Skammens värdnation

Det är anmärkningsvärt att så lite har skrivits om Ekvatorialguinea under de senaste veckorna. I landets debut i de Afrikanska mästerskapen tog värdlandet gruppspelet med storm.

För den som bara skrapar på landets yta ser den gamla spanska kolonin utanför Västafrika ut som en solskenshistoria. Men skenet bedrar. Ekvatorialguinea blev självständigt 1968 och har sedan dess aldrig tidigare kvalificerat sig för något större mästerskap. För att få några sådana meriter i landets historiebok tog landet nu årets mästerskap på fullaste allvar. Många runt om i världen, och främst på den berörda kontinenten, hejade fram Ekvatorialguinea och deras dröm om en framgång. För dem som tittade lite djupare än så blev dock landets ambition och vilja allt annat än en vacker saga.

Det mesta hade egentligen med regimen att göra och inte med landslaget som representerade landet. Metoderna för att ta sig till ett första sensationellt resultat var, hur ska det skrivas(?), regelvidrigt…

Men först lite bakgrund. I mitten av 1990-talet hade Ekvatorialguinea stora reserver av det svarta guldet. Omedelbart blev landet en av de största oljeproducenterna i Afrika, söder om Sahara. Med sådana värdefulla naturresurser och en så liten befolkning, 720 000 invånare, såg framtiden väldigt ljus ut för landet. Men istället för att ta tillvara på det gyllene utgångsläget blev landet istället ett skolexempel på resursernas förbannelse, en gigantisk paradox. Ungefär tio år senare, 2004, hade landets rika delat upp rikedomen sinsemellan och levde gott i sin gated-community, allt medan övriga medborgare fick fortsätta arbeta för sin överlevnad. På FN: s lista över länders utvecklingsindex ligger Ekvatorialguinea i bottenskiktet och världsorganisationen säger att mindre än hälften av folket har tillgång till rent vatten.


Det finns två män, två ledare, som kan ställas till svars för mycket av denna utveckling. Francisco Macias Nguema styrde landet från 1968 fram till 1970 och hann med att föra landet genom en ekonomisk kollaps och samtidigt göra sig skyldig för brott mot mänskligheten. Han har också anklagats för att ha iscensatt en folkmordsräd mot Bubi-minoriteten i landet. Den andre mannen är Ekvatorialguineas nuvarande ledare, Teodoro Obiang, som avsatte sin egen farbror i en statskupp. Under Teodoros diktatoriska styre har bluffval hållits och oppositionella har förföljts och trakaserats. Brotten mot mänskligheten har fortsatt trycka ner landets invånare och korruptionen är väl utbredd. Obiang själv är extremt förmögen. Senast förra året var han med i ett illegalt sportbilsrace där han greps i Paris. Hans son, Teodorin, uppges ha spenderat jättesummor på en privat jet, en Malibu herrgård och olika saker ur Michael Jacksons dödsbo. Det hela låter som en satir, men är ingenting annat än en rikemans vardag levd på bekostnad av hans egna landsmän.

Inför årets afrikanska mästerskap började fasader i städerna där matcherna skulle spelas byggas. Diktatorstyret hoppades på att de nybyggda lyxhotellen, golflandskapen och blanka statyer och monument skulle hindra gästers blickar på den fattigdom som de flesta medborgare lever i. Minst 13 presidentpalats har eller håller fortfarande på att byggas runt om i landet.


Ekvatorialguinea fick trots allt detta vara en av två värdnationer för mästerskapet. Obiang lyckades nämligen övertyga afrikanska fotbollsförbundet CAF att tilldela landet. Diktatorn hävdade att mästerskapet skulle främja utvecklingen i landet och öka internationell närvaro och investeringar.
– Den enda anledningen till att vi vill vinna mästerskapet är för att kunna presentera och sälja den bästa tänkbara bilden av vårt land, förklarade diktator Obiang inför mästerskapet.

Oppositionsledare Placido Miko balanserade bilden.
– Vi är värd för Cup för den enda avsikten att avleda nationella och internationella opinionen bort från de verkliga problemen i Ekvatorialguinea och att presentera en bild som inte är verkligheten i landet, sa han i en intervju inför mästerskapet. Vad som händer med Miko efter denna internationella intervju återstår att se.


I väntan på turneringen har det investerats i vägar, men runt 700 miljoner kronor har också använtas för att bygga en ny arena i Malabo och renovering av en stadio i Bata. Utgifterna har varit enormt kontroversiella då landet har hög barnadödlighet och inget större fotbollsarv. Prioriteringarna har upprört en majoritet i landet.

Sedan finns landslaget. I lagets två första matcher hade Ekvatorialguinea inte en enda spelare som är född i landet. Istället utgjordes startelvan av en blandning av spanskafödda spelare, som kvalificerat sig genom familjeband till landet. I öppningsmatchen mot Libyen fanns det bara fyra spelare i 23-mannatruppen som hade mer än tio landskamper i sitt bagage.


Zambias förbundskapten, franske Herve Renard, var efter ländernas möte besviken över utvecklingen.
– Jag skulle vara mycket besviken om vi om tio år får spela med ett landslag där spelare inte har något band med landet de spelar för. Jag ber FIFA att vara mycket hårda kring denna fråga. Det är ju en fråga om nationsspel och inget annat.

Är man cyniker kan det säkerligen hävdas att detta ”landslag” bättre representerar Obiangs regim än folket i Ekvatorialguinea, eller landets tio elitlag. Att regeringen använde tvivelaktiga metoder för att säkerställa framgång fick förbundskapten Henri Michel att lämna landslaget bara några veckor innan turneringen började. Michel klagade över att han höll på att undermineras av ”yttre störningar” och drabbade efter det samman med en av diktatorns söner.

I ett annat exempel på hur angelägna regeringen är att undvika pinsamheter på planen betalade Teodorin truppen en bonus på en miljon dollar för varje seger laget skulle ta. En bonus på 20 000 dollar för varje målgörare utfärdades samtidigt.

Allt detta sopar undan fötterna på hela den bild som Ekvatorialguinea velat skapa som underdog. Man kan inte annat än också ifrågasätta utnämningen av Ekvatorialguinea som värdnation när det finns så djupt rotade interna stridigheter och ojämlikhet i landet.

Den här berättelsen tvingar oss alla fotbollsälskare att fundera över exakt vad den internationella fotbollen är till för, om folk utan fotbollens stamtavla ändå kan se till att spelet tjänar deras särintressen.


Spanska född Juvenal är lagets vice lagkapten, som representerar det land där hans far är född. Till skillnad från några av hans lagkamrater (Ekanga i Ekvatorialguinea har gjort tre landskamper för Kamerun…), verkar hans band till Ekvatorialguinea vara äkta. Förra året berättade han i en intervju att han skulle föredra att spela för Ekvatorialguinea före någon av de större nationerna i Afrika.

– Jag skulle föredra att spela i Ekvatorialguinea före både Nigeria och Kamerun. Jag spelar hellre med spelare som föddes i Guinea eller har sitt ursprung i Guinea. Jag föredrar att att spela med mina landsmän före världsstjärnorna, även om jag förlorar med tre eller fyra noll.

Afrikanska mästerskapen lever verkligen upp till sitt rykte som den mest tankeväckande turnering inom fotbollen. Ekvatorialguinea slutade tvåa i sin grupp med Zambia, som vann gruppen, och Libyen och Senegal. I kvartsfinalen blev det dock förlust mot Elfenbenskusten som nu ska spela semifinal mot Mali.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: