Etikettarkiv: Francesco Totti

Sådan far, sådan son

Maldini

Det finns en rad med namn som högaktningsfullt satt sin prägel på AC Milan. Namn som Nils Liedholm, Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Ruud Gullit, Zvonimir Boban och Franco Baresi. Listan kan göras betydligt längre. Otaliga är de stjärnor som iklätt sig den svartröda tröjan. Men få, om någon, har haft en inverkan på både klubb och supportrar som far och son Maldini. Pappa Cesare och sonen Paolo.

Cesare Maldini var en enastående försvarare under sin spelarkarriär. 12 år blev det i Milan med 347 matcher under den tiden. Som spelare var Cesare en elegant och sofistikerad försvarare. Utmärkt i luften men också enorm blick för spelet. Det blev med dessa egenskaper också en plats i det väl ansedda italienska landslaget under åren 1960-63. När Milan 1963 vann Europacupen för mästare var Cesare lagkaptenen som lyfte pokalen i skyn. Hans pondus och stora kunskap gjorde att många förutsåg att han efter sin aktiva karriärs slut, som han avslutade 1967 i Torino, skulle bli tränare. Tre år efter han tackat för sig återvände han till sitt älskade AC Milan. Nu som assisterande tränare. Ytterligare två år senare, 1972, fick Cesare chansen som huvudtränare. Två titlar blev det året därpå. Coppa Italia och Cupvinnarcupen. Men i Milan var kraven höga och viljan att vinna ännu mer fick Cesare att lämna i förmån för Giovanni Trapattoni.

Familjen Maldinis flyttlass gick vidare till Foggia, Ternana och Parma innan han blev assisterande förbundskapten i Italien 1980. Tillsammans med Enzo Bearzot ledde Cesare gli Azzurri under sex år, med VM-guldet 1982 som den absolut största bedriften. Ett guld som hela Italien fortfarande håller väldigt högt.

Men Cesare skulle fortsätta skörda framgångar i landslaget. 1990 blev han förbundskapten för U21-landslaget som redan då var stjärnspäckat med världsspelare under utveckling. Under Cesare skulle landslaget vinna EM under tre raka mästerskap. Kanske är det i den rollen som han uppskattats som mest. Att varit med och utvecklat så många unga italienare som länge skulle komma att vara etablerade i den absoluta världseliten. Gianluigi Buffon, Fabio Cannavaro och Francesco Totti är tre av namnen.

Hans framgångar uppmärksammades och erkändes med förbundskaptensjobbet för A-laget i Italien där han ersatte Arrigo Sacchi. Efter ett svårt kvalspel till VM i Frankrike 1998 ställde sig den kritiska italienska pressen bakom gli Azzurri och stora förhoppningar sattes till den utvalda truppen. Med sonen Paolo i laget tog sig Italien obesegrade från gruppspelet. Det skulle dock ta stopp i kvartsfinalen mot värdnationen som kom att vinna på straffavgörande.

Det upphaussade landslaget fick utstå oerhörd kritik efter uttåget och Cesare Maldini fick ta hundhuvudet. Kritiken handlade till stort del om hans defensiva tillvägagångssätt och hans uppenbara motvilja att spela både storstjärnorna Roberto Baggio och Alessandro Del Piero på samma gång. Kritiken tog hårt på Cesare som erkände sig ansvarig för nederlaget och lämnade posten som förbundskapten.

Cesare Maldini tog en time out från coachandet och hittade istället en ny roll inom AC Milan. Som huvudscout verkade Cesare till han blev ombedd av klubben att ta över tränarrollen tills vidare, tills dess att en ny tränare hittats. Senare samma år tog Fatih Terim över som huvudtränare och Cesare blev hans rådgivare under sina första månader i Milano.

2002 tog Cesare ett nytt steg i sin tränarkarriär genom att ta över Paraguays landslag. Ett impopulärt beslut i Paraguay där det hellre sågs inhemska tränare skulle ta jobbet. Men trots sina bristande spanskakunskaper tog sig Cesares Paraguay till ett VM-slutspel där man tog sig vidare från gruppspelet.

Det kom att bli hans sista uppdrag som tränare innan han pensionerade sig från även den delen av fotbollen. Men ännu en gång skulle Cesare återvända till sitt älskade Milan, nu med en roll som talangscout.

Cesare Maldini gick bort för drygt ett år sedan. Hans prestationer var enastående. Både som tränare och som spelare, med stora framgångar i båda rollerna. Han kommer alltid att bli ihågkommen som en enastående fotbollsprofil och en av Italiens främsta någonsin.

Cesare Maldinis son Paolo var även han en kolossal försvarare med en förmåga att läsa spelet på ett extraordinärt sätt. När han spelade i backlinjen hade AC Milan tillsammans med Tassotti, Costacurta och Baresi en av världens bästa vänsterbackar. När Paolo senare i sin karriär flyttade in till en roll som mittback var han även där en av världens bästa backar. En av de bästa som någonsin har skådats.

Paolo var som sin far svart och röd, Milanese. Paolo gjorde debut i Milan, 16 år ung. Redan året efter debuten spelade Paolo regelbundet till höger, men flyttades så småningom över till vänsterkanten och gavs tröjnummer 3 som han skulle komma att behålla i över två decennier på toppnivå.

Den första Champions League-titeln Milan tog kom bara två år in i Paolos proffskarriär. Upplagan av Milan kom att kallas ”de odödliga” och var så ett fantastiskt lag. Under hela säsongen släppte AC Milan bara in 15 mål. Laget dominerade den europeiska fotbollen i flera år och vann flera hedersamma titlar.

Paolo blev den första försvararen att någonsin vinna World Soccers årliga utmärkelse till världens bästa fotbollsspelare 1994. Samma år blev han tredjenamn i Ballon d’Or, en sällsynt utmärkelse för en försvarare i en FIFA-utnämning som allt som oftast lägger vikt vid målgörare.

1996 utsågs till kapten i AC Milan. Fabio Capello hade lämnat Milan och Milan misslyckades under två raka säsonger att kvalificera sig till Europaspel. Men 2001 började Milan hitta tillbaka till ett vinnande koncept. Nu med Carlo Ancelotti som tränare. Ancelotti som under sin spelarkarriär bland annat spelat i klubben. 2003 vann Milan Champions League-finalen mot Juventus på straffar i den första helitalienska finalen i cupens historia. Likt sin far fick nu Paolo som kapten lyfta pokalen i skyn.

2005 var Maldinis Milan involverat i en av de största europeiska finalerna som någonsin skådats. Milan ledde med 3-0 i halvtid mot Liverpool och hade med hisnande fotbollspropaganda lamslagit engelsmännen. Det hela var helt enkelt för mycket för Liverpool på andra sidan. Det var för övrigt faktiskt Paolo Maldini som gjorde det första målet med en utmärkt nick. Liverpool slog dock tillbaka i andra halvlek. 3-3 blev straffläggning och Milan var paralyserade av Liverpools upphämtning och förlorade således på straffar.

Två år senare skulle dock Milan få sin revansch på Liverpool genom att slå dem i Champions League-finalen i Aten. Ännu en gång fick en Maldini lyfta trofén som lagkapten och fanbärare för AC Milan. Paolo var nu 37 år gammal och blev samma kväll den äldsta spelaren att lyfta Champions League-pokalen. Vinsten i 2005 års upplaga av Champions League blev Paolos femte europeiska trofé och andra som kapten. Även det året vann AC Milan VM för klubblag, när man besegrade Boca Juniors, och blev första europeiska lag att vinna den turneringen.

2006 kom Paolo Maldini att göra sin 1000:e match. I Europa hade bara den engelske målvakten Peter Shilton gjort fler framträdanden. Under samma år gjorde Maldini sin sista Champions League-match. 2009 tog han farväl till fotbollsplanen och klubben pensionerade den nu berömda tröjan med nummer 3. I sann Maldini-anda meddelade dock Milan att numret enbart fick återupplivas av en son till Paolo.

Paolo Maldini gjorde 647 matcher för sitt Milan. 126 matcher för gli Azzurri, 74 matcher som landslagskapten och han deltog i fyra VM. Efter sin pensionering gav Paolo hintar om att han skulle gå vidare i sin fars fotsteg och börja träna. Carlo Ancelotti, fullt medveten om Maldini-männens kunskaper, erbjöd honom en tränarroll i Chelsea, något som dock Paolo tackade nej till. Förra året blev han en av ägarna till det amerikanska NASL-klubben Miami FC, med hopp om att klubben inom en snar framtid ska bli en del av MLS.

Far och son Maldini är enorma symboler för AC Milan. Tillsammans har Maldini-duon ett fotbollsfacit som är enormt. 11 ligatitlar som spelare och 6 stycken europeiska titlar plus en mängd andra utmärkelser.

Maldini är en sann fotbollsfamilj och dynasti som inte tycks vara slut. En tredje Maldini, Paolos son Christian har spelat i Milans ungdomslag, men är för närvarande kontrakterad av AC Reggiana. Likt sin farfar och far är Christian, föga förvånande, mittback. Det återstår bara att se om han kommer väcka liv i den svartröda tröjan med nummer 3 på ryggen.

Annonser

Derby della Capitale

Derby della Capitale är här igen.

Roma och Lazio gör på söndag upp i Europas största matchen under helgen och det blir garanterat en spännande batalj.

Båda lagen från Rom ligger framför och bakom varandra på femte och sjätte plats, och det skiljer bara två poäng.

Giallorossi har vunnit flest derbyn genom åren. 63 stycken av de 170 mötena sedan 1929 har resulterat i Roma seger. Men Biancocelesti har vunnit 47 gånger och knappade under förra säsongen in på Romas försprång eftersom Lazio vann båda mötena förra året. Under de 170 mötena har det gjorts 376 mål, vilket blir ett rätt bra målsnitt, 2,2 mål per match.

Som alltid måste man nu ta in aspekten att Zdenek Zeman ansvarar för AS Roma, vilket genom hans outtröttliga övertro till anfallsfotbollen sällan leder till målsnåla och tillknäppta tillställningar.
Erik Lamela har under årets inledning visat precis varför Roma pungade ut betala River Plate 17 miljoner euro för den brådmogne ungdomsprodukten från Argentina. Lamela som gjort mål i de fem senaste matcherna är nu delad tvåa i skytteligan. Roma ikonen Francesco Totti är en ny glansperiod och Pablo Osvaldo är en av de mest explosiva anfallarna i Serie A, vilket innebär att Giallorossi har en av de bästa anfallen i ligan.

Lazio kanske inte är lika pompösa framåt, men deras brasilianske playmaker Hernanes värd en extra titt på grund av hans underbara sortiment av passningsskicklighet och fina distansskott. Dessutom är Miroslav Klose fortfarande en pålitlig målskytt som hittills gjort sex mål på 10 matcher.

Romas anfall sägs ofta att kunna få hål på alla försvar i ligan, om de alla sjunger från samma notblad, vill säga. Men samtidigt har Lazios tränare, Vladimir Petkovic, några tunga pjäser i backlinjen som säkert kommer att visa sig vara en extra tuff nöt att knäcka. Andre Dias är dirigenten i backlinjen.

Mittfältsstriden kommer med största sannolikhet vara en spännande del av kampen eftersom både Petkovic och Zeman har tre spelare på det centrala mittfältet, alla med intelligens och produktivitet i besittning. Daniele De Rossi och Cristian Ledesma i synnerhet, som båda har en tendens att ge det där extra när det handlar om viktiga matcher.

I en sådan stor kamp och tillställning som Derby della Capitale innebär skulle det kanske under normala omständigheter inte vara så lämpligt för en 18-årig mittback att spela en så central roll. Men Marquinhos har visat sig vara mogen trotts sin ålder och kommer att få i uppdrag att tysta Klose. En stor tillgång för brassens snabba utveckling bland de elva utvalda är Leandro Castan, som blivit en förebild och trygghet för Marquinhos..

Lazios huvudsakliga problem i backlinjen är av rätt simpelt, då det är upp till Petkovic att bara välja mellan kompetenta spelare. Petkovic har återigen den rumänska Stefan Radu tillgänglig efter skada, vilket kan leda till att Senad Lulic skulle kunna få en mer avancerad roll i backlinjen. Om Petkovic väljer detta alternativ kan Lazio erbjuda en solid backlinje med Antonio Candreva som ett tredje starkt namn.

Denna match har alla ingredienser på planen för att göra det en av de stora matcherna under hela Serie As säsong. Däribland högsta kvalitet hos olika internationella spelare, karismatiska taktiker och passionerade spelare som kommer testa domarens mental styrka med saftiga tacklingar och tufft spel.

Tilläggas kan att här börjar även kampen om kvalificering till Champions League. Förutom den kampen om huvudstaden Rom, vill säga…


Vissa skrattar. Andra gråter. Historien om Alberto Aquilani


Nämn Alberto Aquilanis namn till Romafans och de kommer omedelbart att gnuggar händerna i förtjusning. Inte kanske för uppskattningen av Albertos obestridliga kompetens, utan mer för att Liverpool accepteradedet som till och med i den vildaste fantasi var en uppblåst och för bra prislapp för att vara sann.

Under sommaren 2009, en varm och behaglig sommar så som kan förväntas i den eleganta italienska huvudstaden, klarade den uppenbarligen bräckliga mittfältare den medicinska genomgånen när Rafa Benitez beslutade att detta var spelaren att ersätta Xavi Alsono som gick till Real Madrid. Smått förvånansvärt fick Aquilani ett friskintyg och en affär mellan Roma och Liverppol gick igenom, med en prislapp på någonstans runt 23million euro. Något som Roma och alla deras fans aldrig skulle ha drömt om när Juventus först frågade om tillgängligheten på spelaren. Turinklubben hade sett att trots att Aquilanispelat i EM 2008 hade spelaren bara gjort 14 Serie Amatcher under föregående säsong. Brist på speltid hade ingenting att göra med en brist på förmåga utan en ihållande vristskada och innan det problem med ett lår.


När Liverpool gav honom klartecken var inte de här farhågorna längre romarnas och Aquilani gjorde något som varken Francesco Totti och Daniele De Rossi aldrig skulle göra. Att ta farväl till sin hemstad. Alla tre är födda och skolade i AS Roma, men medan Totti och De Rossi alltid har hyllats som kungar i staden, i Tottis fall i någon slags kejsarstatus, fick Aquilani bara tummen upp. En annan talang fostrad och uppskattade i AS Roma, Giuseppe Giannini, var känd som prinsen, men Aquilani nådde bara så långt som att krönas till ”Lillprinsen”.

När Alberto Aquilani fyllde 25 år fick han höra att han tillsammans med Daniele De Rossi skulle bilda ett oövervinnerligt Romamittfält. Men var det någon av hemmasönerna som någon gång skulle få lämna så var det aldrig något snack om vem. Totti uttryckte viss bitterhet över att tillåta en lokal förmåga att lämna, men för majoriteten av Giallorossianhängarna fanns knappt någon ånger. Eftersom Alberto aldrig blev älskad på samma sätt som Totti och De Rossi, eller för den delen, brassen Rodrigo Taddei, var övergånssumman på 20 miljoner euro plus tre och en halv miljon som bonus, det bäst som kunde hända den skuldtyngda klubben.

En win-win-situation i Rom. Roma behövde visa åtminstone någon grön siffra i ekonomin och Alberto fyrdubblade sin lön. Aquilani skickades säkerligen iväg med en bucca al lupo, en lyckönskning, men det gjordes i vetskapen om att Liverpool fick en spelare som var långt ifrån prima skick.

Vad som följde var en deprimerande och ändlöst kretslopp av dålig avkastning för Liverpool FC. Aquilanis svaga fotleden höll bara för åtta matcher.

Svag i kroppen, svag i sinnet försökte Liverpool med flera olika knep för att få den icke-engelsktalande italienaren att göra själ för sina 80.000 pund i veckan.

Juventus skrattade och tog sin chans och fick låna Alberto, även om det för Albertos del aldrig blev en permanent flytt tillbaka till Italien, av den enkla anledningen att Juventus inte ville punga upp med 14 miljoner pund för en skadebenägen mittfältare…

Liverpool ville inte längre ha med Alberto att göra och lånade förra året ut honom till Milan, nu med en köpoption på 6 miljoner pund, efter 25 spelade matcher.

Men Alberto föll på målsnöret och gjorde bara(!) 22 matcher i den rödsvartrandiga tröjan. Milans berömda sjukstuga och läkare fick under två månaders tid ta sig en titt på den svaga vristen. Läkarna skakade bekymrat på huvudet och vips så blev det ingen affär den här gången heller.

Nu är Alberto Aquilani 28 år med ytterligare två år kvar på sitt kontrakt med Liverpool. Tredje gången gillt? Fiorentina är nämligen tredje italienska Serie-A-klubb att visa intresse för romaren. Viola vill att Liverpool ska släppa italienaren för samma summa som Milan skulle betala. Blir det till slut en permanent flytt kan det bli precis vad Alberto behöver. En flytt till lugna, trygga och vackra Toscana.


%d bloggare gillar detta: