Targetspelaren i PL – Det nya svarta

Under ett antal år har fotbollen spelat med, mer eller mindre, genomtänkta spelsystem. Tränare, media och fans har försökt att definiera formationerna. Samtidigt svarar tränare på frågor om uppställningarna och säger att deras spelare inte alls är begränsade till just en specifik uppställning och en viss instruktion. Men tar vi en titt på Premier League-lagen under pågående säsong är det just precis det vi ser. Allt fler target-spelare dyker upp och reinkarneras, så väl hos tränare, fans och media. Target-spelaren som mer eller mindre bara har just en funktion i uppställningen.


Här är några exempel som säkerligen kan bli betydligt längre om det är så. Grant Holt, Bobby Zamora, Demba Ba, Kevin Davies, Ivan Klasnic (Bolton spelar inte en, utan två target-forwards), Emmanuel Adebayor och Danny Graham.

Analyserar man startelvorna i Premier League kan man rätt snart säga att det i skrivande stund finns omkring 12-13 lag som spelar, eller ibland spelar, med en target. Uppställningen och formationen som tog fart genom José Mourinhos ankomst till Chelsea, 4-5-1, kritiseras ofta för att säkra bakåt än att spela anfallsglad fotboll. Formationen födde en ny typ av anfallare, ”super strikern”. Den ensamme anfallaren behövde på grund av sin ensamhet allt. Höjd, fart, kraft och styrka.

Problemet, i alla fall enligt många engelsmän, är inte alls lika stort i övriga Europa. Där har det sedan en lång tid tillbaka funnits en sådan syn på fotbollen. Det är desto svårare att hitta lag i Europa som inte har den ensamme mannen på topp att tillgå. På Europas fastland är fotbollsfilosofin en annan helt enkelt. Samtidigt är folket på den isolerade ön rädda för deras kära klassiska fotbollsfilosofi är på väg utför. När dog egentligen kärleken till 4-4-2 undras det med ängslan.


I den trygga klassiska engelska fotbollen finns två anfallspar som kan få markera slutet på ett framgångsrikt koncept. Manchester Uniteds farliga duo i Dwight Yorke och Andy Cole nätade 110 gånger tillsammans under tre år på Old Trafford. Det andra paret är Arsenals Thierry Henry och Dennis Bergkamp som under sju säsonger fick många Arsenalfans att hävda att det var det bästa i klubbens historia. Det blev 266 mål för London-duon.

Men vad var det som hände efter dessa framgångsrika samarbeten?

Två tränare, med olika syn på fotbollen, gick i bräschen för förändringen. Sam Allardyce återinförde under sin tid i Bolton Wanderers ett välkänt varumärke i engelsk fotboll, något som britterna inte hade fått sett på ett tag. Allardyce fortsatte att instruera sitt lag att ”tjonga i väg den till den stora grabben på topp”. José Mourinho fick där igenom en kompanjon. Mourinho som hade kommit till London i all sin självupptagna glamour under sommaren 2004 försökte direkt sätta sin portugisiska prägel på Chelsea. Ägaren Roman Abramovichs miljoner tillät Mourinho att köpa, bland annat, Didier Drogba som hade alla de egenskaper som José hoppades på. Didier kom till Stamford Bridge med fart, kraft, höjd och inte minst en hunger efter att bli klubbens första val, stjärna och hot.


Nu har alltså de flesta lagen i Premier League en target att spela bollar på för att sedan anfalla med en andra våg. Men hur länge kommer det vara så? Kommer engelsmännen någonsin få tillbaka sin trygga uppställning? Som på catwalken är även uppställningar på gräsmattan något som går i trender. Mourinho kommer, Mourinho går. Det ska bli intressant att se om targetspelaren är här för att stanna  ett tag framöver. Hur länge? Vad tror du?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: