängligheten på spelaren. Turinklubben hade sett att trots att Aquilanispelat i EM 2008 hade spelaren bara gjort 14 Serie Amatcher under föregående säsong. Brist på speltid hade ingenting att göra med en brist på förmåga utan en ihållande vristskada och innan det problem med ett lår.


När Liverpool gav honom klartecken var inte de här farhågorna längre romarnas och Aquilani gjorde något som varken Francesco Totti och Daniele De Rossi aldrig skulle göra. Att ta farväl till sin hemstad. Alla tre är födda och skolade i AS Roma, men medan Totti och De Rossi alltid har hyllats som kungar i staden, i Tottis fall i någon slags kejsarstatus, fick Aquilani bara tummen upp. En annan talang fostrad och uppskattade i AS Roma, Giuseppe Giannini, var känd som prinsen, men Aquilani nådde bara så långt som att krönas till ”Lillprinsen”.

När Alberto Aquilani fyllde 25 år fick han höra att han tillsammans med Daniele De Rossi skulle bilda ett oövervinnerligt Romamittfält. Men var det någon av hemmasönerna som någon gång skulle få lämna så var det aldrig något snack om vem. Totti uttryckte viss bitterhet över att tillåta en lokal förmåga att lämna, men för majoriteten av Giallorossianhängarna fanns knappt någon ånger. Eftersom Alberto aldrig blev älskad på samma sätt som Totti och De Rossi, eller för den delen, brassen Rodrigo Taddei, var övergånssumman på 20 miljoner euro plus tre och en halv miljon som bonus, det bäst som kunde hända den skuldtyngda klubben.

En win-win-situation i Rom. Roma behövde visa åtminstone någon grön siffra i ekonomin och Alberto fyrdubblade sin lön. Aquilani skickades säkerligen iväg med en bucca al lupo, en lyckönskning, men det gjordes i vetskapen om att Liverpool fick en spelare som var långt ifrån prima skick.

Vad som följde var en deprimerande och ändlöst kretslopp av dålig avkastning för Liverpool FC. Aquilanis svaga fotleden höll bara för åtta matcher.

Svag i kroppen, svag i sinnet försökte Liverpool med flera olika knep för att få den icke-engelsktalande italienaren att göra själ för sina 80.000 pund i veckan.

Juventus skrattade och tog sin chans och fick låna Alberto, även om det för Albertos del aldrig blev en permanent flytt tillbaka till Italien, av den enkla anledningen att Juventus inte ville punga upp med 14 miljoner pund för en skadebenägen mittfältare…

Liverpool ville inte längre ha med Alberto att göra och lånade förra året ut honom till Milan, nu med en köpoption på 6 miljoner pund, efter 25 spelade matcher.

Men Alberto föll på målsnöret och gjorde bara(!) 22 matcher i den rödsvartrandiga tröjan. Milans berömda sjukstuga och läkare fick under två månaders tid ta sig en titt på den svaga vristen. Läkarna skakade bekymrat på huvudet och vips så blev det ingen affär den här gången heller.

Nu är Alberto Aquilani 28 år med ytterligare två år kvar på sitt kontrakt med Liverpool. Tredje gången gillt? Fiorentina är nämligen tredje italienska Serie-A-klubb att visa intresse för romaren. Viola vill att Liverpool ska släppa italienaren för samma summa som Milan skulle betala. Blir det till slut en permanent flytt kan det bli precis vad Alberto behöver. En flytt till lugna, trygga och vackra Toscana.


Bakom lås och bom

Amantino Mancinis fotbollskarriär är med största sannolikhet över. En italiensk domstol har nämligen dömt den brasilianska yttermittfältaren till fängelse för våldtäkt.
Det var under sin tid i Milano som Mancini under en fest, som Ronaldinho bjöd in till, fick sällskap hem av en kvinna. Väl hemma i sin lägenhet förgrep sig Mancini på kvinnan.

Efter händelsen ska kvinnan förtvivlad ha försökt kontakta polis, något som en vän till Mancini, Gerardo Eugenio do Nascimento, ska ha försökt förhindra. Kvinnan kom till slut i kontakt med polis och fallet blev ett domstolsärende. Amantino Mancini hävdade hela tiden under rättegången att han var oskyldig, något han inte fick något gehör för i rätten. Domen fastslogs tidigare i veckan till fängelse i två år och åtta månader. Mancinis vän dömdes samtidigt till tio månaders fängelse för sitt försök att hindra kvinnan till kontakt med polisen.

Den 31-åriga offensiva mittfältaren spelade för Roma i fem år innan han lämnade för Inter 2008. Bänkad i Inter blev han förra säsongen utlånad till Milanokonkurrenten Milan. Efter en misslyckad sejour även där skrev Mancini på för Mineiro i Brasilien under januari i år.

Även om inte någon kommentar har kommit från brasilianska 13:e placerade Mineiro, förväntas Mancinis kontrakt brytas.


%d bloggare gillar detta: