Kategoriarkiv: Belgien

Begränsade Wilmots

Belgium v Japan - International Friendly

Belgiens EM är över. I kvartsfinalen blev, mot många experters bättre vetande, Wales både en och två storlekar större den den gyllene generationen belgare.
Men medan spelarna skiner i något slags guldskimmer finns där en förbundskapten som är gjuten i bly. För två år sedan, vid VM i Brasilien, var det även då färdigspelat i kvartsfinalen. En stor PR-kampanj från fotbollsförbundet räddade då Marc Wilmots anseende från den fräna kritiken som riktades mot honom, både från fans och media. Frågan är om det går att förklara bort detta uttåg?
Att inleda EM med en uppsnackad seriefinal mot Italien kan ha varit det värsta tänkbara scenariot för Belgien. Det lilla, uppdelade landet är ett lag fullmatat med stjärnnamn så till den grad att bänken överträffar de flesta andra lag i slutspelet. På andra sidan fanns ett Italien som enligt italienarna själva inte varit så okänt och dåligt på senaste 50 åren. Men Italien har Antonio Conte, en extremt intelligent, driven och hårt arbetande tränare som låter sitt manskap genomgå rigorösa taktiska förberedelser och övningar. Wilmots tillvägagångssätt är, för att uttrycka det milt, ganska annorlunda.

På en av de första fokuserade träningarna inför matchen mot Italien spelades på träning en match mellan den tilltänkta startelvan och reserverna. Allt för att försöka förbereda laget på vad som skulle vänta. Men de frågetecken Marc Wilmots möjligen hade blev snarare upphöjt i tio än utraderade. Reserverna, som förvisso vill visa upp sig och ta en plats i startelvan, vann med klara 4-0. Något behövde göras. Wilmots sätt att hantera det hela? Han gav reserverna kalla handen och spelarna som tillhörde den gruppen fick inga särskilda taktiska instruktioner. Ett befängt och vårdslöst sätt att dela upp en grupp som behöver vara så sammansvetsad som möjligt.

Men du som läser kanske gillar Wilmots eller vill ta alla skadorna som det belgiska landslaget drabbades av inför EM i beaktning? Visst, vi gör det.
Skadorna på lagkaptenen Vincent Kompany, backkollegorna Nicolas Lombaerts och Dedryck Boyata, men han har ändå inte underlättat sin roll som förbundskapten.
När de Kompany och Lombaerts var tvungna att tacka nej till landslaget gav Wilmots den samlade belgiska pressen svar på vem som skulle täppa igen tomrummet.
Jason Denayer skulle ta över som Wilmots första val som mittback. Men en dålig träningsmatch mot Norge var allt som krävdes för att han skulle kastas ut från truppen. Istället laborerade Wilmots med att flytta in Toby Alderweireld från sin naturliga ytterbacksposition. Beskrivningen av förändring var att Alderweireld var en naturlig ledare. Kanske ingen dum idé, men att inte spela in en ledare i rollen som dirigent i mitten försvårar onekligen uppgiften.

Den tidigare landslagsanfallaren Marc Degryse, nu krönikör på den flamländska tidningen HLN, var inte sen med att kritisera Marc Wilmots för att skapa psykologisk oro i spelartruppen snarare än en lugn harmoni. Wilmots var inte sen med att kontra med att det hela var en kampanj för att underminera Wilmots roll som förbundskapten, på grund av att han är vallon.

Men hur gick det egentligen mot Italien då? Och hur handskades Wilmots med det?
Italien vann med 2-0 och Wilmots var inte sen med att se om sitt eget hus och ge Alderweireld skulden för öppningsmålet och Romelu Lukaku för att inte skapa några chanser.

”Wilmots leker med elden. Spelare ogillar en tränare som skyller ifrån sig efter en förlust. Wilmots vägrar att diskutera sitt ansvar i det hela. Det här är första gången har är under ordentlig press som förbundskapten och det måste göra ont i honom att höra från olika håll att han har blivit taktiskt utmanövrerad av Antonio Conte. Ingen tränare uppskattar ett sådant konstaterande. Men när man skyller ifrån sig och inte accepterar det, är man ute på djupt vatten. Gruppen man arbetar med delas upp i vi-och-de. De som är emot Wilmots och de som är med honom”, skrev Degryse.

Skrattar bäst som skrattar sist tänkte säkerligen Wilmots när han svängde på den aningen skeptiska opinionen hemma i Belgien med vinst både mot Irland (3-0) och Sverige (1-0) innan det var dags för vinst mot Ungern med 4-0 i åttondelsfinal, efter att ha slutat på andra plats i gruppen.

Men så tidigare ikväll, den 1 juli 2016, var det tillbaks till ruta ett och också färdigspelat. I kvartsfinal. Precis som två år tidigare. Efter en kollaps och ett försvar som var rejält skadeskjutet försvar med Jan Vertonghen skadad och Thomas Vermaelen avstängd. Efter en bra inledning av matchen och en bra offensiv som sköter sig själv lös Wilmots oförmåga att forma ett försvar igenom. Wales slog, trots Marc Wilmots, Belgien med 3-1 och är nu klara för semifinal.

Men hur kunde det bli så då? Hur kan mindre namnkunniga landslag som Wales och Island gå så långt som till semifinal? Det handlar om en tydlig spelidé. Något som Wilmots inte gett sina spelare. Och en trupp som är upplärda och vana vid direktiv av tränare som Diego Simeone, José Mourinho, Mauricio Pochettino och Jürgen Klopp blir säkerligen förvirrade att behöva improvisera sig igenom ett EM-slutspel, samtidigt som alla har skyhöga förväntningar på ett landslag som innan EM rankades som tvåa i världen.

Wilmots har kunnat gömma sig och ta cred av sin assisterande förbundskapten, Vital Brokelmans, som kommit bra överens med hela spelartruppen, men han är heller inte någon mästerstrateg. Wilmots har snarare sett till att han omgärdats av folk som är ja-sägare och inte stöter sig med hans sätt att leda. Kanske i sig inget fel, om man är för en öppen dialog. Något Wilmots inte varit, eller är.

Den gamle lagkaptenen och målgöraren Marc Wilmots har fått jobbet av just den anledningen. Att han visade på planen att han var att räkna med för Belgien. Att hans fru är från Flandern och då också kan prata både flamländska och franska har gjort honom till en tillgång i det annars rätt så uppdelade landet. Men om man ska ta hand om en gyllene generation med spelare som Hazard, De Bruyne, Naingolan, Lukaku, Carrasco, Witsel och Courtois behövs mer än att man kan två språk och att man själv gjort mål i landslagströjan.

Som det är och har sett ut är Belgien fast med en förbundskapten som sällan kan förmå sina spelare att utöva mönsteranfall. Ett landslag som allmänt uppfattas som gammaldags.
Belgien är inte den första gyllene generationen med en tränare oförmögen att ta hårda, drastiska taktiska beslut, men bristen på att föra en hel match och öppna upp för chanser och ett frodigt anfallsspel är fortfarande en brist på ledarskap som erbjuds av Wilmots.

Återstår att se om det belgiska förbundet har råd med ännu en PR-kampanj för att rädda Marc Wilmots anseende, eller om det är dags för en förbundskapten med både taktiska och psykologiska färdigheter att ta över inför kvalet till VM i Ryssland om två år.

Annonser

%d bloggare gillar detta: