Akta tungan!


Lobotomi, barnaga, kyrkan och staten, vänstertrafik, tidelag, gaskammare, bakverk, tiokronorssedlar och massor med öresmynt. Och så svartingar.

”Vi är barn av vår tid”, sjunger den föråldrade sportjournalistkåren utan att följa med i resten av texten i Nationalteaterns låt med samma namn. Och vips så har rasismen redan där tagit överhand, utan att på något sätt reflektera över det nya samhället som växt fram sedan 30- och 40-talet.

Men mycket har förändrats. Vare sig Hansson, Engstrand, Zackrisson eller Hegerfors vill eller inte.
Sedan 30- och 40-talet har historieböckerna fyllts med otäcka händelser, som lyckligtvis fört stora delar av världen framåt.

Rosa Parks vägrade sätta sig längst bak i bussen och vips så hade en förändring av samhället påbörjats.
Under 200 meter-tävlingens prisutdelning i OS i Mexico 1968 inträffade den kanske mest klassiska politiska manifestationen i de olympiska spelens historia. De amerikanska löparna Tommie Smith och John Carlos gick upp på prispallen barfota och när den amerikanska nationalsången spelades sänkte båda sina huvuden och höjde upp högerhanden iförda svarta handskar. Även om Smith och Carlos direkt blev avstängda från från det amerikanska laget och utkastade från OS-byn är minnet och kampen för lika värde och rättigheter det som finns kvar, även hos en 80-talist som mig.

Båda exemplen är exempel på hur samhället har utvecklats genom att folk som känt sig särbehandlade stått upp mot det diskriminerande samhället och på så sätt startat en förbättring och uppdatering av den värld vi alla, tillsammans, bor i. Det som också journalister är utsedda för att göra genom sitt 8-17-jobb. Att föra samhället framåt.
Oavsett om Bo Hansson, Tommy Engstrand, Arne Hegerfors eller Göran Zackrisson inte arbetat med något annat än med sportjournalistik borde de ha hängt med i samhällets utveckling.

Under tisdagskvällen hölls i nyhetsprogrammet Aktuellt en debatt mellan Erik Niva och Tommy Engstrand kring vad gubbarna vill se som ett ställningskrig mellan generationer. Bo Hansson är både pilen och måltavlan, tillsammans med sina kollegor från en svunnen tid. Efter att flera gånger ha uttalat sig om att inte vilja se fler svartingar på planen under matchen mellan AIK – Gefle har det hela istället kommit att handla om vad som hände på 30- och 40-talet.

Engstrand menade i debatten att det var en generationsfråga och att orden fått en ny innebörd. Ordvalet när han och Hansson växte upp var av en helt annan karaktär. ”Det hette negerboll och negerkyss, Ingmar Johansson skulle gå upp i ringen mot den och den där negern” var Engstrands debattlinje. Inget att bli upprörd över. Det Engstrand istället blir upprörd över är att AIK, Hanssons favoritklubb, stänger av Hansson från pressläktaren. ”Efter allt han har gjort för sitt hjärtas klubb…” hette det strax efter klockan nio på tisdagskvällen.

Erik Niva å sin sida försökte nyansera det hela och visa på varför det blir ett problem. Han framhöll att man som journalist, oavsett om man är i tjänst eller inte, har ett ansvar för att verka för ett bättre samhällsklimat. Där alla människor bor och verkar.

Men det verkar inte som om gubbarna från det förgångna vill lyssna. De slår dövörat till och fortsätter att tycka det är trams. Göran Zackrisson är ”Otroligt trött på den här spattigheten” och Arne Hegefors tycker att ”Det är trams och en fullständigt orimlig konsekvens av det hela”. Men orden har mottagits av de som beskrevs i Hanssons kommentar och Martin Mutumba har blivit illa berörd av kommentarerna och gått ut och sagt så också.

Det borde räcka för att Hansson skulle be om ursäkt. Det borde också räcka för att hans kollegor skulle fördöma orden men kanske poängtera att de inte sett honom som rasist under åren de känt honom.
Låt oss läsa några rader kring hur diskrimineringsombudsmannen förklarar ordet diskriminering på sin hemsida. ”Att någon blir sämre behandlad än någon annan och behandlingen har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Diskrimineringen kan vara direkt, indirekt eller i form av trakasserier.”

Om man läser vidare kring hur diskrimineringsombudsmannen förklara ordet rasism märks tydligt vad gubbarna står för. ”Rasism: Ursprungligen ett ord som beskriver uppdelningen av människor i ett rassystem där vissa raser biologiskt är underställda andra. Idag pratar man mer om kulturrasism – föreställningen om att kulturer är absoluta, oföränderliga och definierar individens egenskaper.”

Trots beskrivningar som dessa är uttalandet, och de facto att Hansson står fast vid det och får medhåll av andra stora tv-profiler från samma generation, en anledning till att det finns ungefär sex procent som röstar på ett främlingsfientligt parti här i landet. Smygrasismen breder ut sig och det är okej att sparka på den svage.

Patrick Ekwall skriver på sin blogg att det hela blev en stor sak när Bo Hansson fått chansen att be om ursäkt men inte tagit den. Istället står Hansson på sig och menar att ”det var ju inte så farligt”. ”Jag vet vad jag menar och om någon tar det på något annat vänster så är det deras problem”.

Men som jag inledde denna text. Lobotomi, barnaga, kyrkan och staten, vänstertrafik, tidelag, gaskammare, tiokronorssedlar och massor med öresmynt. Och så svartingar.

Finn ett fel, eller ett generationsord enligt vissa. Just det, svartingar. Alla andra saker har Bo Hansson och hans förbundsförvanter anpassat sig till. Ingen av gubbarna kör längre på vänster sida, jag vill heller inte tro att de misshandlar sina barn eller försöker köpa karameller med ettöresmynt. Men ordet svarting och hur man genom ordets användande buntar ihop människor efter en hudfärg är något enligt männen. Något som ingen får reflektera över, känna något obehag över. Men vem är det som avgör det? Är det avsändaren eller mottagaren?

Efter så många internationellt stora mästerskap som Bo Hansson bevakat borde det vara rätt klart att alla med en viss hudfärg inte agerar på ett och samma sätt. Som Erik Niva sa under debatten i Aktuellt: ”Alla vita fotbollsspelare agerar inte på samma sätt bara för att de är vita. Det är stor skillnad på om man är från Sverige eller från Spanien”. Jo jag tackar. Och inte bara i sportens värld borde Bo Hansson och hans lakejer ha stött på olika exempel på personligheter, oavsett hudfärg. Vad har hudfärgen med saken att göra?

Jo, den ger uttryck för något nytt. Något som inte gubbarna var med om på sin tid, förutom när Pelé kom och sköt hem VM till Brasilien under sommaren 1958. Men då var människor som såg ut på ett annat sätt än i Sverige, men i övrigt fungerar precis som Bo Hansson, Zlatan Ibrahimovic, Tomas Brolin eller Roland Nilsson, på ett behörigt avstånd. Säkerligen sågs de som någon exotiskt. Därför får en hudfärg ta smällen för ett lags oförmåga att göra mål, vilket i sin tur leder till något så mycket mer allvarligt. Rasism, främlingsfientlighet, vi-mot-dom-känslor och utanförskap även i övriga samhället. För är det okej att yttra sådana generaliserande och förminskande uttryck på fotbollsplanen, vad är då inte okej i övriga samhället?

När Bo Hansson även yttrar att han ”knappt vet vad de fyra svartingarna i AIK heter” är ett ännu mer förkastligt. De hör inte hemma här för att de har märkliga namn. Hur ska vi människor kunna mötas för att dela erfarenheter och växa och utveckla vårt gemensamma samhälle om sådana uttalanden försvaras och av många anses som ett accepterat sätt att se på världen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: