Skött sig i hjärtat av sorg

Sanningsvittnet fortsätter sitt kärlekstema och tar vid där vi slutade sist. Vid musiken.

Francesco De Gregori, ”prinsen av singer-songwriters”, skrev en gång i världen en sång till Agostino Di Bartolomei. Romas kapten när Nils Liedholm såg till att sitt gäng vann scudetton 1983. Di Bartolomei är fortfarande för många Romanisti il Capitano.
Sången, ”La leva calcistica della classe ’68”, handlar om en rädd 12-årig kille som provspelar för ett lag. En del av texten går:

Ma Nino non aver paura
di sbagliare un calcio di rigore
Non è mica da questi particolari
che si giudica un giocatore

(Men var inte rädd Nino
att göra misstag som en straffspark
Det är inte från dessa delar
man bedömer en spelare)

Nino, var inte rädd att missa en straff, det är inte efter sådana saker man dömer en fotbollsspelare. ”Un giocatore lo vedi dal coraggio, dall’altruismo e dalla fantasia” (En spelare du ser mod, altruism och kreativitet), fortsätter Francesco De Gregori sjunga.

Sången skrevs 1982 och orden fick senare en sorgligt ironisk innebörd, för Agostino Di Bartolomei var inte alls rädd för att slå straffar. Agostino ställde aldrig till med några skandaler. Han var en tyst, blyg och introvert och alltid korrekt.
I jämförelse med många andra fotbollsspelare studerade ”Ago” och var intresserad av konst och teater. När han inte längre var välkommen som spelare i Roma skrev Romas ultras ett rörande avskedsbrev, undertecknat ”tutti i ragazzi del Commando Ultrà Curva Sud” (alla killar från Commando Ultras Curva Sud).

Som vi har beundrat dig, käre Ago, som vi har förstått ditt sätt att vara, som vi har uppskattat det…! Ditt sätt att inte vilja vara nödvändigtvis en ”personlighet”, din grinta, din självuppoffring, din vilja men också stora ödmjukhet, de kommer vara till hjälp var som helst. Aldrig kan vi glömma när du, efter matchen, höjde armen för att hälsa på oss, lite blyg men full av tacksamhet, aldrig kommer vi glömma när du klappade händerna alltid så samlad, utan för mycket dramatik, uppriktig med dina tifosi… de här sakerna betyder mer än en dans nedanför curvan eller en ringdans runt hörnflaggan, det vet vi för det är av personer som dig vi har lärt oss det.

Du har fått oss att vara stolta över att vara romare och romanisti, du har förkroppsligat alla romerska pojkars dröm: att spela för sin egen stad.

Ago kom från en fattig romersk stadsdel intill Garbatella och blev kapten för sitt älskade Roma som han ledde till ligaseger efter 41 år.

Det tåls att upprepas. Han var alltså inte den typen som var rädd för att slå straffar.

Så en olycksalig Romkväll den 30 maj 1984 när Europacupfinalen mellan Roma och Liverpool på Olimpico gick till straffar, när Liverpool missat den första gick så Agostino fram och slog sin straff. Den satt. Lugnt, starkt och säkert satte kaptenen Romas första straff medan hans lagkamrater var livrädda.

Bruno Conti missade 1984. Ciccio Graziani missade. Och Roma förlorade.

Den 10 januari 2009, inför Roma–Milan, var det en intervju i Gazzetta dello Sport med Di Bartolomeis fru Marisa De Santis.

– Om den matchen slutat på ett annat sätt hade kanske Agostinos liv och karriär aldrig drabbats av ett sådant trauma, sa hon om Liverpoolmatchen.

– Han drömde om att stanna i Roma och sen arbeta med ungdomssektionen, fortsatte Marisa.

Istället blev det hans vän Bruno Conti, som missade straffen, som stannade i Roma och sedermera började arbeta med ungdomssektionen medan Ago, som satte straffen, tvingades lämna klubben redan säsongen efter Liverpool, när Svennis tog över laget. Agostino valde då att följde med Nils Liedholm till Milan. Hans gamla klubbkamrater och folket runt omkring laget i Roma hörde inte av sig särskilt mycket. Men när han kom tillbaka till Olympiastadion med sitt nya lag hade Curva Sud en banderoll.

”AGO TI HANNO TOLTO LA ROMA MA NON LA TUA CURVA” (De har tagit Roma ifrån dig men inte din curva.)

Enligt Marisa hade Ago alltid två bilder med sig i sin kalender, en av Padre Pio och en av Curva Sud.

Den 30 maj 1994, på dagen tio år efter finalen mot Liverpool var Agostino 39 år gammal. Ago gick upp tidigt på morgonen för att hämta sin pistol, en Smith & Wesson .38. Han gick ut på sin terrass och sköt sig i hjärtat. Inte i tinningen. I hjärtat. Tidigare hade han för en vän berättat att det var det mest effektiva sättet att lämna utrymme för misstag, om man nu ska ta sitt liv.

Agostino hade svårigheter med att finansiera den fotbollskola han öppnat utanför Salerno där han bodde, men han hade själv inga ekonomiska problem. Han lämnade inga förklaringar efter sig mer än ett datum och skottet i hjärtat.

Nils Liedholm sa att Ago var den siste i världen man kunde tänka sig skulle ta sitt liv.
– Han var så balanserad, rationell. Vem vet vad som hänt honom, säkert något fruktansvärt. Men jag tror inte fotbollen spelar in. Det här är tragedier som helt och hållet hör till det övriga livet. I sådana fall skapas för många hypoteser, för mycket prat: den före detta mästaren som inte trivdes, anpassningen till ett normalt liv, nostalgi, melankoli. Agostino var en pojke med fullt av intressen, han var en intelligent och beläst man, han kan inte ha blivit så förkrossad, menade Nils Liedholm.

Den 30 maj i år var det 18 år sen Agostino Di Bartolomei dog, 28 år sedan matchen mot Liverpool.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: