90 minuter av försoning

Du är ursäktad om dina tankar vandrar iväg och möter hemska krigsscener, svält och fattigdom när du hör ”Sudan”. Landet har varit scenen för världens längsta inbördeskrig som startade 1955. Området var konfliktdrabbat även innan landet blev officiellt självständigt och trots en tio år lång vapenvila under 70-talet. Inbördeskriget upphörde först 2005 med undertecknandet av den övergripande fredsöverenskommelsen där avtalet ledde till en uppdelning av landet. Sudan i norr och Republiken av Sydsudan i söder.

Först 2011 fick Sydsudan officiell självständighet och året därpå blev landet antaget som medlem i FIFA. Senast i januari i år gick landet förbi andra mindre landslag som San Marino och Somalia i världsrankingen och återfanns på plats 202 i den 207 långa världsrankingen. Klättringen på rankingen har bland annat gått via ett oavgjort resultat, 2-2, mot 85-rankade Uganda.

Men det är inte bara landslaget som ritat in sig själva på fotbollskartan. Tidigare i år debuterade nämligen två lag från Sydsudan i de afrikanska klubbtävlingarna. Från huvudstaden Juba debuterade laget Malakia i afrikanska motsvarigheten till Europa League, medan Atlabara deltog i Champions League.

Men det var inte vid avsparken i de två cupspelen som de båda lagen mötte sin första utmaning. Redan innan matchspelen började utmaningarna då CAF vägrade låta lagen spela sina hemmamatcher i Juba på grund av säkerhetsrisker. Omvärldens, och förmodligen då också CAF:s, förutfattade meningar förutsatte att både Malakia och Atlabara skulle välja att spela i Kampala i Uganda, vilket är mindre än 700 kilometer från Juba. Eller till och med till den kenyanska huvudstaden Nairobi som har en stor andel sudanesiska invandrare.

Men trots gamla minnen av krig och oegentligheter valde lagen istället att spela sina matcher 1400 kilometer norrut i den sudanesiska
huvudstaden Khartoum.

När Malakia för några veckor sedan reste till Khartoum med sin lagkapten Richard Justin, en före detta kapten för det sudanesiska landslaget och en stor favorit hos de två bästa lagen i Sudan, Al Hilal och Al Merriekh. Utöver Justin är laget oerfaret och består av spelare från de lägre divisionerna i sudanesiska ligan. Matchen mot kongolesiska CARA på Khartoum Stadion var deras första afrikanska drabbning.

När Malakia-spelarna gick in i planen möttes spelarna av tusentals sudanesiska supportrar som sjöng och vajade med både sudanesiska och sydsudanesiska flaggor. Ett resultat av en socialkampanj som startats efter att lagen valt att spela sina hemmamatcher i Khartoum. Kampanjen innefattade också fans till både Al Hilal och Al Merriekh tillsammans med många sociala och politiska aktivister som samlats under parollen vi är alla sudaneser. De ville samlas för att uttrycka stöd för sina forna landsmän.

En av deltagarna var fotbollsskribenten El Tayeb Farah som tror att fotbollen förenar, till skillnad från politiken som snarare delar upp människor.

– De valde varken att spela på Khartoum stadion för att det är en femstjärnig arena eller för att väderförhållandena är bra. Våra bröder från söder är här eftersom de fortfarande hör hemma hos oss. De vet att vi kommer att stödja dem, sa El Tayeb Farah innan avspark.

Kampanjen som fått stort gehör och gensvar i den sudanesiska huvudstaden nådde sin kulmen när matchen drog i gång. Det var surrealistiska scener på läktaren med sånger och ramsor både på arabiska och lokala språk. Även sydsudanska traditionella danser sågs bland publiken. Möjligen hördes ett och annat missnöjt burop vid felpass från en Malakia-spelare.

Matchen slutade med CARA-seger, 0-1, innan kongoleserna i returmötet säkrade sin kvalificering till nästa omgång hemma i Brazzaville med 4-0. Men den knappa förlusten på ”hemmaplan” gav ändå en känsla av tillfredställelse hos Justin och hans lagkamrater när de påbörjade resan tillbaka mot Juba.

En veckar senare var det tur för Malakias Juba-rivaler att åka till Khartoum för hemmamatch mot Berekum Chelsea från Ghana. Publiken var återigen på plats för att med enorma festligheter försöka hjälpa fram Atlabara slutföra sin 2-0 vinst som innebar straffläggning mot Berekum Chelsea, där de spelade bort sina chanser.

Sudan har aldrig varit en afrikansk fotbollsvärdemätare, men fotbollens popularitet i landet är obestridlig. ”Umdorman derby” mellan Al Hilal och Al Merriekh drar alltid åskådarsiffror över 40 000. De båda sudanesiska lagens närvaro i CAF-slutspelen och goda ekonomi gör sitt för att öka intresset.

Tariq Ata, tjänsteman på Sudans fotbollsförbund, håller med om att fotbollen kan förena de båda två nationerna.

– Vi har delat samma mark i historien. I norr och söder finns nu olika regeringar, men för många är vi fortfarande en nation. Sporten kan förena oss med det folkliga stödet. Vi har inget att göra med politiken, vi är bara glada över att vi kan förena och gemensamt nå nya framgångar, sa Ata.

Det kanske inte blev något lyckligt slut på de sydsudanesiska lagens jungfruäventyr i afrikanska cupspelen, men berättelsen har definitivt en inspirerande ådra där fotboll fortfarande är en sammanhållande faktor för en nation som bokstavligen slitits sönder av årtionden av krig och etniska konflikter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: