Kategoriarkiv: EM

Begränsade Wilmots

Belgium v Japan - International Friendly

Belgiens EM är över. I kvartsfinalen blev, mot många experters bättre vetande, Wales både en och två storlekar större den den gyllene generationen belgare.
Men medan spelarna skiner i något slags guldskimmer finns där en förbundskapten som är gjuten i bly. För två år sedan, vid VM i Brasilien, var det även då färdigspelat i kvartsfinalen. En stor PR-kampanj från fotbollsförbundet räddade då Marc Wilmots anseende från den fräna kritiken som riktades mot honom, både från fans och media. Frågan är om det går att förklara bort detta uttåg?
Att inleda EM med en uppsnackad seriefinal mot Italien kan ha varit det värsta tänkbara scenariot för Belgien. Det lilla, uppdelade landet är ett lag fullmatat med stjärnnamn så till den grad att bänken överträffar de flesta andra lag i slutspelet. På andra sidan fanns ett Italien som enligt italienarna själva inte varit så okänt och dåligt på senaste 50 åren. Men Italien har Antonio Conte, en extremt intelligent, driven och hårt arbetande tränare som låter sitt manskap genomgå rigorösa taktiska förberedelser och övningar. Wilmots tillvägagångssätt är, för att uttrycka det milt, ganska annorlunda.

På en av de första fokuserade träningarna inför matchen mot Italien spelades på träning en match mellan den tilltänkta startelvan och reserverna. Allt för att försöka förbereda laget på vad som skulle vänta. Men de frågetecken Marc Wilmots möjligen hade blev snarare upphöjt i tio än utraderade. Reserverna, som förvisso vill visa upp sig och ta en plats i startelvan, vann med klara 4-0. Något behövde göras. Wilmots sätt att hantera det hela? Han gav reserverna kalla handen och spelarna som tillhörde den gruppen fick inga särskilda taktiska instruktioner. Ett befängt och vårdslöst sätt att dela upp en grupp som behöver vara så sammansvetsad som möjligt.

Men du som läser kanske gillar Wilmots eller vill ta alla skadorna som det belgiska landslaget drabbades av inför EM i beaktning? Visst, vi gör det.
Skadorna på lagkaptenen Vincent Kompany, backkollegorna Nicolas Lombaerts och Dedryck Boyata, men han har ändå inte underlättat sin roll som förbundskapten.
När de Kompany och Lombaerts var tvungna att tacka nej till landslaget gav Wilmots den samlade belgiska pressen svar på vem som skulle täppa igen tomrummet.
Jason Denayer skulle ta över som Wilmots första val som mittback. Men en dålig träningsmatch mot Norge var allt som krävdes för att han skulle kastas ut från truppen. Istället laborerade Wilmots med att flytta in Toby Alderweireld från sin naturliga ytterbacksposition. Beskrivningen av förändring var att Alderweireld var en naturlig ledare. Kanske ingen dum idé, men att inte spela in en ledare i rollen som dirigent i mitten försvårar onekligen uppgiften.

Den tidigare landslagsanfallaren Marc Degryse, nu krönikör på den flamländska tidningen HLN, var inte sen med att kritisera Marc Wilmots för att skapa psykologisk oro i spelartruppen snarare än en lugn harmoni. Wilmots var inte sen med att kontra med att det hela var en kampanj för att underminera Wilmots roll som förbundskapten, på grund av att han är vallon.

Men hur gick det egentligen mot Italien då? Och hur handskades Wilmots med det?
Italien vann med 2-0 och Wilmots var inte sen med att se om sitt eget hus och ge Alderweireld skulden för öppningsmålet och Romelu Lukaku för att inte skapa några chanser.

”Wilmots leker med elden. Spelare ogillar en tränare som skyller ifrån sig efter en förlust. Wilmots vägrar att diskutera sitt ansvar i det hela. Det här är första gången har är under ordentlig press som förbundskapten och det måste göra ont i honom att höra från olika håll att han har blivit taktiskt utmanövrerad av Antonio Conte. Ingen tränare uppskattar ett sådant konstaterande. Men när man skyller ifrån sig och inte accepterar det, är man ute på djupt vatten. Gruppen man arbetar med delas upp i vi-och-de. De som är emot Wilmots och de som är med honom”, skrev Degryse.

Skrattar bäst som skrattar sist tänkte säkerligen Wilmots när han svängde på den aningen skeptiska opinionen hemma i Belgien med vinst både mot Irland (3-0) och Sverige (1-0) innan det var dags för vinst mot Ungern med 4-0 i åttondelsfinal, efter att ha slutat på andra plats i gruppen.

Men så tidigare ikväll, den 1 juli 2016, var det tillbaks till ruta ett och också färdigspelat. I kvartsfinal. Precis som två år tidigare. Efter en kollaps och ett försvar som var rejält skadeskjutet försvar med Jan Vertonghen skadad och Thomas Vermaelen avstängd. Efter en bra inledning av matchen och en bra offensiv som sköter sig själv lös Wilmots oförmåga att forma ett försvar igenom. Wales slog, trots Marc Wilmots, Belgien med 3-1 och är nu klara för semifinal.

Men hur kunde det bli så då? Hur kan mindre namnkunniga landslag som Wales och Island gå så långt som till semifinal? Det handlar om en tydlig spelidé. Något som Wilmots inte gett sina spelare. Och en trupp som är upplärda och vana vid direktiv av tränare som Diego Simeone, José Mourinho, Mauricio Pochettino och Jürgen Klopp blir säkerligen förvirrade att behöva improvisera sig igenom ett EM-slutspel, samtidigt som alla har skyhöga förväntningar på ett landslag som innan EM rankades som tvåa i världen.

Wilmots har kunnat gömma sig och ta cred av sin assisterande förbundskapten, Vital Brokelmans, som kommit bra överens med hela spelartruppen, men han är heller inte någon mästerstrateg. Wilmots har snarare sett till att han omgärdats av folk som är ja-sägare och inte stöter sig med hans sätt att leda. Kanske i sig inget fel, om man är för en öppen dialog. Något Wilmots inte varit, eller är.

Den gamle lagkaptenen och målgöraren Marc Wilmots har fått jobbet av just den anledningen. Att han visade på planen att han var att räkna med för Belgien. Att hans fru är från Flandern och då också kan prata både flamländska och franska har gjort honom till en tillgång i det annars rätt så uppdelade landet. Men om man ska ta hand om en gyllene generation med spelare som Hazard, De Bruyne, Naingolan, Lukaku, Carrasco, Witsel och Courtois behövs mer än att man kan två språk och att man själv gjort mål i landslagströjan.

Som det är och har sett ut är Belgien fast med en förbundskapten som sällan kan förmå sina spelare att utöva mönsteranfall. Ett landslag som allmänt uppfattas som gammaldags.
Belgien är inte den första gyllene generationen med en tränare oförmögen att ta hårda, drastiska taktiska beslut, men bristen på att föra en hel match och öppna upp för chanser och ett frodigt anfallsspel är fortfarande en brist på ledarskap som erbjuds av Wilmots.

Återstår att se om det belgiska förbundet har råd med ännu en PR-kampanj för att rädda Marc Wilmots anseende, eller om det är dags för en förbundskapten med både taktiska och psykologiska färdigheter att ta över inför kvalet till VM i Ryssland om två år.

Annonser

Straffläggning – i molekylform

Straffar. Fotbollens sista utväg för att utse en vinnare, men också kanske den mest rättvisa väg att gå för att skilja två tidigare oseparerbara lag åt. Det har skritivts böcker, avhandlingar och spaltmeter om både historiska och dramatiska straffläggningar och effekten av straffläggningar som metod att utse en vinnare. Lika mycket, om inte mer, har skrivit om de allra bästa strategierna för att lyckas få in bollen från tolv meters avstånd. Men vad händer egentligen med kropp och själ hos en spelare när de kliver fram för att ta en straffspark?

De afrikanska mästerskapen har blivit ett slutspel synonymt med episka och intensiva straffsparksläggningar under de senaste åren. I finalen 2012 vann Zambia över Elfenbenskusten med 8-7 i en känslomässigt laddad final. Nästan 19 år efter flygkatastrofen som krävde liven av den gyllene generationen som Zambia och stora delar av övriga Afrika hoppades mycket på.

Bara ett år senare, 2013, var det dags igen men nu redan i semifinalen där överraskningen Burkina Faso slog ut hela kontinentens största underpresterande landslag, Ghana med 3-2.

Men en av de mest intensiva och nervösa straffläggningen hittills i de afrikanska mästerskapen skedde 1992 när Elfenbenskusten slog Ghana med 11-10 i straffläggningen. Repris blev det i går kväll när lagen återigen inte kunde skiljas åt och straffläggningen återigen blev ett faktum. Den här upplagan slutade även den med seger för Elfenbenskusten, nu med 9-8 efter att Ghana först varit i 2-0-ledning för att sedan tappa och se sig besegras av matchvinnaren Boubacar Barry i det elfenbensvita målet. Han tog Ghanas sista straff, slagen av sin kollega i målet Brimah Razak, för att sedan själv slå in den vinnande straffen.

Med årets upplaga av turneringen i färskt minne tar vi tillfället i akt för att gräva lite i vetenskapen bakom en av fotbollens mest mytomsbundna fasta situationer.
Vilka är de mentala och fysiska påfrestningarna tillsammans med viljan att vara en av straffläggarna i denna berömda utslagsform?

Didier Drogba tackade inför mästerskapet för sig och blev då heller inte den den galjonsfigur som alla blickar vänds åt för att lyfta nationen till nya framgångar. Som vi snart kommer att upptäcka, kunde de omen inneburit problem för Yaya Touré, oavsett hans uppenbara teknik eller tidigare meritlista.

För att göra detta inlägg så intressant som möjligt kommer vi gå igenom en straff och dela upp den i fem delmoment. Förberedelserna, stegen fram till straffpunkten, ansatsen, tillslaget och resultatet -flipp eller flopp.

FÖRBEREDELSERNA

Johan Cruyff har sagt att ”fotboll är ett spel du spelar med din hjärna”, men Totalfotbollens främsta evangelist är ökänt avvisad kring tanken på att straffar är ett lotteri. En inställning han får stort och brett stöd av sina engelska fotbollsvänner, som föredrar instinkt och kraft framför teori och förberedelser. 2006 skrev den föredetta fotbollsspelaren och numera norske professorn och straffpsykologiexperten, Geir Jordet, ett paper vid Norges Idrottshögskola. Detta paper fann att mycket av tron på att straffläggningar handlar om ren och skär tur kan påverka prestationerna negativt. Av de 10 internationella fotbollsspelare som intervjuades var de som upplevde straffarna som ett turspel mer benägna att missa än de som trodde på att deras egna öde låg i deras egna händer.

Dr Greg Wood vid Liverpool Hope University spann vidare på studien och registrerade varje spelares uppfattning kring förberdeleserna och om huruvida resultaten av straffsparkarna var tur eller skicklighet. Om det handlade om tankar om ens egen förmåga och kontrollen över sin egen eventuella nervositet och ångest för uppgiften.

– Deltagare i studien som mer tror på tur snarare än skicklighet upplever betydligt högre eller fler ångestsymtom än de som uppfattar sin kompetens och beredskap som mer tillförlitlig än något annat, berättar Greg Wood.

Hans eget arbete, tillsammans med Dr Marc Wilson vid University of Exeter, om effekten av förberedningstekniker, såsom Quiet-Eye (QE) upplärning, där idrottsutövare blundar precis och låter ögonen vila för att sedan kunna koncentrera sig än mer. Det blir ett sätt att hjälpa spelare att känna sig mer i kontroll och därigenom kan deras utförande förbättras. Däremot anser forskarduon att oavsett hur mycket du förbereder dig själv, eller arbetar hårt för att arbeta fram en process för att välja
ut lottnummer eller placera insatser på roulettehjulet så kommer dina chanser att vinna inte förbättras.

Trots detta kvarstår straffläggningsmyten. Det kan vara lätt att förstå hur känslan som en passiv åskådare i ett sådant avgörande. Allt är utanför din kontroll. Vem har inte fallit offer för fatalism och förminskande av självkänslan före en stor presentation, intervju eller ett viktigt möte av något slag?

Medan vissa kan anta att ett lag naturligt skulle öva upp de nödvändiga stödstrukturer för straffläggare, tyder anekdotiska bevis och uppgifter i övrigt, som Ben Lyttleton, författare till Twelve Yards: Konsten och psykologi Straff, att det inte alls är så:

– En av de största farhågorna om spelare i en straffläggning är att göra dina lagkamrater besvikna. Alan Shearer sa alltid: ”Jag var aldrig rädd för de miljontals människor som tittade från soffan. Jag var rädd för att svika de tio lagkamraterna på planen och de övriga 12 på avbytarbänken.” Det är den här stora rädslan för att du på något sätt sviker ditt lag om du misslyckas slå in din straff, menar Ben Lyttleton.

Dessa farhågor kan förvärras av att ta steget fram inför en straffläggning och säga sig vara redo, trots att egna tvivel spelar spratt med en själv.

– Om du tror att du måste ta ansvaret för att du är en ledare, så du kanske inte gör det av rätt anledning. Om du tar ansvar för att du verkligen känner att du kan göra ett bra jobb genom att ta straffen, och vill ta din straff, då är det annorlunda. Det är en bra sak. Under många år, var det tradition att tränare tog en runda och frågade sina spelare, ”vill du ta en straff?” När vi får tillgång till vad som faktiskt händer i en sådan process blir antalet spelare som avstår från att ta en straffspark ganska stor. Av de spelare jag intervjuade fann jag att omkring 30 procent säger nej, berättar Geir Jordet.

STEGEN FRAM TILL STRAFFPUNKTEN

Stegen fram till straffpunkten, mot målvakten, till ljudet av supportrarna till båda lägren är inte den psykologiska peaken som det ofta framstår somatt det är så ofta som. I alla fall inte enligt Jordets arbete som har visat att väntan i mittcirkeln faktiskt är där ångesten tenderar att tränga sig på för straffläggarna. Men ”promenaden” kan fortfarande frambringa tankar och utmaningar för spelaren att övervinna.

För vissa fotbollsspelare börjar striden för att vinna det mentala kriget mot sina egna känslor långt innan deras fotbollsskor ens rör planen.

Tom Bates är specialist i idrottspsykologi och kan det mesta om hur visualisering hjälper spelarna att hantera sina känslor inför uppgiften. Genom att bygga upp levande mentala bilder av spänningarna inför straffen i huvudet på de själva kan spelarna förbereda sig för den verkliga mentala belastningen som stundar. De kan också, likt Stig-Helmer Olsson i flygplanet, gång på gång säga positiva meningar till sig själva för att påminna sig själva om sitt självförtroende och därigenom koncentrera sig på sina styrkor och förmågor.

Ändå kan negativa meningar smyga sig in i huvudet och ställa till det för skytten, särskilt för ovana straffläggare.

– Om du missar en straff för din klubb som du ska spela för nästa vecka kan anspänningarna släppa en aning då du kan få en ny chans att sona din miss. Medan en miss i landslaget och därigenom ofta i ett större sammanhang kan innebära att det kan ta upp mot två år, om inte längre, innan du får en ny chans. Du är en fotbollsspelare vars hela liv har stavats fotboll. Du började klockan åtta, dina föräldrar skjutsade dig överallt i 10 år, du arbetade dig upp genom systemet i ytterligare 10 år, och
nu är du 28 år. På toppen av din karriär och du tjänar bra i ett sammanhang där du trivs. Och, det enda som folk kanske minns dig för är hur du gör i det där ögonblicket. Det är högst osannolikt att du någonsin kommer att ta en annan liknande straff igen, någonsin. Detta är ditt ögonblick: hela din karriär kan kokas ner till fem sekunder, säger Lyttleton.

Se bara vad många svenskar fortfarande förknippar Håkan Mild med. Trots att det gick bra i straffläggningen mot Rumänien i kvartsfinalen 1994, och att han dessutom gjorde mål i bronsmatchen är hans missade straff fortfarande något som folk hatar honom för.
Men som Roberto Baggio sa: ”Straffar missas bara av de som är modiga nog att ta en”.

Det är inte svårt att se hur engelska spelarna kämpar för att klara sig när tvingats på dem.

Men hur påverkar trycket en spelare?

– Trycket sänker nivåerna av lycko-hormoner som dopamin och kortisol. Känsloreceptormekanismer i hjärnan orsaka en ökning av hjärtfrekvensen och muskeltemperaturen förbereda för kamp- eller flyktsituation. Den emotionella hjärnan går på högvarv men utan kontroll. Den rationella, logiska, tänkande delen av hjärnan, pannloben, blir då oorganiserad, förklarar Bates.

Med allt detta som händer inom medvetandet hos skytten, är det oerhört viktigt med atmosfären som skapas av laget vid en straffläggning.

Zambias triumf i Afrikanska mästerskapen 2012 kanske är det bästa exemplet på hur en positiv inställning vid en straffläggning kan bidra till att inte bara säkra segern men tillåta spelare att fly undan sina bekymmer genom att gå upp i gruppen.

Hellre än att kämpa igenom spänningen tyst, passivt och ensam, samlades laget tillsammans för att sjunga sin lagets hymn, Chipolopolo Song. Då kunde varje spelare kliva fram till straffpunkten för att till tonerna av sina lagkamrater i mittcirkeln och vid bänken slå in sin straff.

Lyttleton utvecklar betydelsen av detta:

– Vad Zambia gjorde var att distrahera sig själva genom att alla sjöng. Stoppila Sunzu, backen som slog in den avgörande straffen, sjöng även när han gick fram till bollen och lade den till rätta innan domaren blåste i sin pipa. Han var inte ensam fram till bollen. Han var laget, och de var alla tillsammans i det ögonblicket. Det var så han kände sig när han slog till bollen. Det var inte den enda anledningen till att han gjorde mål, men det verkligen hjälpte honom.

Sången var oplanerad men hela deras uppträdande var en extrem emotionell grund med tanke på historien om den förlorade generationen, och det faktum att finalen skulle spelas på samma stadion som låg nära olycksplatsen. Ordföranden för den zambiska fotbollsförbundet var en överlevare från det laget. Dessa saker kombinerade kan göra att du tror att det skulle bli alltför känslomässigt, men det blev det inte.

Jag visualiserade tanken på ljudets makt och om att sjunga en sång eller lyssna på en sång som faktiskt kan hjälpa dig till framgång i en stressande situation. Jag undrade om musiken kunde ge dem en extra halv procent, men jag fick inte bevis för att påvisa det, berättar Lyttleton.

Det är en intressant idé, även om det kan finnas lite i vägen för gedigen forskning att backa upp det med, finns det vissa begrepp inom området psykodynamisk terapi som kan peka mot potentiella tekniker, såsom inneslutning, att Zambia oavsiktligt kan ha dragit nytta av.

Men medan denna spontana, musikaliska strategi kan ha tjänat Zambias syfte, är det inte en metod som lätt kan efterliknas av andra lag, med tanke på de speciella omständigheterna i deras uppvisande av solidaritet. Om ett lag vill göra bra ifrån sig i en straffläggning, måste de planera och förbereda sig för de utmaningar de ställs inför.

ANSATSEN

När straffskytten stegar fram för att rätta till bollen och göra sig redo för ansats och avslut börjar deras muskelminne att spåra ut och deras uppmärksamhet är lättstörd. Distraktioner och avbrott är nu den största oron för avslutaren.

Jamie Carraghers ökända mål efter att ha rusat fram och satt straffsparken lite för snabbt då domaren inte hunnit blåsa i sin pipa. Carragher tvingades slå om straffen. Och missade.

– Tankar blir utspridda lite överallt, man blir ofokuserad. De neurologiska och biokemiska förändringarna i hjärnan orsakar vad som borde vara ett självständigt flyt av en enkel rörelsekombination till att bli en stammande, tafatt ful och spretig rörelse, förklarar Bates.

En förlust av precisionen du vet att du besitter är det sista du vill ha när du förbereder dig för att ta en straffspark som kunde ha avgjort om ditt lag blir mästare eller nedflyttade; världsmästare eller en glömd förlorare i kvartsfinalen. Och tyvärr, det är inte erfarenheten som räknas som vissa människor kan tro.

– I huvudsak blir expertens hjärnan en novis igen. Det sätt den utövande uppfattar miljön kan orsaka en experts undermedvetna rörelser att bli medveten och också tafatt, fortsätter Bates.

Men det är långt ifrån bara den fysiska biten som påverkar spelarna. Doktor Woods berättar att ångest också gör att spelarna är mer mottagliga för externa distraktioner, främst sådana som kan vara hotfulla mot det som ska uträttas. Detta gäller särskilt den målvakt som bokstavligt talat hotar att sänka tanken på att faktiskt sätta bollen i mål. Att bli upptagen av sin motståndare kan skada skyttens chans men när straffläggare är målmedvetna och lyckas hålla både muskler och tankar
i schack visas en uppmärksamhet som istället för att titta på var de ska sikta vågar titta på vad målvakten ska göra, vilket håll denne slänger sig åt.

Som Dr John van der Kamp vid VU University Amsterdam förklarar kan detta allvarligt påverka ett straffmål.

– Att tänka att man inte ska missa, eller att inte skjuta inom räckhåll för målvakten kan vara oerhört kontraproduktivt. Vi fann att de som sagt att inte sparka inom räckhåll för målvakten såg på målvakten längre och oftare, vilket resulterade i att de la sina straffar närmare målvakten. Det är utifrån detta klokt av målvakten att försöka fånga uppmärksamheten hos straffläggaren, eftersom om det lyckas kan bollen hamna allt närmare den mänskliga muren på mållinjen. Detta kan ha hänt under Europacupfinalen i Rom 1984 då Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar fick gummi-ben mot AS Roma och därigenom vann europacupen åt engelsmännen, eller varför inte minnas en annan Liverpoolmålvakt? Jerzy Dudek som dansade hej vilt i Istanbul 2005 och såg till att Liverpool fullbordade comebacken mot Milan. Eller till straffläggningen mellan Holland och Costa Rica nyss inbytte Tim Krul som bara genom att ha blivit inbytt satte motståndarhuvudena i ond tankeverksamhet.

Förmågan hos en målvakt att hacka sig in i motståndares uppfattningsförmåga kan gå ännu längre. Doktor Van der Kamp berättar att genom att sträcka ut sina armar upp mot skyn, kan målvakten likna en Muller-Lyer illusion av att se längre, men också kunna få motsatt effekt: hålla ner sina armar ner för att se mindre ut. Detta kan påverka genom att med ett större uttryck uppmuntra skytten till att skjuta längre bort från målvakten, eller närmare målvakten som vill utge sig för att vara mer mindre och mer kompakt.

Det är även möjligt för en målvakt att lura en straffläggare att siktar på en viss sida. Genom att stå 5-10 centimeter vid sidan av mitten av målet, kan målvakten uppmuntra en skytt för att sikta på den sida av målet med lite mer utrymme.

– Vi fann i vår forskning att det finns en chans på 60 procent, i stället för 50-50, att straffen ska syfta till att sitta på sidan med mer utrymme, berättar van der Kamp. Och det finns gott om berättelser om hur målvakten ställer upp inför en straff.

– Att kunna orientera sig efter hur den isättande foten bredvid bollen sätts i kan berätta för målvakten om bollen går till vänster eller till höger i 80 procent av fallen. Detta händer ungefär 250 millisekunder innan bollen börjar röra sig, och kan ge målvakten den lilla tid som behövs för att slänga sig till rätt sida i tid, säger van der Kamp.

Med andra ord: Se upp var du sätter ner foten!
TILLSLAGET

Med bollen upplagd på en noggrant utvald tuva, en färdig tanke om hur straffen ska sitta i mål och att alla muskler är med är allt som återstår att avslutarfoten ska träffa bollen med ett fint tillslag. Ändå kan så mycket fortfarande hända med en spelare i dessa avgörande sista ögonblick.

Som redan konstaterats kan fixering på målvakten orsaka att man siktar närmare dem. Spelarens blick är oerhört viktig.

– Dit blicken riktas, tenderar skottet också att sitta. Detta beror förmodligen på det faktum att ögonrörelserna som styr vår blickriktning också påverkar kommandot för att rikta benens rörelser, förklarar van der Kamp och fortsätter med ett råd.

– Du bör försöka att fokusera på var du vill sikta, snarare än på målvakten. Detta är vad vi kallar Målvakts-oberoende-strategi. Bestäm var du vill skjuta innan du går fram från mittcirkeln. Men att titta på målvakten och sedan bestämma sig var man ska sikta efter det är fortfarande en mycket effektiv strategi för de med den skicklighet att kunna reagera exakt i ögonblicket. Återigen är spelarens blick den centrala, enligt Jordet.

– Titta på Andrea Pirlo. Han ser sällan på bollen. Han har bollen vid sina fötter, men hans blick är alltid vänd uppåt. När spelare har dessa färdigheter och vet hur man ska utföra det, kommer de att prestera bättre. De är mer flexibla och kan faktiskt ta beslutet i sista stund, menar Jordet.

Mindre vana straffläggare hjälps inte av detta utan är mer fasta i ett sätt att slå en straff och kan inte svara på målvaktens agerande.

Doktor Tim McGarry vid University of New Brunswick menar att när en spelare är lamslagen av panik, förlorar de fokus, blir lättare att distrahera och kan även frysa.
Resultatet blir så gott som alltid dåligt beslutsfattande och, följaktligen, också dåliga handlingar.

Det är inte bara riktningen av skottet som påverkas enligt Erman Misirlisoy, doktorand vid Institutet för kognitiv neurovetenskap vid London’s Global University, UCL.

– Rädsla är förknippat med ett återhållsamt beteende. Att fysiskt vilja röra sig bort från något som orsakat oss fruktan. Detta skulle kunna leda till en oförmåga att slå till bollen med den tillräckliga kraft som krävs för att göra mål. Däremot kan för mycket adrenalin och spänning leda till att man sparkar bollen över målet, menar Misirlisoy.

Att öva på både de fysiska och mentala bitarna som krävs för att göra mål är viktigt. Som alltid gäller även den gamla maximen: misslyckas att förbereda och förbereda sig för att misslyckas.
RESULTATET -FLIPP ELLER FLOPP

Straffens resonans kan påverkas långt efter att den är slagen. Som ringar på vattnet. En straffspark som slagit kan få långtgående konsekvenser.
Att fira sin framgång vid sin straffspark kan stötta lagkamrater i deras egna strider för att erövra demoner innan de kliver fram, och även demoralisera motståndare, enligt Jordet:

– Det har en stor effekt på straffläggningen i stort. När du har firat ditt mål ökar du omedelbart chansen att nästa motståndare ska missa hans skott. Samtidigt som det ökar din egen lagkamrat att sätta sin. Firande påverkar alltså vad som komma skall. Denna effekt är större och mer dramatisk när firandet är mer synligt, exempelvis om en spelare firar genom att göra sig stor, sträcka sina armar i luften eller hålla armarna rakt ut åt sidan. Det är vettigt. Dessa är känslor, och känslor är smittsamma, säger Jordet.

Den typen av målgörande och efterspel kan också spela en stor roll i att bryta viljan hos en motståndare eller förstärka beslutsamhet lagkamrater.

Mindre studerat är hur straffar såsom Antonin Panenka tog sin straff i EM-finalen 1976. Den fick en en uppenbar inverkan på stämningen och kroppsspråket hos motståndarlaget. Francesco Totti gjorde detsamma i EM 2000 mot Holland när han chippade in sin straff mot van der Saar, vilket understryker den uppenbara skillnaden i klassen och fattning mellan de två lagen. Holländarna hade inte samma kyla.

Yaya Touré slog sin straff i mål och bevisar för Afrika, England och övriga världen varför han tillsammans med Eden Hazard och Dimitar Berbatov delar första platsen som Premier Leagues bästa straffskyttar, med åtta mål på åtta försök. Teknik, ja. Tur, nej.

– Erfarenhet behöver i och för sig inte nödvändigtvis vara en bra sak, eftersom de vet mer om konsekvenserna av att underprestera och trycket blir därigenom helt enkelt högre. När du är erkänd som en av de ledarna i ditt lag förväntar sig alla att du kommer göra mål. Den pressen kan ge en högre sannolikhet av att misslyckas, säger Jordet.

Lyttleton beskrev de stora namnens straffmisslyckanden under VM i Brasilien 2014 som ytterligare bevis.

Chiles Alexis Sánchez missade i straffläggningen mot Brasilien. Bryan Ruiz, Costa Ricas kapten och främste spelare, gjorde inte heller han mål på sin straff mot Holland. Men även holländarna hade liknande problem mot Argentina, med Wesley Sneijder som misslyckades som Hollands stora namn efter att Robin van Persie blivit
utbytt.


%d bloggare gillar detta: