Fat forwards forever!

I tider fulla av idrottsvetenskap och kontrollerade dieter kan man tro att man utan någon tvättbräda aldrig gör sig som fotbollsspelare. Här kommer dock en, tvättäkta, hyllning till några av de större, skrymmande gubbar som fortfarande terroriserar försvar runt om i…ja, just det. England för det mesta.

Crystal Palace har Neil Shipperley, Norwich City Grant Holt, John Parkin finns i Cardiff City… Låt oss kort förkovra oss i dem med en gir-radie lika stor som Buckingham Palace.

I vissa fotbollsbetraktares ögon förefaller det naturligt att då och då använda begreppet ”den perfekta matchen”. Elva av de bästa spelarna på planeten Tellus ställs mot en snarlik uppställning, från samma planet. Var och en av de 22 utvalda spelarna skulle vara på fysisk och psykisk toppnivå. Som om inte det vore nog är utöver spelarna även tränarna de allra bästa. Båda lagens tränare säger sig skapa en liten fördel gentemot motståndaren genom strikt träning, kost, teknik, mentalitet och strategi.

Tjugotvå män som agiterar för perfektionism under 90 minuter är ett skådespel utöver det vanliga. Men ett skådespel är även att se Grant Holt chippa efter andan och pusta ut för sitt Norwich City.

Den 26 februari i år spelade Holt på topp tillsammans med kollegan, den lille Wes Hoolahan, mot Barnsley. Duon ser ut att vara far och son. Lille Wes ben ser ut som tändstickor och är påväg att gå av varje gång han rör sig. Holt å andra sidan är en Valross, en blåval eller kanske en gorilla. Holts jättestora huvud har, för honom, proportionerliga kinder och en tydlig dubbelhaka. Den gula matchtröjan med nummer nio ser ut som en baddräkt där den sitter tightare än på andra. Likt i vilken film som helst finns en konflikt mellan Holt och Barnsleys fans som hånfullt lyfter upp tröjorna och klappar sig på ölmagarna. Holt skrattar lika hånfullt tillbaka och sliter Barnsley i bitar likt en gorillas bamburör.

Trots att Grant Holt inte har det minsta gemensamt med vilken 100-meterslöpare som helst, tar han igen det han förlorar i fart genom en fighting-spirit. Barnsleys försvar omringar nervöst bjässen likt bybor i Ryssland som är på väg att få se en grizzlybjörn dansa på byns gågata. Men Holt dansar inte för motståndaren. Han låter försvaret köpa korv på läktarplats och hamnar i guldlägen, om och om igen. Besvärar sig Barnsleyförsvaret med att komma ner till planen efter korvpaus står Holt och håller i bollen.

När Holt får upp farten är han lika svårstoppad som ett fungerande SJ-tåg. Det är motståndarbackarna väl medvetna om när han drar runt över hela planen för att skapa utrymme för den lite mindre kollegorna Hoolahan, Lansbury och Crofts. Under 90 minuter, förutsatt att han orkar, distraherar jätten Barnsleys försvar och är som en stor, jätte, enorm gud för sina fans.

Men det här kanske uppfattas som rent trams, eftersom det även finns stora muskulösa anfallare som håller ut sina vassa armbågar. Men det här inlägget handlar om anfallarna som uppenbarligen ägnar lika mycket tid på puben som på träningsanläggningen. Den bilden har varit någorlunda vedertagen när mage har skymtats under den tighta matchtröjan.


Men de senaste säsongerna har det hänt något. Stora bjässar på topp har visat sig hänga med i det snabba och rappa anfallsspelet. Så varför föredra en liten kort Michael Owen?

Liverpool-grabben tillbringade sin barndom med att dagarna i ända sparka en tennisboll mot garageporten. Den smått monotoma och själslösa träningen gav till slut resultat. Men detta frenetiska tränande passar inte alla. Maradona och Gascoigne är två exempel på lata och galna, men lika duktiga, fotbollsproffs.

Med allt mer skickliga försvarare som iakttar varje steg anfallare tar har säkerligen en klumpeduns som Grant Holt större chans att komma till avslut. Dessutom håller en bastant man som Holt i bollen mer än andra, fäktar undan försvararna och har utöver det även en kraftfull slägga som också den kan mätas i XXL.


Men Holt är inte den enda gelémagen runt om på den fish ‘n’ chips-ätande ön. John Parkin i Cardiff är ytterligare en som för övrigt gjorde mål mot Holt sist de möttes. Hans kollega Michael Chopra ser dessutom ut som om han tagit en, eller kanske till och med två, portioner för mycket i halvtid.

Gascoigne, som tidigare nämns i samma mening som Maradona, var kanske först och främst inte älskad för sina fotbollskonster, utan för bland annat han åt chips på avbytarbänken. Han var älskad för att han trotsade logiken.

Men spelare som Gazza försvinner, och därför också denna hyllning. Spelare förlorar vikten och åskådaren förlorar fotbollen som den teater den skulle kunna vara. Sporten har gett vika för vetenskapen och begrepp som perfektion. I denna kontext kanske fotbollen utan dessa bastanta forwards blir som den monotoma friidrotten, med blixtsnabb tristess och artiga applåder.

Dagen då siste jätten lägger skorna på hyllan blir en sorgens dag. Framtida generationer kommer googla på arkiverade bilder på Cardiffs Parkin, Norwichs Holt och förundras över att dessa degiga magar gjort nytta på fotbollsplan.

FYRA FETA FORWARDS:

Neil Shipperly, Crystal Palace

 

 

 

 

 

 

”Big Fat Ships” är överraskande smidig för en så bred herre som han är. Han var en konsekvent och mycket uppskattad spelare i de flesta klubbar han spelade i. När han kom till Palace under 2007 såg han ut som en drogberoende best från det lokala mentalsjukhuset, men fansen älskade honom.

Bullen, Princes Park

 

 

 

 

 

 

 

Bullen var en ensamvarg som bodde i en husvagn med sitt tama får McMutton. Det faktum att hans matchtröja aldrig riktigt kunde täcka magen betydde inte ett jota för Hamish, som han bröt målstolparna med det mest kraftfulla skottet i världen.

Bob Latchford, Birmingham City, Everton

 

 

 

 

 

 

Målsprutan i Birmingham City och Everton hade en fenomenal utdelning i sina blåavita lag. När Latchford rusade mot läktaren när han firade sin kvittering för Everton mot West Ham i 1980 års FA Cup-semifinal ser det på reprisbilderna ut som om ångvälten Latchford är på väg att riva upp staketet mellan läktaren och planen.

Micky Quinn, Coventry City

 

 

 

 

 

 

 

 

“He’s fat, he’s round, he scores on every ground,”, sjöng Coventry fansen om Mighty Quinn som öppnade Premier League säsongen 1992 genom att göra tio mål under sina första sex matcher. Han är även den enda spelaren som har erkänt att han gjort mål med sin penis. Micky gjorde mål eller assist 228 gånger på 515 matcher.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: