Etikettarkiv: Lionel Messi

Neymarövergången -om att vårda en relation

I slutet av Barcelonas smått overkliga och otroliga comeback mot Paris Saint-Germain i Champions League i mars sprang matchhjälten mot reklamskyltarna bakom Paris-målet. Hjälten hoppade över skyltarna på sin väg mot norra delen av Camp Nou. Publiken var i extas men kunde samtidigt knappt ta in vad som precis hänt.

När han kom fram till fotograferna och all publik på kortsidan ställde han sig upp på räcket. Han vinglade till lite men lyckades ändå behålla sin balans. Nedanför honom stod fotografen Santiago Garcés och tryckte av en bildserie.

Inom loppet av 48 timmar hade bilden setts av 70 miljoner människor vilken omtalades som en av de mest uppskattade bilderna i Barcelonas historia.

– Folk säger att det är den bästa bild som någonsin tagits på Leo Messi, sa Garcés efteråt.

Men vänta lite nu, Leo Messi?

I första mötet i Paris hade rubrikerna i efterhand kommit att helt handla om att Barcelonas tid vid tronen var över. Äntligen skulle Paris få sin revansch. 4-0 hemma mot självaste Barcelona talade sitt tydliga språk.

Luis Enriques mannar ville annat. Sagolikt nog lyckades Barcelona i returen, bland annat(!), göra mål tre gånger på 7 minuter och 17 sekunder. Men Leo Messi stod inte i centrum, det gjorde Neymar. Han smekte in en frispark, ordnade och satte en straff och levererade sedan Sergi Roberto till det förlösande 6-5-målet på övertid som betydde avancemang och en makalös upphämtning som fotbollsvärlden sällan skådat.

Det var Neymars åttonde assist i Champions League och alla hade gjorts i spelet. Ingen assist via fast situation. Han hade lett hela tiden, tagit ansvar och tagit smällar. Han var överallt. Kreativ och energisk. Neymar sammanfattade sin form efter matchen med att säga att han spelade på sin högsta nivå.

SantiagoMessi

Ändå var det bilden av en jublande Leo Messi som fick sammanfatta den historiska bedriften.

Det är nästan alltid så, och det ligger kanske någonting i det. Att Leo Messi lyfts upp på en hög piedestal onåbar för alla andra spelare, oavsett hur bra och avgörande just deras insatser varit. Argumentet som konsekvent framhålls för Neymars beslut att lämna Barcelona för Paris är att det är dags att stå på egna ben. Få glänsa och axla den stjärnmantel som han redan har hemma i Brasilien även här i Europa.

Det finns naturligtvis en ekonomisk aspekt i det hela också. Något som denna övergång nästan ideligen har handlat om. Att Neymar nu blir världens dyraste spelare, både vad gäller övergång och lön. Hans far kommer även han bli ännu rikare och får närmare 366 miljoner kronor för sin agentroll i affären.
Men status mäts inte alltid med saldot på ett bankkonto med bra ränta. Skugga är ett ord som används mycket på sistone och skuggan Messi medför sig är både lång och mörk.

I denna teori talar det för att Neymar tar klivet in i centrum, in i en ledarroll. Han kan nu spela där han vill och hur han vill. Han behöver inte anpassa sig till andra på samma sätt som han blev nöd till att göra i Barcelona. Om han hade stannat kvar i Katalonien skulle det aldrig handlat om honom och heller aldrig blivit någon debatt på La Rambla kring Ballon d’Or.

På Parc des Princes skulle framgången dock vara mer beroende av honom, även om PSG också är ett namnkunnigt lag med många stjärnor. Neymars stjärna kommer dock stå o zenit och det hade han gjort oavsett vad övergångssumman hade varit. I Paris kommer spelet spelas efter hans egenskaper och han kommer omges av hans folk; vänner och landsmän.

neymar-e-daniel-alves

I detta scenario blir nyförvärvet av Dani Alves något annat än en förstärkning till högerbackspositionen. Hans roll omarbetas, i alla fall inledningsvis, till den som fick i uppgift att övertyga Neymar och visa det möjligt att han skulle få det han förtjänat och troligen också vill ha. En taktik av många klubbar de senaste åren. Värva en god vän och tidigare lagkamrat för att sedan locka en ännu större stjärna.

Men denna teori som nu presenterats är inte vattentät. Med Messi och Luis Suárez bildade Neymar den perfekta och ultimata anfallstrion, kanske till och med den bästa som någonsin skådats. När Neymar anslöt till Barcelona gjorde han det klart att det var Messi som var anledningen till att han valt Barca. Hans status var inte densamma som argentinarens men det blev ändå ett uppsving för anfallet och hela kollektivet. Framgångarna skördades på ett ofta vackert sätt och det innebar att Neymar vann. Titlarna blev fler och fler.

Så gott som allt stämde och drivkraften stavades av hela världen v-ä-n-s-k-a-p-e-n. Vänskapen mellan Messi, Suárez och Neymar blev så förankrad i media, på läktarna och i tv-sofforna att det emellanåt nästan blev lite för sockersött. De tre vise männen, MSN-trion, upprepade gång på gång uppsnurrningar av motståndarförsvaren som om trion läst ett manus och motståndarna bara var statister.

msn

Men även här fick Neymar stå tillbaka, för det viktigaste samspelet förklarades vara det mellan Messi och Suárez. När ryktena kring att Neymar var på väg att lämna försökte både Suárez och Messi att baktala honom och förklara det hela med svartsjuka och avundsjuka, som någon bakvänd psykologi. Men hela truppen var verkligen ledsen för att Neymar var på väg att lämna. Han var omtyckt i omklädningsrummet.

Tesen kring att Neymar och alla andra lagkamrater i Barcelona har anpassat sitt sätt att spela för att tjäna Messi är heller inte helt sant. Leo Messi flyttade från sin centrala striker-roll, först till höger, för att sedan sjunka djupare ner i mitten och fördela avgörande passar både till Suárez och Neymar. Någonting som blev väldigt synligt under försäsongen. Något som underminerar antagandet att Neymar inte kunde utvecklas mer tillsammans och med hjälp av Messi.

Ändå är det viktigt att komma ihåg att Neymars plats till vänster inte heller var den riktigt fria positionen och rollen. Den mer centrala rollen som han har i det brasilianska landslaget vittnar, tillsammans med det ansvar Neymar tog så fort Messi var skadad i Barcelona, om att han redan var fullfjädrad.

Emotionellt är längtan efter att få mer lätt att förstå, även om det inte alltid är så enkelt. Även i en lagsport som fotboll kan ambitionen innebära att man går sin egen väg och söker egna vägar till det allra bästa av titlar och andra succéer. Men det innebär i det här fallet att Messi fortfarande finns och att han kan vara ännu mer av en motståndare nu.

Statusen kunde dock vara inom räckhåll även i Spanien. Neymar kom tvåa i omröstningen till Ballon d’Or, vilket sannerligen borde få Suárez att känna sig förbisedd. För Barcelona kändes detta som ett delmål. Neymar är 25 år, Messi och Suárez 30. Nu är inte Neymar den ende, men framtiden skulle vara hans. Kanske hade Neymar mer bråttom än vad Barcelona insåg.

Förra säsongen förnyade Neymar sitt kontrakt med Barca och trots att han redan då pratat med PSG sa han att han var glad över att stanna och fortsätta i Katalonien. Om det var dåtidens sanning verkar han ha ändrat uppfattning nu. Han hade åtminstone börjat tvivla.

– Vi är nära vänner och jag vill att han ska stanna, men jag vet vilken situation han befinner sig i, sa Gerard Piqué för lite sedan.

Neymars sorti slår hårt mot Barcelona, något som supportrar vänder mot Neymar. Många har redan uttryckt starka åsikter, till och med hat, mot brassen som lämnade klubben som är mer än en klubb. Men frågan är om inte det hatet och misströstan borde vändas mot klubben istället. Den slutgiltiga prislappen på 2,1 miljarder kronor innebär förvisso en bra grund för att leta efter ersättare, kanske till och förstärka laget på fler positioner, men frågan är om det ändå var en bra affär för Barcelona. Det hela ses uppenbarligen av många som ett misstag att förlora Neymar. Som Piqué uttryckte det: ”det finns ingen som han på marknaden” och det ger en försvagad bild av Barcelona.

Den politiska inverkan på fotbollen är kolossal. Neymars ankomst till Barcelona kostade dåvarande presidenten, Sandro Rosell, inte bara sin post i Barcelona. Det innebar att han nu också sitter i fängelse. Redan där försvagades Barcelonas ställning eftersom Rossells vicepresident och efterträdare, Josep Maria Bartomeu snabbt kastades in i ett läge där inte många på denna jord hade velat ha allas ögon på sig.

10onsoccer7-superJumbo

Neymar har naturligtvis sina tvivlare och motståndare, men sannolikt kommer hans flytt betyda att Barcelona blir avsevärt försvagat. Att sälja honom var helt enkelt inte planen. Barcelona kommer att fortsätta, och vem vet, de kanske till och med går stärkta ur det här. Men bara vetskapen kring hur bra egentligen Neymar strör salt i såren. Messi vet hur bra han är. Argentinaren ville förra året ha försäkran om att klubben fortsatte sin satsning och utveckling i takt med alla andra storlags rustande runt om i Europa. Därför fick både Neymar och Suárez nya kontrakt i hopp om att Messi inte skulle börja vackla om sin framtid i klubben. Messis förhoppning var att hans och klubbens ambition om att hålla den bästa framåtriktningen i klubbens historia var samma. Messis nya kontrakt håller honom kvar i Barcelona tills han är 34 och Neymars kontrakt hade inneburit att han stannat tills han fyllt 29. Många fruktade dock det som en säsong senare blev sanning.

Efter PSG-segern frågade journalister i Camp Nous katakomber Neymar om Barcelonas framtid. Oroa er inte. Jag är säker på att Messi kommer att stanna, sa Neymar utan att nämna något om sig själv.
Det som nu är faktum var inte Barcelonas mening. Detta var inte tänkt att hända och definitivt inte så här. Neymars klausul på 2,1 miljarder kronor var avsedd som ett avskräckande gentemot hela världens nyrika klubbar, men det kom istället att sporra Paris Saint Germain.

Under affärens gång blev skadan och det öppna såret i Barcelona större för var dag som gick. Desperationen spred sig och Andrés Iniesta sa att det bara fanns en utväg, att Neymar uttalar sig. Det gjorde aldrig brassen. Hela sommaren var han i händelsernas centrum, för en gångs skull var fokus helt och hållet på honom, men han bemötte den med tystnaden. Med det växte bitterheten, en växande känsla av att han gott kunde lämna illa kvickt och aldrig känna sig välkommen tillbaka.

Supportrarna som yttrade sitt stora missnöjde kände sig säkerligen förråda, förda bakom ljuset. Andra undrar säkerligen var detta började och vem som bär ansvaret. Hur kunde det bli så här?

Bartomeu

Den 19 juli sa Bartomeu: – Vi är inte osäkra på Neymar.

I början av sommaren hade ett sådant uttalande setts som ett bevis på att Barca var säkra på sin sak och hela sitt arbete. Men att detta uttalande kom så pass sen in i sommarens transferfönster andades snarare desperation än någonting annat. Hotet var verkligt. När detta misstag var gjort försökte tränare Ernesto Valverde istället, likt Messi och Suárez, gjuta olja på vågorna och avskräcka PSG.

– Neymar är ”nödvändig”, men huruvida PSG och Ligue 1 är rätt steg för honom är ett annat problem. Är det stjärnglans och status som han söker, kommer han verkligen nöja sig där, försökte Valverde fråga sig själv och alla som följde affärens utveckling.

– Han kunde gå till vilken klubb som helst i hela världen. Jag är osäker på vad det är han vill åt. Jag kan förstå om han vill lämna för att bli en ledare, men för ett projekt likt PSG: s? Med all respekt så satsar han allt på en rätt dålig hand med kort, sa Gerard Piqué.

sequeda

Piqué som på eget bevåg försökt få Neymar att stanna. Bara ett par dagar tidigare hade han publicerat en bild på sig själv och Neymar med två ord. ”Se queda”, han stannar.

Alla spekulerande journalister och fotbollsfrälsta började vackla. Skulle det här betyda att sommarens största silly-saga skulle sluta i att ingenting egentligen hänt? Men ytterligare bara några dagar senare är det nu ett faktum. Neymar lämnar FC Barcelona för Paris Saint Germain. Det är verkligheten.

Piqué erkände att hans ordstäv tillsammans med bilden tillsammans med Neymar bara var vad han hoppades på, inte vad han visste…

Annonser

Zlatans mål vs resten

De bästa målen görs i blixtsnabba improvisationer. Häpnaden efter Zlatan Ibrahimovics makalösa bicicleta i Sveriges första landskamp på nya nationalarenan börjar lägga sig. Det är snart en vecka sedan. Vi som matas med Zlatans varje steg via framför allt en rosa tidning fortsatte förundras över hans kapacitet efter hans uppvisning förra onsdagen.

Hos engelsmännen som varit de sista skeptiska analytikerna av Zlatan vändes världen upp och ned. Kapten Steven Gerrard kallade målet det bästa han någonsin sett. Twitter och Facebook fylldes med videolänkar och förundrade kommentarer. Kontorsdatorer fylldes av videoklipp av cykelsparken från olika vinklar. Alla var någonstans förvånade, oavsett vad man trodde om Zlatan Ibrahimovics förmåga.

Så nu ställer sig åtminstone Sanningsvittnet sig frågan var målet kommer hamna bland andra fenomenala prestationer?

Sanningsvittnet goes sammanfattning.

Det här nedan är en ganska vanlig underhållning för fotbollsälskare. Vi ger oss på ett försök att visa några av de redan klassiska målsekvenserna…

Ett rätt så självskrivet mål och redan klassiskt samma sekund det gjordes är Diego Armando Maradonas mål mot England i VM-kvartsfinalen 1986. Han som flög fram som en sten stutsar på vatten och sicksackade sig förbi fem engelska försvarare genom sin 60 meters dribbling. Varje spektakulära målsekvens efter detta har jämförts med det.

Vid en djupdykning i den här typen av diskussion är det förmodligen bra att vara noggrann med vad det är som ska bedömmas. Det är målet i sig, fråntagen sitt sammanhang.

Ibrahimovics mål var ett mästerverk av kroppskontroll och skicklighet. Att jaga en hoppfull långboll för att sedan sakta ner när målvakten Joe Hart sprang ut från straffområdet för att nicka undan bollen. Zlatan bedömde, helt rätt, snabbt var på gräset bollen skulle landa, tog fem steg och så var han i luften. Med ryggen mot målet kastade han sig upp i luften och sparkade till bollen som seglade i en perfekt båge de 30 meter till målet innan den landade lika perfekt strax intill ena stolpen.

Ett annat ögonblick av påpasslighet och ren och skär teknik skedde då Zinedine Zidane gjorde mål mot Bayer Leverkusen i Champions League-finalen 2002. Han slog till en hög boll med fel fot, vänster, och skickade den i övre hörnet av målvaktens högra hörn. Marco van Basten gjorde en även han fantastisk volley sin egen för Nederländerna i 1988 EM-finalen från en minimal vinkel.

Men man kan också prata om vikten av vem som gjort målet också. 31-årigaIbrahimovic känns igen för sin enorma kreativitet, hans okuvliga personlighet och hans samuraj-hästsvans. Han är son till en bosnisk pappa och kroatiska mor. Han har släppt den avslöjande självbiografin ”Jag är Zlatan” I boken nämner han ohämmat Pep Guardiola som en dålig tränare. ”Det är som om du köpt en Ferrari och kör den som en Fiat.”

Hans mål i onsdags blev ett uttryck för denna karaktär. Ibrahimovic är personlighet som kan påminna en del om Eric Cantona, det excentriska franska geni som spelade för Manchester United i mitten av 1990-talet.Cantona som själv gjorde ett fantastiskt mål 1996 i en ligamatch mot Sunderland. Efter en dribbling från mittplan avslutade Eric med en delikat chip över målvakten för att sedan knappt fira sitt nummer.

Slutligen kan ett mål och dess målskytt höjas genom sitt sammanhang.

Det som gör att Zlatans mål kanske inte är av samma dignitet som dessa andra stora målskyttar är att han gjorde målet i en vänskapsmatch. En träningsmatch.

Maradonas landslagsmål gjordes i en kvartsfinal i ett VM-slutspel. Dennis Bergkamp har gjort det samma. I en 2-1 vinst över just Argentina under VM 1998 tog Bergkamp emot en 60 meters crossboll och gjorde sedan ytterligare två vackra manövrar för att sätta 2-1.

Det bästa argumentet för att Ibrahimovics mål skulle vara något utöver det vanliga är väl att det nog inte har gjorts en sådan bicicleta från det avståndet och med den utdelningen.

Å andra sidan har Maradonas engelska slalomfärd gjorts flera gånger. Två sådana mål är till och med nominerade till FIFAs Puskas pris för årets bästa mål. De nominerade tillkännagavs precis innan Ibrahimovic sparkat till. Bland de nominerade finns två dribblare. Lionel Messi och Neymar.

I allt detta har alla sin egen favorit, och debatten kring allt detta, i förmån för alla fotbollsfans som kan fortsätta den oändliga diskussionen.

Vilket av dessa mål får din röst? Har vi vissat något självklart och självskrivet?


La psicoterapia argentina


Oavsett om Lionel Messi lyckas ro hem ännu den mest åtråvärda individuella fotbollsutnämningen, Ballon d’Or, till Argentinas kelgris #1 eller inte, är hans hemland ändå bäst i världen när det kommer till antalet psykologer, räknat till antalet psykologer per invånare. Argentina har 145 psykologer per 100 000 invånare, att jämföra med 64 i Sverige och 31 i USA.

Enligt en Gallupundersökning har nära 30 procent av argentinarna blivit behandlade av en psykolog eller psykiater. Flera böcker har skrivits om ämnet, bland dem Freud på Pampas av Mariano Ben Plotkin, som själv sändes till analys när han var sex år. En förklaring som han ofta återkommer till är den stora andelen europeiska intellektuella som invandrat till Argentina, många av dem psykoanalytiker som flydde undan nazismen. Och i ett land med en våldsam politisk historia omfamnas teorier om hur man ska hantera smärta och förlust.

Leonel Messi har hittills gjort osannolika 43 mål i La liga men Barcelona verkar trots det bara ha chans på cup-guldet efter förlust i senaste El Clásico och ett oväntat uttåg från Champions League mot Chelsea. Kanske är det dags för Lionel att ta en längre semester hemma i Argentina och slappna av i en skön divan hos en psykolog?

International psychoanalytical society, som firade 100-årsjubileum för två år sedan, kan glädja sig åt att det finns ett land där Sigmund Freud, och i ännu högre hans franske uttolkade Jacques Lacan, fortfatande har stark ställning. I Buenos Aires ligger medel- och överklassen på divanerna i stadsdelen som kallas Villa Freud där också pizzerian Sigi finns att besöka.

Kanske är det dit Diego Armando Maradona ska tipsa Lionel Messi att ta sig för att sjunka ner både i divanen och sig själv? Maradona gick nämligen själv 2004 hos en psykolog för att komma till rätta med sitt drogproblem. Något som han beskriver ha varit lite jobbigt.

— Någon tycker att han är Napoleon, någon annan att han är kung. Jag säger att jag är Diego Maradona, men ingen tror mig.


Filosofiska fotbollsspelare. Fotbollsspelande filosofer.

Den banbrytande franske filosofen och författaren Jacques Derrida älskade fotboll. Han spelade själv fotboll under tonåren. Under en intervju 1991 berättade han att hans dröm var att bli en professionell fotbollsspelare och att hans filosofi och tankar var inspirerad av fotbollen. Derridas filosofiska teori, dekonstruktionen, påverkades av fotbollen. Något som har fått stöd och analyseras av forskare runt om i världen.

I Allan Hutchinsons essä ”Om Derrida hade spelat fotboll” (2005) hävdar författaren bland annat att Derridas filosofi var influerad av att förkasta idéer från klassiska filosofer som Platon. Greken Platon hävdade att det bara fanns ett spel, spelets spel, och det bara fanns ett sätt att spela det på. Guds öga för spelet var det som avgjorde det hela. Spelades inte spelet på det viset som Guds öga förespråkade skulle spelet inte kunna slutföras, eller ens påbörjas för den delen.

Platons teorier stämmer inte överens med varken fotbollen eller världen i stort. Det finns inte ett idealiskt sätt att spela fotboll, med tanke på utformningen av alla olika typer av spelare, formationer och taktik som tagits fram under åren. Fotboll kan betraktas som ett av många spel i livet. Det innebär att fotboll och livet är inte att ett slutmål, men att det öppnar upp för spelare att hitta nya sätt att spela på.

Utan det tankesättet hade spelare som Giuseppe Signori inte ha kunnat experimentera genom att till exempel spela i fotbollsskor som var för små för honom. Hade Platons syn på spelet varit mer rådande hade sporten kvävts på all tänkbar och otänkbar kreativitet.


Det problem som Derrida hade med Platons filosofier var, enligt Hutchinson, misslyckandet med att motstå frestelsen att dela upp världen i kategorier, och att spelets spel skulle vara precist och stabilt. Det är inte fallet när man tittar på spelare som Lionel Messi, Jeremy Menez, Zlatan Ibrahimovic eller Hasse Blomqvist som inte är, eller var, homogena, endimensionella eller förutsägbara i sin spelstil.

Jacques Derrida inspirerades istället av tyska filosoferna Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger. Tyskarna ansåg att även olika former av spontanfotboll, utmanar rationell förståelse av spelet och på så sätt för in nytt tänkande i sporten. Hutchinson skriver att Derrida utvecklade de tyska teorierna genom att föreslå att det inte blev totala sanningar. Allt eftersom det inte finns någon garanti för kunskap och idéer om hur sanningen ska utvecklas för att spelet ska fortlöpa.

Det finns därför inget rätt eller fel sätt att spela fotboll, oavsett om det är Daniel Anderssons känsla för sidledspassar eller Xavis kreativitet. Det handlar kort och gott om annorlunda sätt att spela fotboll. Idéerna kan prövas men skulle aldrig kunna ses som grunden för kunskap, vilket förklarar varför olika typer av spelare uppmanas att göra olika saker. Dessa tankar ledde till Derridas idé om dekonstruktion, som stödjer motsättningar och de inre motsättningar i en text, som omfattas av strukturalismens koncept dekonstruering.


Derridas filosofi löper parallellt med fotbollen. Spelet är en självutvecklande process där spelare och tränare hittar nya sätt att spela utifrån deras speluppfattning. Det kan grundas i allt från Pelés spel till Egil Drillo Olsens kontringstaktik, via Gennaro Gattusos inställning. Detta innebär att nya idéer kommer att införas och kan samexistera med tidigare idéer i en sport som alltid kan förbättras och därför kan betraktas som ständigt bristfällig.

Derrida konstaterade också att det finns både slut och oändliga delar av fotbollen. Enligt Hutchinson innebär tanken att det finns slut på fotbollsmatcher men oändligt med möjligheter för spelet, där varje passning är en del av en strategi för att ständigt omformulera varje ögonblick av fotbollen. Få människor skulle kunna förutse George Weahs mål mot Verona 1996, vilket visar att det finns just oändligt med möjligheter i en fotbollsmatch.

Det innebär att allt kan hända och att det snabbt kan förändras, oavsett om det är bra eller dåligt. Manchester Uniteds berömda 5-3 seger över Tottenham på White Hart Lane 2001 är ett exempel på detta.  Efter att United låg under med 3-0 i halvtid kom de tillbaka och gjorde hela fem mål med fem olika målskyttar i andra halvlek.


Hutchinson förklarar också, i motsats till Platons oförändliga begrepp livet, Derridas betoning av alla spel som spelas ”som ett uttryck för kulturell lektioner och i en bredare kontext”. Det visar att fotboll påverkas av frågor som ekonomi, etik och politik, vilket framgår av införandet av de kommande finansiella fair play-reglerna och den fortsatta diskussionen kring rasism.

Hutchinson gick än längre genom att beskriva fotbollen som ”en sällsynt blandning av militära strider, religiösa ritualer, klasskamp, sexuella möten, renande kraft och mycket annat”.

På grund av den integrerande natur fotboll och kultur har, jämför Hutchinson Derridas inflytelserika skrifter med Diego Armando Maradona och Eric Cantona. Derrida använde, på samma sätt som de två spelarna, en ”galen kombination av ojämförliga färdigheter, oförutsägbart temperament och en utsökt blick för finter, dribblingar, förvirrande och deras livsfarliga avslut”, parallellt med de mer konservativa delarna av spelet.

Utifrån det här kan sägas att Derrida är en fotbollsspelare genom sin filosofi. Istället för att skilja på fotboll och filosofi visade Derrida på en banbrytande tanke som visade upp sin elegans, sitt uppror och envishet. Hutchinson föreslog att stora konstnärer, bland filosofer och fotbollsspelare, också har förmågan att improvisera, experimentera och förändra vedertagna tankesätt i det oändligt föränderliga spelet.

På grund av Maradona och Cantonas fotbollsspegling av Derridas filosofi, skulle det kunna hävdas att de två välkända fotbollsspelare också kan ses som filosofer. Alla tre av dem har , till exempel, ”oförutsägbar begåvning och är oförutsägbara talanger” men också missförstådda outsiders.

De tog alla tre risker som förvandlade konventionella normer, oavsett om det var Cantonas tidiga farväl till fotbollsplanen, Maradonas Guds hand eller Derridas långa och bittra fejd med Michel Foucault, som sågs som en framgång, ett misslyckande eller en kombination av båda delarna. De tre kända personerna uppskattades också för deras inflytande på spelet, med Derridas senare verk med etiska, politiska och kulturella undertoner, liksom Cantona och Maradonas engagemang i film och TV efter fotbollskarriärerna.

Denna argumentation har naturligtvis brister. Derrida medgav gränserna för sin talang som fotbollsspelare, och det är osannolikt att Cantona och Maradona hade önskan om att bli professionella filosofer. Derrida kom att ha andra komplexa influenser, förutom fotbollen, på sitt tänkande. Men idén att hans filosofi var inspirerad av fotboll är onekligen ett unikt och lockande koncept, som har några logiska grunder.


%d bloggare gillar detta: