Etikettarkiv: Ajax

Sagan om han som gick i bräschen

En gång för länge sedan fanns en ung holländare som lamslog hela landets fotbollselit. Nej, inte Johan Cruyff utan pojken som gjorde det möjligt för Johan Cruyff att bli den han blev. Den här unga mannen gjorde mål i så gott som varje match i det berömda landslaget, Oranje. Mannen höll rekordet för flest landslagsmål i över tre decennier. En gång hela nationens hjälte. Senare omnämnd som förrädare. Det här är berättelsen om den bortglömde fotbollsfrälsaren. Om en tid i historien då Servaas ”Faas” Wilkes härskade.

Berättelsen börjar när Faas föds 1923 i Rotterdam och blir snickarsonen Wilkes. Servaas Faas Wilkes utvecklade snarare en passion för fotbollen än för hammaren och spiken. Det skulle betala sig riktigt bra, skulle det visa sig. Framgångssagan tog fart vid 18 års ålder när han 1941 fick debutera för Xerxes Rotterdam i mötet mot CVV Gouda. I bortamatchen presenterade sig Wilkes med att göra mål i en 6-0-vinst.

Men det var nog inte så många som tänkte på Wilkes mål, eller att Xerxes vunnit och CVV förlorat. Nej, holländarna hade annat att tänka på. Det hemska andra världskriget som var i full gång höll på att riva isär hela landet. Därför blev Faas första steg inom fotbollen inkapslat i den inhemska ligan. Men kanske var det bra att utvecklas i lugn och ro och finna glädjen i att skingra tankarna från allt våld och djävulskap. När kriget så äntligen tog slut började Servaas Wilkes och Xerxes utvecklas i symbios till att bli ett av landets mest etablerade topplag. 1945-46 gjorde Faas 8 mål på 19 matcher. De kommande säsongerna blev det fler och fler mål. 19 mål på 24 matcher 1946-47 och 21 mål på 25 matcher 1947-48.

Här började Faas dra ifrån sin klubb i utvecklingen. Xerxes utmanade aldrig riktigt om ligatiteln och Faas fick istället sitt genomslag i landslaget. Tillsammans med de holländska stjärnorna Abel Lenstra och Kees Rijvers utgjorde Wilkes ”den gyllene topptrion”. En dödlig trio som hade siktet inställt på mål. 1946 tog den resan fart i Wilkes debut mot Luxemburg. Med fyra mål hjälpte Wilkes sannerligen sitt Oranje till en 6-2 seger. Två månader senare gjorde han ett hattrick mot det andra grannlandet, Belgien. Det resulterade i att Holland fick delta i OS i London 1948. Faas fortsatte göra sig ett namn och hjälpa sitt landslag till nya vinster. Genom att slå Irland i gruppspelet, där han stod för två mål, väntade Storbritannien i nästa match. 3-2-förlust blev det i en jämn och spännande drabbning. Vem gjorde målen om inte Faas? Den knappa förlusten var den gyllene topptrions första tillsammans och de följde upp den med att vinna mot Sverige, som skulle vinna hela turneringen. Faas gjorde, naturligtvis, det enda målet i matchen.

Nederländerna höll på att vakna till liv igen efter åren i ett krigstöcken och Oranje hade etablerat en närvaro i Europa. Landsmännen började nu få upp hoppet om framgång. Med det kom också kraven på att Oranje skulle krama sig fast i Europaeliten. Faas kände att det var som att ha vunnit guld. Att få landets förtroende och förväntningar på sig. Men det innebar också problem. Främst för Xerxes eftersom Faas bestämt sig för att lämna klubben, vilket ledde till enorma känslor och debatter runt om på kaféer i hela landet.

faas_wilkes

Än i dag är det stora motsättningar mellan huvudstaden Amsterdam och Rotterdam. Folk i Rotterdam pratar om Amsterdam som en plats för tomma ord och löften, medan deras hem- och hamnstad Rotterdam efter kriget satte igång landets produktion och ekonomi. Så för en ung man som Faas som borde varit stolt över att komma från Rotterdam slog det hårt mot hans gamla hemstad, även om han indirekt skulle komma och hjälpa den. Faas hade under en tid blivit kontaktad av utländska klubbar där fotbollen var professionell, i motsatts till vad den var i Nederländerna. Klubbar i England, Spanien och Italien försökte flirta till sig målfabrikatören. Istället för ett äventyr utomlands bestämde sig Faas tillsammans med sin familj att flytta till MCC Maastricht. I utbyte skulle familjen få två stycken lastbilar vilket skulle hjälpa deras snickerifirma avsevärt.

När den nyheten slog ner i landet blev det näst intill fotbollsuppror på alla tänkbara nivåer. Förbundet KVNB vände och vred på sig nervöst. Xerxes supportrar var i upplösningstillstånd. Hela landets fotbollsföljare rynkade på näsan och Faas fick en stämpel som legosoldat. Det gick så långt att Faas till och med blev avstängd under en säsong för sitt okonventionella sätt att byta klubb. Men Faas skulle komma tillbaka och göra det som han hela tiden gjort så bra. Göra mål, fler än han någonsin gjort tidigare under en säsong. På så sätt bleknade kritikerna och började återigen prisa den notoriske målskytten.

Men, ack den glädje som varar. Tankarna om ett europeiskt fotbollsäventyr hade grott i Wilkes sedan han uppmärksammats från utländska klubbar. Säsongen 1949-50 skrev han därför på ett stjärnspäckat Inter Milan i Italien. Kritikerna var tillbaka och spottade åt Servaas Wilkes och hans tankar om att lämna deras fina land. ”Varför?”, ”Är vi mindre värda?” frågade sig folk en gnutta avundsjukt. Återigen hade Faas blivit skamfilad och stämplad som spelaren utan moral och integritet. KNVB bannlyste honom från landslagsspel i fem år.

Rädslan i att flera holländska stjärnor skulle följa i Faas Wilkes spår orsakade enorma debatter i landet. KNVB: s beslut om att stänga av Faas fem år skulle avskräcka andra från att ta klivet ut i Europa. Rotterdam använde förbundet som ett sätt att visa vad man borde vara stolt över och samlas kring. Hårt arbete och lojalitet.

Därför anlände Servaas till Milano som en flygande pirat. Han blev den fjärde holländaren att lämna för andra ligor, men den första att inte få spela för sitt landslag. Den tidigare utnämnde fotbollskungen hade blivit förvisad till en annan fotbollsverklighet.

Faas_Wilkes_(1961)

Servaas är 26 år när han börjar spela för Inter Milano. Han ansluter till ett stjärnspäckat lag och bildar återigen en dödlig trio. Den här gången med storspelare som Istvan Nyers och Amedeo Amadei. Tillsammans gjorde trion 67 mål under sin första säsong tillsammans. San Siro bevittnade en enorm offensiv fotboll.
I ett derby mot Milan låg Inter under med tre mål efter den legendariska Milantrion Gre-No-Li presenterat sig på bästa sätt. Faas vände ensam på steken och genom att dribbla sig igenom det rödsvarta Milanlaget och vinna matchen åt Inter med smått otroliga 6-5.

Men någon titel skulle det inte komma att bli.
Juventus knep titeln. Faas förbättrade sin målform och sitt förhållande till lagets supportrar året därpå. 23 mål på 38 matcher blev det och Servaas var frälsaren av San Siro. Fansen döpte honom till Il Tulipano, tulpanen. Men varken hans 23 mål eller hans smeknamn gav Inter titeln. Den här gången var det stadsrivalen som vann ligan med en poäng. Tredje säsongen i Italien blev det bara sju mål. En komplicerad knäskada satte stopp för Faas och Inter slutade på tredje plats.

Skadan var svår för Faas att skaka av sig och han lämnade Milano för Turin och Torino. Där skulle han bli en nyckelspelare under åren efter den tragiska flygolyckan då hela Torino omkom. Dessvärre tog nya skador vid och säsongen slutade med ett målfacit 12 för Faas.
Wilkes behövde en nystart och lämnade Italien bakom sig. Men Italien minns än i dag Servaas Faas Wilkes. Än hänger en bild av honom på San Siro. Med sina 48 mål på 107 framträdanden är han fortfarande en av de mest framgångsrika spelarna i ligans historia.

Faas_Wilkes_1955

På 1950-talet, hade Real Madrid sin Di Stefano och Barcelona hade Kubala. Många andra var avundsjuka, men Valencias fans tittade inte någon annanstans. De hade Servaas.

I Valencia skulle han vinna sin första stora titel. Copa del Rey. Debutsäsongen i Spanien blev den omstart Wilkes behövde. 18 mål på 28 matcher och ”fladdermössen”, Valencia, slog Barcelona i cupfinalen.

Men Faas målsinne stagnerade och de kommande två säsongerna blev inte alls lika lyckade. 9 mål på 15 matcher och 11 mål på 19 matcher. El Clasico duon drog ifrån allt mer och mer och nya talanger från andra länder fyllde på ligorna. Det var en utveckling som det holländska förbundet inte kunde ignorera. Därför beslutade man att även den inhemska ligan skulle bli professionell. Detta innebar slutet på Faas avstängning och han var tillbaka som orange för att göra mål för sitt land.

Faas återvände överraskande för många hem till Nederländerna igen, men inte för att spela för något av storlagen. Istället valde han att den här gången spela för VV Venlo. Hans ålder och ännu högre lön hade skrämt iväg storlagen Ajax och Feyenoord som redan hade en gedigen trupp att betala. Faas fortsatte slå rekord. Landslagsrekordet höll sig i över 30 år innan Dennis Bergkamp passerade Faas rekord på 35 mål på 38 landskamper.

Under de sista åren av hans karriär spelade Faas spelade för Levante i Spanien, Fortuna och hans nu dalande moderklubb Xerxes. Men i varje klubb han spelade i gjorde han alltid en respektabel mängd mål. Tiden har sin gång och nya spelare tar vid. Under Servaas Faas Wilkes sista säsong 1964 var en ny holländsk stjärna på väg att födas. Den här gången i Ajax. En ung kille med nummer 14 hade tagit sig genom akademin mot a-laget och utvecklades genom de stigar som Faas trampat upp.

cruyff

1999 var Servaas inbjuden till en uppvisningsmatch för att hylla de största spelarna i Oranje genom tiderna. Johan Cruyff arrangerade det hela och berättade om sin stora beundran och kärlek till Faas som barn. På många sätt var de två spelare som ledde sina respektive holländska generationer in i framtiden. Cruyff var ledaren och dirigenten som såg till att landslaget spelade tillsammans och var med och dominerade i världsfotbollen.

Samtidigt var Servaas den som först representerade de första individuella talangerna. En stor uppgift i efterkrigstiden. Dessutom var han med och satte Inter på fotbollskartan och var därmed med att lägga grunden för Inters storhetstid på 1960-talet.

15-08-wilkes-jpg

2006 gick Faas bort, knappa 83 år gammal. Relativt okänd för en yngre fotbollspublik, i både Nederländerna och i världen utanför. Men han är värd att minnas för det han la grunden för. För sina bedrifter och sin förmåga att låta kritikerna tystas genom att fortsätta göra mål. Han är grunden för var Oranje blev och är idag.

– Jag var ingen målspruta likt Van Hooijdonk eller Kluivert. Jag var mer av en fotbollsspelare. En dribbler. Bollen satt fast vid fötterna och jag bara sprang. Gjorde jag mål var det naturligtvis kul och trevligt, men jag var aldrig någon målspruta, sa Servaas Faas Wilkes.

Il Tulipano lever vidare i 2017 och därefter.

Annonser

Målvakt utvisad efter huliganattack

Holland är inte bara känt för sitt totalfotbolls-tänk, huliganismen är också utbredd i tulpanernas förlovade land. Igår sprang en Ajax-supporter sprang in på planen och försökte attackera målvakten Esteban Alvarado från det besökande AZ Alkmaar. Ajax spelade hemma mot AZ i den holländsk cupen, men matchen avbröts tills vidare efter endast 36 minuter.

En 19-årig ajax-huligan, som uppger att han druckit alkohol, sprang in på planen och närmade sig Alkmaar-målvakten Esteban Alvarado bakifrån, men Costa Ricas landslagsman lyckades se försöket till påhopp och lyckades freda sig. Huliganen snavade när de båda sparkade ihop. Alvarado, rasande över det oväntade och oprovocerade angreppet, sparkade huliganen två gånger där han låg innan säkerhetsvakter släpade ut 19-åringen från planen. Samtidigt försökte spelare från båda lagen lugna Alvarado.

Men upprörda känslor fortsatte svalla när domare Bas Nijhuis gav Alvarado rött kort för det våld han utsatt 19-åringen för. Spelare i AZ försökte förgäves övertala domaren om att dra tillbaka sitt beslut, men regler är regler och domaren kunde knappast ha förväntats göra annorlunda. Alkmaars tränare Gertjan Verbeek beordrade då sina spelare att gå till omklädningsrummet för ett samtal. Det förblev en protest där hans lag aldrig kom tillbaka ut på planen.

– Jag förstår att Esteban försvarade sig själv, men han gick fram till honom (huliganen) och sparkade honom flera gånger. Han kunde också ha gått bort, förklarar domare Nijhuis och försvarar beslutet att visa ut målvakten.

Ajax ledde matchen 1-0 efter mål av Gregory van der Wiel. Vilket gör huliganens angrepp ännu mer oförståeligt. Ajax och matchdelegat försökte, utan resultat, att övertyga Alkmaar att fortsätta spela matchen.

– Våra spelare kände inte sig trygg längre i den här situationen som uppstod, förklarade Alkmaars klubbdirektör Toon Gerbrands och höjde axlarna i en uppgiven gest.

När det stod klart att matchen inte skulle återupptas bad Ajax om ursäkt för bristerna i säkerheten och sa att huliganen avstängs från klubbens verksamheter på livstid.

Ordförande för holländska fotbollförbundet, Bert van Oostveen, var inte på det klara över hur förbundet ska agera i frågan. En spelare ska känna sig säker, samtidigt som denne alltid ska vara ett föredömme. Förbundet ska nu sitta ner och först och främst diskutera om matchen ska spelas klart.

Frank de Boer, Ajax tränare, gav Alvarado sin förståelse för attacken och fördömde därmed även han huliganens försökt till attack.
– Jag kanske skulle ha gjort samma sak, kanske inte, men känslomässigt förstår jag Alavarados agerande.

Om det blir rättsliga efterspel återstår att se. Det mesta hänger nu på hur fotbollförbundet ser på frågan, vilket senare kan komma att få Ajax att agera och ställa huliganen inför rätta.


Symboler i fotbollen

Nu har Prins William och Kate Middleton varit gifta i en vecka. Förra fredagens bröllop var ett världsskådespeleri med en tv-publik som uppskattades till upp mot 2 miljarder tittare. Så stort tittarantal brukar vanligtvis vara vigda för idrottsevenemang som VM-finalen i fotboll vart fjärde år.

Dagen efer, den 30 april, bar Glascow Rangers kapten David Weir en matchtröja med en gratulationshälsning till William och Kate. I en av de mer bisarra hyllningar till det kungliga äktenskapet tog kaptenen tillfället i akt för en hyllning. Inte nog med lördagens 5-0-seger mot Motherwell, Weir hade broderad text vid sidan av klubbmärket med meddelandet ”Grattis William och Catherine, 29 April 2011”.

Den hyllning var så oväntat att Rangers Manager Walter Smith erkände att han inte hade någon som helst kännedom om det före eller efter matchen.
– Jag visste inte att det var där, kommenterade han smått förvirrat till journalisterna efter matchen.

Men medan just denna känsla och meddelande var rätt så oförargligt, förnyar det ändå frågor om lämpligheten av vissa symboler och meddelanden inom fotbollen.


Rangers har en traditionell anknytning till den brittiska monarkin. Trots omfattande skotsk fientlighet mot engelska familjehierarkin använder deras fans sin brittisk-het som en symbol för klubben. När Rangers spelade mot ärkerivalen Celtic förra veckan lämnade klubben 40.000 Union Jack flaggor på läktarplatserna för att fansen skulle ha något att vifta med.

Men bortsett från det faktum att Weirs hyllning var ett brott mot FIFA: s reglemente, vilket begränsar spelare från att göra religiösa, personliga eller politiska uttalanden, ansåg några att budskapet var en onödig politisk provokation.

Politik och nationalism på fotbollsmatcher är inte heller alltid så subtil.

Fransk fotboll har dragits in i kontroverser sedan förra veckan, när en grävande rapport offentliggjordes. Förbundets tjänstemän hade kommit överens om att begränsa antalet svarta och arabiska framtida fotbollsspelare. Rapporten möttes av arga och upprörda meningar från högre tjänstemän. Känslorna som kan utmynna i sådana planer är inte unika för Frankrike. När Mario Balotelli spelade för Italien i en vänskapsmatch mot Rumänien förra året hånades han av fans av båda lagen, bland annat en grupp Azzurri-supportrar som skanderade ”Svarta italienare existerar inte.”

Några flaggor bär mer symbolik än andra. Supportrar till Ajax har en förkärlek till Israels flagga, som de hävdar symboliserar Amsterdamklubbens judiska rötter. Men medan de flesta Ajax fans är inte judisk, har det inte hindrat rivaliserande supportrar från att skandera antisemitiska ramsor.
Och om man anser Rangers beslut att dela ut tusentals unionens Jacks fel, något som journalisten Matt Dickinson kallade ”provocerande symboler för tribalism”, då kan det diskuteras om den katalanska flaggan i Barcelona matcher är en liknande provokation, inte minst nu i den vunna Champions League-semifinalen mot deras ärkerivaler, Real Madrid. När Spanien vann VM-finalen i somras, firade Carles Puyol och Xavi Hernandez med Kataloniens flagga, inte Spaniens. Var det bara regional stolthet, eller ett politiskt uttalande?


Och vem får bestämma om det är det ena eller det andra?

Bevakningen av symboler inom fotbollen har inte alltid heller fungerat bra. UEFA bötfällde komiskt Bayern München-fans efter att ha rullat ut en banderoll där det stod ”Romani ITE domum”, Romarna gå hem, under ett besök av AS Roma i september, uppenbart ovetande om att det var en hänvisning till Monty Python filmen ”Life of Brian”…


%d bloggare gillar detta: