Filosofiska fotbollsspelare. Fotbollsspelande filosofer.

Den banbrytande franske filosofen och författaren Jacques Derrida älskade fotboll. Han spelade själv fotboll under tonåren. Under en intervju 1991 berättade han att hans dröm var att bli en professionell fotbollsspelare och att hans filosofi och tankar var inspirerad av fotbollen. Derridas filosofiska teori, dekonstruktionen, påverkades av fotbollen. Något som har fått stöd och analyseras av forskare runt om i världen.

I Allan Hutchinsons essä ”Om Derrida hade spelat fotboll” (2005) hävdar författaren bland annat att Derridas filosofi var influerad av att förkasta idéer från klassiska filosofer som Platon. Greken Platon hävdade att det bara fanns ett spel, spelets spel, och det bara fanns ett sätt att spela det på. Guds öga för spelet var det som avgjorde det hela. Spelades inte spelet på det viset som Guds öga förespråkade skulle spelet inte kunna slutföras, eller ens påbörjas för den delen.

Platons teorier stämmer inte överens med varken fotbollen eller världen i stort. Det finns inte ett idealiskt sätt att spela fotboll, med tanke på utformningen av alla olika typer av spelare, formationer och taktik som tagits fram under åren. Fotboll kan betraktas som ett av många spel i livet. Det innebär att fotboll och livet är inte att ett slutmål, men att det öppnar upp för spelare att hitta nya sätt att spela på.

Utan det tankesättet hade spelare som Giuseppe Signori inte ha kunnat experimentera genom att till exempel spela i fotbollsskor som var för små för honom. Hade Platons syn på spelet varit mer rådande hade sporten kvävts på all tänkbar och otänkbar kreativitet.


Det problem som Derrida hade med Platons filosofier var, enligt Hutchinson, misslyckandet med att motstå frestelsen att dela upp världen i kategorier, och att spelets spel skulle vara precist och stabilt. Det är inte fallet när man tittar på spelare som Lionel Messi, Jeremy Menez, Zlatan Ibrahimovic eller Hasse Blomqvist som inte är, eller var, homogena, endimensionella eller förutsägbara i sin spelstil.

Jacques Derrida inspirerades istället av tyska filosoferna Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger. Tyskarna ansåg att även olika former av spontanfotboll, utmanar rationell förståelse av spelet och på så sätt för in nytt tänkande i sporten. Hutchinson skriver att Derrida utvecklade de tyska teorierna genom att föreslå att det inte blev totala sanningar. Allt eftersom det inte finns någon garanti för kunskap och idéer om hur sanningen ska utvecklas för att spelet ska fortlöpa.

Det finns därför inget rätt eller fel sätt att spela fotboll, oavsett om det är Daniel Anderssons känsla för sidledspassar eller Xavis kreativitet. Det handlar kort och gott om annorlunda sätt att spela fotboll. Idéerna kan prövas men skulle aldrig kunna ses som grunden för kunskap, vilket förklarar varför olika typer av spelare uppmanas att göra olika saker. Dessa tankar ledde till Derridas idé om dekonstruktion, som stödjer motsättningar och de inre motsättningar i en text, som omfattas av strukturalismens koncept dekonstruering.


Derridas filosofi löper parallellt med fotbollen. Spelet är en självutvecklande process där spelare och tränare hittar nya sätt att spela utifrån deras speluppfattning. Det kan grundas i allt från Pelés spel till Egil Drillo Olsens kontringstaktik, via Gennaro Gattusos inställning. Detta innebär att nya idéer kommer att införas och kan samexistera med tidigare idéer i en sport som alltid kan förbättras och därför kan betraktas som ständigt bristfällig.

Derrida konstaterade också att det finns både slut och oändliga delar av fotbollen. Enligt Hutchinson innebär tanken att det finns slut på fotbollsmatcher men oändligt med möjligheter för spelet, där varje passning är en del av en strategi för att ständigt omformulera varje ögonblick av fotbollen. Få människor skulle kunna förutse George Weahs mål mot Verona 1996, vilket visar att det finns just oändligt med möjligheter i en fotbollsmatch.

Det innebär att allt kan hända och att det snabbt kan förändras, oavsett om det är bra eller dåligt. Manchester Uniteds berömda 5-3 seger över Tottenham på White Hart Lane 2001 är ett exempel på detta.  Efter att United låg under med 3-0 i halvtid kom de tillbaka och gjorde hela fem mål med fem olika målskyttar i andra halvlek.


Hutchinson förklarar också, i motsats till Platons oförändliga begrepp livet, Derridas betoning av alla spel som spelas ”som ett uttryck för kulturell lektioner och i en bredare kontext”. Det visar att fotboll påverkas av frågor som ekonomi, etik och politik, vilket framgår av införandet av de kommande finansiella fair play-reglerna och den fortsatta diskussionen kring rasism.

Hutchinson gick än längre genom att beskriva fotbollen som ”en sällsynt blandning av militära strider, religiösa ritualer, klasskamp, sexuella möten, renande kraft och mycket annat”.

På grund av den integrerande natur fotboll och kultur har, jämför Hutchinson Derridas inflytelserika skrifter med Diego Armando Maradona och Eric Cantona. Derrida använde, på samma sätt som de två spelarna, en ”galen kombination av ojämförliga färdigheter, oförutsägbart temperament och en utsökt blick för finter, dribblingar, förvirrande och deras livsfarliga avslut”, parallellt med de mer konservativa delarna av spelet.

Utifrån det här kan sägas att Derrida är en fotbollsspelare genom sin filosofi. Istället för att skilja på fotboll och filosofi visade Derrida på en banbrytande tanke som visade upp sin elegans, sitt uppror och envishet. Hutchinson föreslog att stora konstnärer, bland filosofer och fotbollsspelare, också har förmågan att improvisera, experimentera och förändra vedertagna tankesätt i det oändligt föränderliga spelet.

På grund av Maradona och Cantonas fotbollsspegling av Derridas filosofi, skulle det kunna hävdas att de två välkända fotbollsspelare också kan ses som filosofer. Alla tre av dem har , till exempel, ”oförutsägbar begåvning och är oförutsägbara talanger” men också missförstådda outsiders.

De tog alla tre risker som förvandlade konventionella normer, oavsett om det var Cantonas tidiga farväl till fotbollsplanen, Maradonas Guds hand eller Derridas långa och bittra fejd med Michel Foucault, som sågs som en framgång, ett misslyckande eller en kombination av båda delarna. De tre kända personerna uppskattades också för deras inflytande på spelet, med Derridas senare verk med etiska, politiska och kulturella undertoner, liksom Cantona och Maradonas engagemang i film och TV efter fotbollskarriärerna.

Denna argumentation har naturligtvis brister. Derrida medgav gränserna för sin talang som fotbollsspelare, och det är osannolikt att Cantona och Maradona hade önskan om att bli professionella filosofer. Derrida kom att ha andra komplexa influenser, förutom fotbollen, på sitt tänkande. Men idén att hans filosofi var inspirerad av fotboll är onekligen ett unikt och lockande koncept, som har några logiska grunder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: