Kom deg ut av landet mitt

Under sena 1930-talet och början av 1940-talet förändrades det det politiska landskapet i Europa dramatiskt. Hitlers nazistparti genomförde en aggressiv militär erövring av stora delar av Europa. Österrike, Tjeckoslovakien, Polen, Norge, Belgien, Holland, Frankrike, Rumänien, Danmark och de baltiska staterna ockuperades före sommaren 1940.

Denna hejdlösa spridningen av fascismen blev ett djupt och öppet sår i Europa där civila samhällen slets sönder av de brutala och kompromisslösa tyska ockupanterna. Naturligtvis var fotbollen lika känslig för avbrott som andra kulturella ting. Ligor och hundratals lag från hela Europa utredes eller blev upplösta. I Frankrike och Holland blev den nazistiska inställningen till sporten ett stort slag mot judiska klubbar och domare som hindras från deltagande.

Det fanns en viss bitterhet om den uppfattade bristen på motstånd mot de antisemitiska åtgärderna tyskarna genomförde i Västeuropa. I Holland fanns ett tyst samförstånd med nazisternas politik bland fotbollens beslutsfattare. Ytterst lite gjordes för att förhindra slutet på hundratals judiska fotbollsspelares karriärer. Tjänstemän som inte delade nazisternas övertygelse avgick. Att mer aktivt än så motstå omstruktureringen var mycket farligt.

Men det fanns andra europeiska länder som använde idrotten som en galjonsfigur för en stark motståndsrörelse. Idrotten har alltid varit en central del av samhället och en given samlingsplats för mobilisering. Fotbollsklubbarna tog i Norge därför en framträdande roll i ett antal antinazistiska insatser.

Tyskarna invaderade Norge under 1940 utan större motstånd, men de hade stora svårigheter att hålla befolkningen under kontroll. Studenterna på universitetet i Oslo organiserade snabbt demonstrationer mot inkräktarna, uppmuntra människor att bära knappar på sina kläder för att visa sitt missnöjde mot tyska soldaterna. Många vägrade att tala eller ens sitta bredvid tyskar. Det var så pass vanligt att rasande nazister antog lagstiftning för att motverka sådana yttringar.

Det avslappnade motståndet var så framgångsrik att tyskarna gav upp sina försök att upprätta total nazistisk kontroll av samhället. Regeringen fick istället försöka föra ut Hitlers tankar. Men även det var en förlust för tyskarna som inte fick igenom det man lyckats med i andra länder. Även detta blev moraliska segrar för motståndet.

Den norska regeringen, som leddes av landets egen gren av det nazistiska partiet, utsåg sin egen Sportführer vars jobb var att bland annat att kontrollera alla av Norges fotbollslag. Ovilliga att tvingas anamma den nazistiska linjen, idrottsmän och kvinnor runt om i landet gick ut i strejk och vägrade att delta i aktiviteter som organiserades av de tyska ockupanterna.


Kort efter utnämningen av Sportführern avgick över 800 medlemmar i en av Norges mest populära klubbar, FK Lyn. Avskyn vid tyskarnas försök att få klubben att följa den tyska politiken låg till grund för detta. Oslos idrottsliga nav, Ullevaal stadion blev folktomt och endast de som sympatiserade med den nazistiska ideologin fortsatte engagera sig i idrotten. Om arenan en gång hade rymt 40 000 personer som följt ett av det mest inflyteserika klubbarna i Norge, var det en helt annan syn 1942. Endast 30-talet åskådare fanns på plats för att följa FK Lyn med en betydligt mindre spelartrupp.

I filmen ”Hjältarna i Telemark” kämpade motståndsmän för att sabotera Hitlers försök att framställa kärnvapen i norska bergen. Den allmänna befolkningen vägrade likt filmens huvudrollsinnehavare att delta i någon form av samhället som drevs av nazisterna. Att undergräva tyska rättsväsendet var olagligt men ingenting norrmännen brydde sig nämnvärt om. Det arrangerades olagliga fotbollsturneringar och andra idrottsevenemang i mindre tätorter, där den norska motståndsrörelsen använde turneringarna till att sprida sin information och rekrytera nya till sin milis.

Heinrich Himmler, Nazitysklands polischef, besökte Norge för att få bukt på problemen med den besvärliga motståndsrörelsen. Men trots hans ansträngningar att gripa rebelledarna och upplösa idrottsorganisationerna, fortsatte företagsamma människor i Norge att trotsa sina ockupanter och kringgå de regler som utstakats åt dem. Den 7 maj 1945  kapitulerade Norge utan att ha fått ut så mycket av landet som man i Berlin hoppats på. Det blev istället en defilering i hur en motståndsrörelse och folklig enighet försvårade för ockupationsmakten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: