Mer än en klubb

Image

Under de senaste fem åren har Barcelona definierats av deras egna filosofi och värderingar. Més que un club. Dock lämnar detta ständiga omnämnande mycket att önska vid en närmare granskning kring delar av klubbens senaste beteende.

Barcelona är på nytt i gungning efter nyheten om att de bestraffas med ett 14 månaders transfer embargo av FIFA. Klubben har aviserat ett överklagande men kan detta förvandlas till ett mirakelår för Tata Martinos mannskap, och i så fall hur ska de klara av det?

Barcelona har länge haft avundsjuka och utopiska blickar riktade mot sig från övriga fotbollsvärlden. De har sluppit jaga sponsorer utan istället stöttat UNICEF på matchtröjorna. De var inte intresserade av företagens stora summor pengar för en logotyp på Messis och alla andras bröst. Klubben drevs av fans och de elva utvalda spelarna var kända för att spela fair play på planen. Det var en lika myntad och odödlig fras som deras egna ”Més que un club”, men än en klubb.

Men kanske har denna bild nu ändrats. För alltid?

Tre saker har ruckat på bilden av en solidarisk, fair play och välkomnande klubb. Istället för att förbättra villkoren för alla de människor som går och ser sitt lag valde styrelsen att driva igenom hårt kritiserade planer på att bygga om Camp Nou. Allt för att förbättra företaget Barcelonas ställning i fotbollsvärldens absoluta toppskickt. En fråga som fick nytillträdde presidenten Josep Maria Bartomeu att jobba i motvind direkt. Lite som hans föregångare, Sandro Rosell, som avgick två och ett halvt år tidigare än vad som var beräknat för mandatperioden. Rosells avgång kom som en ren konsekvens på att Barcelona undanhållit den faktiska övergångssumman för den brasilianske fixstjärnan Neymar som kom från Santos förra sommaren. En dragkamp som Barcelona vann före rivalen Real Madrid. Rykten om hissnande övergångssummor florerade i alla sorters media men Barca lugnade alla häpna och hissnande tankar på den rekordstora övergångssumman och uppgav istället att man, endast, betalat 57 miljoner euro för brassens tjänster. Men efter att övergången undersökts av en domstol för eventuell förskingring av övergångsmedel, efter klagomål från en medlem i Barcelona, medgav klubben att det verkliga priset på affären var 38 miljoner euro större. Både Barcelona och Neymar hamnade helt plötsligt i ett mindre glamoröst strålkastarljus.

Innan Neymar-affären uppdagades hade även Messi hamnat i dålig dager hos den spanske skattebetalaren. Leo Messi fick betala 15 miljoner euro för att undvika ett möjligt fängelsestraff för skatteflykt. Detta efter att han anklagats för att struntat att betala 4 miljoner euro i restskatt som rörde inkomster kring bildrättigheter på honom själv in action.

Och nu, det största problemet av alla. Barcelona har i strid med FIFA: s regler för undertecknandet av internationella spelare under 18 år gjort klart med inte mindre än tio spelare mellan åren 2009 och 2013. Barcelona, som genom sitt överklagande, insisterar på att de inte agerar olagligt, fortsätter ändå att äventyra meningen i klubbens egna slogan. Més que un club. Genom att så obegripligt agera flagrant mot FIFA: s regler har klubben försatt sig själv i en prekär situation som skulle kunna leda till, om domen vinner laga kraft, att Barca inte får värva spelare fram till och med sommaren 2015.

Hur kommer det att slå mot klubben?
Det mest uppenbara problemet är målvaktsfrågan där Victor Valdes både är långtidsskadad och flaggat för att han vill ha ett miljöombyte när hans kontrakt går ut i sommar. Vill nu Valdes bort lämnas uppgiften till Pinto som länge agerat instabil andremålvakt. En tanke som inte fyller Barca-fansen med tillförsikt direkt. Laget kommer också bli ovilliga att sälja sina adepter till intresserade köpstarka lag i andra ligor.

Förmodligen kommer FC Barcelona dra ut på överklagandet och förhandlingarna mellan klubben och FIFA för att domen inte ska vinna laga kraft. Gör den inte det kommer klubben kunna spendera nya hutlösa summor pengar på spelare som fortfarande vill gå till storklubben. För att upprätthålla bilden av detta framgångsrika lag krävs något annat än en ännu längre rad ovälkomna nyheter.


Att lämnas ute i kylan

Estádio Beira-Rio byggdes upp med hjälp av klubbens entusiastiska supportrar. Fansen hjälpte till att mura tegel, gjuta betong och olika järnarbeten.


Under 1960-talet blev Estádio Beira-Rio ironiskt kallade ”Boia Cativa” , ett evighetsprojekt eftersom det verkade som bygget aldrig skulle bli färdigt. Något som blev en extra vagel i ögat hos Internacionals supporterled eftersom laget inte presterade särskilt väl på planen. Men arenan blev till slut färdig och Internacional gjorde hemmadebut den 6 april 1969.

Nu har den klassiska arenan byggts om inför sommarens VM-slutspel i Brasilien. En restaurering och ombyggnad som blivit kostsam, inte bara för klubben, staden och staten. Ett resultat av denna ombyggnad har gjort att biljettpriserna skjutit i höjden vilket i sin tur leder tilla tt vissa fans inte längre har råd att gå och se sitt eget lag. Detta fick João att skriva ett brev till sin klubb.

”Mitt kära Sport Club Internacional, jag heter João och är en ödmjuk man som lever ett enkelt liv med en liten pension från socialkontoret. Jag var en ung man full av liv och drömmar på 60-talet, då du behövde min hjälp första gången.

Och där var jag, ibland stals tegel i fabriken vid Porto Alegre, ibland samlade jag in pengar för att köpa påsar med cement. Jag slutade aldrig att svara på din vädjan efter hjälp. Jag gjorde allt och gör fortfarande allt för min älskade klubb.

1969 blev slutligen vår största dröm sann. Vår jätte var där och uppstod som ur en oas. Frukten av det arbete som många människor tillsammans gjort för dig, min älskade klubb. Jag var där och jag hjälpte vår gemensamma dröm bli verklig.

På 70-talet när Sport Club Internacional satte Rio Grande do Sul på fotbollskartan var jag där, stolt.
Men också på 80-talet, det svåra decennium utan en enda stor titel, var jag där, aldrig lämnade jag min klubb.

Sedan det olyckliga 90-talet. En hemsk säsong där vi förvisso vann brasilianska cupen 1992 men det var ändå bara sorg. Jag fanns som alltid på min permanenta plats vid Coréia (gamla Beira-Rio sektionen). Jag kom ofta hem utan röst och blåmärken orsakade av polisen när jag bara krävde förbättringar i laget. Inte heller då övergav jag er.

Jag firade som en galning när vi vann Gauchao titeln (Rio Grande do Sul områdets mästerskap red. anm.). Jag har genomlidit nästan tre nedflyttningar från högsta ligan, på 2000-talet fick jag se mitt lag vinna allt, jag såg hela världen målas i våra klubbfärger.

I dag, den 19 mars 2014, är arenan som jag hjälpte till att bygga påväg att officiellt öppnas igen. Nu är jag gammal och trött och med min lilla pension kommer jag inte att kunna uppleva vår gemensamma kärlek på plats i den moderniserade och renoverade arenan. Så jag, jag som aldrig övergav er ber er.

Du har lämnat mig ute i kylan. Allt jag ber om är att jag ska kunna vara på plats då och då för att till slut kunna få somna in som en lycklig man.

Snälla Sport Club Internacional, överge inte dem som aldrig har lämnat dig.”


90 minuter av försoning

Du är ursäktad om dina tankar vandrar iväg och möter hemska krigsscener, svält och fattigdom när du hör ”Sudan”. Landet har varit scenen för världens längsta inbördeskrig som startade 1955. Området var konfliktdrabbat även innan landet blev officiellt självständigt och trots en tio år lång vapenvila under 70-talet. Inbördeskriget upphörde först 2005 med undertecknandet av den övergripande fredsöverenskommelsen där avtalet ledde till en uppdelning av landet. Sudan i norr och Republiken av Sydsudan i söder.

Först 2011 fick Sydsudan officiell självständighet och året därpå blev landet antaget som medlem i FIFA. Senast i januari i år gick landet förbi andra mindre landslag som San Marino och Somalia i världsrankingen och återfanns på plats 202 i den 207 långa världsrankingen. Klättringen på rankingen har bland annat gått via ett oavgjort resultat, 2-2, mot 85-rankade Uganda.

Men det är inte bara landslaget som ritat in sig själva på fotbollskartan. Tidigare i år debuterade nämligen två lag från Sydsudan i de afrikanska klubbtävlingarna. Från huvudstaden Juba debuterade laget Malakia i afrikanska motsvarigheten till Europa League, medan Atlabara deltog i Champions League.

Men det var inte vid avsparken i de två cupspelen som de båda lagen mötte sin första utmaning. Redan innan matchspelen började utmaningarna då CAF vägrade låta lagen spela sina hemmamatcher i Juba på grund av säkerhetsrisker. Omvärldens, och förmodligen då också CAF:s, förutfattade meningar förutsatte att både Malakia och Atlabara skulle välja att spela i Kampala i Uganda, vilket är mindre än 700 kilometer från Juba. Eller till och med till den kenyanska huvudstaden Nairobi som har en stor andel sudanesiska invandrare.

Men trots gamla minnen av krig och oegentligheter valde lagen istället att spela sina matcher 1400 kilometer norrut i den sudanesiska
huvudstaden Khartoum.

När Malakia för några veckor sedan reste till Khartoum med sin lagkapten Richard Justin, en före detta kapten för det sudanesiska landslaget och en stor favorit hos de två bästa lagen i Sudan, Al Hilal och Al Merriekh. Utöver Justin är laget oerfaret och består av spelare från de lägre divisionerna i sudanesiska ligan. Matchen mot kongolesiska CARA på Khartoum Stadion var deras första afrikanska drabbning.

När Malakia-spelarna gick in i planen möttes spelarna av tusentals sudanesiska supportrar som sjöng och vajade med både sudanesiska och sydsudanesiska flaggor. Ett resultat av en socialkampanj som startats efter att lagen valt att spela sina hemmamatcher i Khartoum. Kampanjen innefattade också fans till både Al Hilal och Al Merriekh tillsammans med många sociala och politiska aktivister som samlats under parollen vi är alla sudaneser. De ville samlas för att uttrycka stöd för sina forna landsmän.

En av deltagarna var fotbollsskribenten El Tayeb Farah som tror att fotbollen förenar, till skillnad från politiken som snarare delar upp människor.

- De valde varken att spela på Khartoum stadion för att det är en femstjärnig arena eller för att väderförhållandena är bra. Våra bröder från söder är här eftersom de fortfarande hör hemma hos oss. De vet att vi kommer att stödja dem, sa El Tayeb Farah innan avspark.

Kampanjen som fått stort gehör och gensvar i den sudanesiska huvudstaden nådde sin kulmen när matchen drog i gång. Det var surrealistiska scener på läktaren med sånger och ramsor både på arabiska och lokala språk. Även sydsudanska traditionella danser sågs bland publiken. Möjligen hördes ett och annat missnöjt burop vid felpass från en Malakia-spelare.

Matchen slutade med CARA-seger, 0-1, innan kongoleserna i returmötet säkrade sin kvalificering till nästa omgång hemma i Brazzaville med 4-0. Men den knappa förlusten på ”hemmaplan” gav ändå en känsla av tillfredställelse hos Justin och hans lagkamrater när de påbörjade resan tillbaka mot Juba.

En veckar senare var det tur för Malakias Juba-rivaler att åka till Khartoum för hemmamatch mot Berekum Chelsea från Ghana. Publiken var återigen på plats för att med enorma festligheter försöka hjälpa fram Atlabara slutföra sin 2-0 vinst som innebar straffläggning mot Berekum Chelsea, där de spelade bort sina chanser.

Sudan har aldrig varit en afrikansk fotbollsvärdemätare, men fotbollens popularitet i landet är obestridlig. ”Umdorman derby” mellan Al Hilal och Al Merriekh drar alltid åskådarsiffror över 40 000. De båda sudanesiska lagens närvaro i CAF-slutspelen och goda ekonomi gör sitt för att öka intresset.

Tariq Ata, tjänsteman på Sudans fotbollsförbund, håller med om att fotbollen kan förena de båda två nationerna.

- Vi har delat samma mark i historien. I norr och söder finns nu olika regeringar, men för många är vi fortfarande en nation. Sporten kan förena oss med det folkliga stödet. Vi har inget att göra med politiken, vi är bara glada över att vi kan förena och gemensamt nå nya framgångar, sa Ata.

Det kanske inte blev något lyckligt slut på de sydsudanesiska lagens jungfruäventyr i afrikanska cupspelen, men berättelsen har definitivt en inspirerande ådra där fotboll fortfarande är en sammanhållande faktor för en nation som bokstavligen slitits sönder av årtionden av krig och etniska konflikter.


Ronaldo illa ute i politiska fotbollen

 

”Du arrangerar ett VM med hjälp av arenor, inte med sjukhus.”

Möjligen kan det ha yttrats av Sepp Blatter bara minuter innan han hoppade ombord på ett flyg till Turkiet mitt under sommarens Confederations Cup , För-VM. Chansen att det var Blatters ord är stor eftersom han var märkbart upprörd över att det brasilianska folket hade varit dumdristiga nog att protestera och uppmärksamma de sociala missförhållandena under ett FIFA-arrangemang.

Det skulle också kunna vara Jose Maria Marin, ordförande för brasilianska fotbollsförbundet som stod för uttalandet. Det skulle nämligen inte förvåna speciellt många då Marin varit i blåsväder mer än sällan. Den obestridliga mittpunkten var när han stödde Brasiliens militärdiktatur på 1970-talet.

Marins föregångare, Ricardo Teixeira , skulle också ha kunnat stå för uttalandet. Mannen vars löfte att finansiera VM genom privata investeringar aldrig ens varit i närheten av att uppfyllas. Någonstans.

Men orden yttrades faktiskt inte av någon av dessa ovan nämnda. Citatet är hämtat av en man som, tills åtminstone nyligen, hade ett ganska högt betyg bland fotbollsfans runt om i Brasilien. Grodan kom ur munnen på Ronaldo, O Fenomeno.

Uttalandet gjordes under 2011 då den tidigare Selecao ingick i den lokala organisationskommittén. Kanske hoppades Ronaldo att orden skulle försvinna med tiden och glömmas bort. Det blev tvärtom. Under protesterna mot de skenande byggutgifterna och utebliven social infrastruktur i Brasilien rullades citatet upp på nytt och ytterligare en våg av vrede sköljde över fotbollsbrasilien.

I ett försök att rädda situationen, försökte Ronaldo att klargöra sin ståndpunkt den 19 juni. ”Jag kanske inte uttryckte mig väl, men det redigeringen i videon är vilseledande”, skrev han på sin Twitter. Världsmästerskapen är en otrolig möjlighet för Brasilien. En chans att väcka intresse, turism och investeringar, men detta betyder inte att vi ska ignorera viktiga samhällsfrågor som hälsa, utbildning, transport och säkerhet, försökte Ronaldo utveckla sitt resonemang.

 

I en senare intervju proklamerade Ronaldo sitt stöd för gatudemonstranterna som vid den här tidpunkten svept genom landet de senaste fjorton dagarna.
– Folket förtjänar att höras. Jag är inte rädd för att människor kritiserar mig, eftersom jag också är en del av folket. Jag vill också ha ett rättvisare land. Folket är inte emot VM, de är mot korruption, sade 36-åringen.

So far, so good kanske du tänker. Men Ronaldos plats i organisationskommittén skulle ge fler frågor till den gamle målsprutan. Mycket av medias frågor handlade så klart om byggkostnaderna för arenorna. Människor ville ha svar.

– FIFA och vi i kommittén har ingenting att göra med detta. Pengarna kommer inte från statskassan. Det är inte ett val mellan att bygga en arena och ett sjukhus, menade han.

Men dessa påståenden visade sig snart inte vara helt sanna. Hela 96 % av kostnaden för att bygga och renovera 12 arenor för turneringen kommer från offentliga källor. Den totala kostnaden för VM är nu uppe i den svindlande summan av 126 miljarder US-dollar, och summan tickar på och blir bara större och större. Samtidigt har projekt som skulle ha haft långsiktiga fördelar för landets befolkning, så som tåg och bättre offentlig sjukvård misslyckats att förverkligas.

Dessa siffror – och de lättvindiga kommentarerna som erbjuds av Ronaldo, Blatter med flera har fått många att ifrågasätta logiken i Brasiliens omfamnande av FIFAS alla kostsamma krav.

Bland de mest högljudda kritikerna av VM-utgifter har varit Ronaldos förre Selecao-anfallspartner Romario. Numera en välmenande parlamentsledamot som representerar delstaten Rio de Janeiro.

– Jag stödde VM-ansökan eftersom det lovade att generera sysselsättning och inkomster, sa Romario förra veckan. Men investeringar i städer där VM-matcher prioriteras över människors behov  ställer jag mig väldigt kritiks emot. Jag trodde aldrig att VM skulle lösa alla våra problem, men nu är min rädsla är att denna megahändelse endast kommer att fördjupa den allvarliga situation vi redan har, fortsatte Romario.

Tydligt utmanad av Romarios mer populistiska hållning försökte Ronaldo vinna poäng genom att, återigen på Twitter, skriva: ” Jag ser att vissa människor försöker utnyttja situationen till sin fördel.”

Snabbt tillbakavisades Ronaldo av Romario som i ett öppet brev skrev att han var den siste att ta politiska poäng från allmänhetens vrede.

Ronaldo skulle göra klokt i att inte bråka verbalt med Romario. En tidigare tvist mellan de båda landslagsanfallarna lades på is med en aforism värdig vilken filosof som helst. ”Pelé är en poet när han håller munnen stängd”.

Som en parantes gjorde Pelé inte heller något bejublat uttalande kring protesterna. Han tyckte nämligen att det brasilianska folket skulle glömma all förvirring och stå bakom landslaget, Selecao.

Sedan Ronaldo och hans reklambyrå ”9ine” började flirta med den administrativa delen av fotbollen, i möten med Teixeira och Corinthians kompanjon Andres Sanchez har hans aktier bara försämrats.

Han är i och för sig inte den första före detta Brasilien spelare att ha undergrävt sin egen ställning under de senaste åren. Bebeto, likt Romario, har vänt sig till politiken, men har betydligt mindre gemensamt med den brasilianska allmänheten. Bebetos inofficiella ställning sägs av många vara Marins knähund. Dessutom har Bebeto uteblivit från flera omröstningar där hans röst alltså inte kunnat räknas vad det gäller röstning om lagstiften.

Sensmoralen i historien är tydlig: En anmärkningsvärd spelarkarriär kan bara skydda dig så länge du väljer att vada genom grumliga vatten spelets politiska dimension. Men det kan mycket möjligt redan vara för sent för Ronaldo att släpa sig till säkerhet…


Avrättning skakar Olympique Marseilles ledning

ImageAdrien Anigo, sonen till ordförande José Anigo, sköts ihjäl under torsdagseftermiddagen i en så kallad ”uppgörelse” i den sydfranska staden. Detta bekräftar nu franska poliskällor för lokal media.

Adrien Anigo mördades i en nordlig förort till den oroliga hamnstaden på runt klockan fyra på eftermiddagen nära en tunnelbanestation där han skulle gå ur en bil. Två män på motorcykel åkte då förbi bilen och sköt Adrien Anigo minst en gång i huvudet från nära håll.

Adrien är en av två personer att dödas i samma stil i Marseille-området bara idag. Anigo, den yngre, misstänktes vara en del av ett gäng som rånade dussintals juvelerare under åren 2006 och 2007.

Adrien togs något år efter rånarvågen i förvar hos polis men släpptes snart efter procedurfel under rättegången mot honom.

Sammanlagt har 15 personer dödats i liknande uppgörelser i Marseille bara i år. Polisen säger att morden bär alla kännetecken av mord inom gangstervärlden som mer än sällan är koppland till narkotikahandel.

OM:s ordförande, José Anigo berättade i en intervju med fransk media 2011 att sonen varit kriminell.

– Gatan tog min son. Men rättvisan tar hand om det. Vem bryr sig om det i dag när han har en sportbutik, fru och två barn, frågade sig José Anigo i en intervju 2011.

Adrien Anigo blev 30 år gammal.


Där ultrasledaren gör som han vill

Serbiska klubben Partizan Belgrad slogs i tisdags av bulgariska Ludogorets Razgrad. Ett chockresultat för storklubben på balkan som fick till följd att Partizan missar årets upplaga av Champions League.

Klubben behövde en färgstark prestation från de elva utvalda efter att ha förlorat den första delen av sin tredje omgång av kvalificeringen til Champions League med 2-1. Istället föll de svartvita med 0-1 mot de bulgariska regerande mästarna.

Resultatet mot togs inte alls väl av klubbens ultras som luftade sitt missnöje och krävde styrelsens omedelbara avgång. Protesterna fick spelarna att gå mot kruvan för att lugna de upprörda fansen, men vad som skulle bli reaktionen ger en skrämmande skildring av vilken makt Partizan Belgrads ultras besitter och hur denna maktövning framkallar en skrämmande rädsla i den vanliga människan.

Den ökända ultrasledaren Milos Radisavljevic Kimi hoppade ner på planen och stegade långsamt och medvetet mot lagkaptenen Marku Scepovicu. Välframme vid lagkaptenen tar Radisavljevic Kimi bort kapten hans armbindel. Med armbindeln i handen gick han tillbaka mot kurvan, ställde sig framför klacken och tittade på spelarna.

Hela denna incident fick fortgå och ingen vågade skriva historien på något annat sätt än att låta Radisavljevic Kimi göra det han hade i åtanke. Varken vakter, polis eller spelare vågade hindra ultrasledaren och hans väg in från läktaren…


Varumärket. Spelaren. Beckham.

Blunda och berätta vad det första du tänker på är när du hör namnet: David. Beckham. Har det något med glamour, mode, världskändis, Hollywood? Eller kanske fotboll?

Det som faktiskt var David Beckhams yrke kommer ofta i skym undan för tabloidmeter med paparazzi-foton och senaste skvallret kring David och hans egen Spice girl.

Så med det i tanke, vad var det bästa? Var det företaget Beckham? Eller var det möjligtvis fotbollsspelaren David Beckham? Låt oss börja med det som de allra flesta runt om i världen förmodligen ser den nyligen pensionerade David Beckham. Varumärket.

Sedan Posh spice sa ja vid altaret och blev Victoria Beckham visste henne make att hans liv aldrig skulle bli detsamma igen. Men efter år av att offentligt posera i dyra designkläder, göra reklam för parfymer, klockor och det mesta annat du kan tänka dig, är varumärket Beckham nu en obeveklig pengamaskin för de äkta makarna. Under de tidiga åren var det aldrig riktig så. Men från att vara en lovande och upphausad engelsk fotbollsspelare, till en nyckelspelare och fadersfigur har David Beckhams stjärnstatus utanför fotbollen växt sig stark.

David Beckhams övergång från stjärnspäckade Real Madrid till växande MLS och Los Angeles Galaxy 2007 benämdes av många som ett steg i Victoria modekollektion och hennes ambition att bli en superkändis i Hollywood. När David skrev på för Galaxy sa han att viljan att hjälpa fotbollen att växa i Nord Amerika. Med sin stjärnglans och miljontals beundrande fans över hela världen var förväntningarna i LA stor på Beckhams ankomst. Men David Beckhams berömmelse och förmögenhet hjälpte inte bara den amerikanska sporten. Sommar-OS i London 2012 var han en stor del av att promota och han var också en stor del av invigningen. Alla vill se, prata och döma honom. Se bara till all rapportering om att han lägger av. Inte har väl Christopher Metzelder som samma dag säger farväl till världsfotbollen fått samma uppståndelse?

Men sluta inte läsa bara för det. Haka på med någon mer minuts läsning. David är inte bara en anständig spelare. Han var under sin tid inom fotbollen en av de bästa.

Han är en av de absolut största spelarna England någonsin har producerat. Men det går mer eller mindre obemärkt förbi när namnet ”Beckham” yttras för mannen på gatan. Oavsett gata, område, stad, land eller kontinent.

Uppväxt i Londonområdet Leytonstone snappades David snabbt upp av Manchester United där han klättrade upp i ungdomslagen mot A-laget. Väl i Uniteds startelva stod han för ett passningsspel, skrivade inlägg och skott. Hans touch var något som inte var allt för vanligt inom Premier League. Beckham slutade två gånger tvåa i FIFAs utnämning av årets spelare. Han förlorade mot Rivaldo 1999 och Luis Figo 2001. Så ja, han är mycket mer än en anständig spelare.

Endast tiden kan utvisa vad som väntar för Beckham. Det finns viss rapportering om att han efter sin sejour i Paris kommer återvända till Los Angeles för att bli delägare i Galaxy. Blir han en delägare? Eller kommer han ta ett steg bort från fotbollen?

Eller kommer han att göra en dramatisk comeback från den nyutnämda pensioneringen? Vem vet?

När vi ser tillbaka på Beckhams karriär hur ska vi minnas honom? Det är väl ändå den största frågan av alla, just nu. Kommer det att vara för varumärket eller kommer det att vara spelaren?


Järnladyn -Vattendelaren


Den förre brittiske premiärministern Margaret Thatcher är död. Järnladyn dog ​​efter en stroke. Hon blev 87 år.

Redan timmar efter dödsbeskedet delades världen upp. Vissa sörjde en stark ledare, andra skålade över hennes död. Thatchers politiska ideal och den politik hennes konservativa regering genomförde kommer säkerligen att fortsätta dela människor i år framöver. Vissa kommer att argumentera för att hon ledde Storbritannien genom svåra tider, andra att hennes regeringstid står för ekonomisk kris och upplevd moraliskt förfall.

Lika så kommer hennes band till den brittiska fotbollen att fungera som en vattendelare bland engelsmännen.

Margaret Thatchers elva år på Downing Street sammanföll med några av de mest nattsvarta tider för den brittiska fotbollen. Två publikkatastrofer 1985 skulle komma att dela landet. Ett upplopp på Heyselstadion i Bryssel den 29 maj hade direkt orsakat 39 Juventus-supportrar livet. En månad tidigare orsakade en brand i en träläktare i Bradford att 56 människor miste sina liv. Branden markerade ett välkänt problem hos alla fotbollsvänner. Att arenorna var eftersatta och läts förfalla till den grad att det blev en dödsfälla att vistas i närheten.

Efter Heysel var viljan att göra något åt fotbollshuliganismen stor. Detta ledde fram till att åskådare skulle krävas på ett speciellt framtaget ID-kort för att få tillträde till arenorna. Luton Town, vars ordförande David Evans var en stark Thatcher anhängare och lokal konservativ parlamentsledamot, gick i bräschen. Luton Town skapade en föregångare till det tilltänkta systemet. Den orangeblåa Luton-klubben blev snabbt den mest impopulära klubben i England, men avskräckte inte Thatchers regering i London. Istället blev ID-kontrollen lagstadgad 1989 och på så sätt obligatorisk för alla lag. Lagen övergavs dock bara månader senare då en ny skandal skakade den brittiska fotbollen. Hillsborough-katastrofen tog 96 Liverpoolsupportrars liv. Den efterföljande rapporten från händelsen kungjorde att polisens metoder, att stänga in fansen på de överfulla läktarna, hade stor skuld i att närmare hundra människor miste sina liv.

Thatchers död kommer inte att sörjas av dem som ser henne som ansvarig för orättvisorna kring efterspelet runt Hillsborough.

Först 23 år senare, i september 2012, fick de 96 Liverpoolfansen och deras hårt prövade familjer slutligen upprättelse för vad som hänt dem. En rapport som blev offentlig konstaterade inte bara att deras död inte på något sätt varit deras fel, men också att många av dödsfallen hade kunnat förhindras.

Tidigare inrikesminister Jack Straw anklagade Thatcher att främja en straffrihetskultur för polisen, vilket han tror spelat sin roll i mörkläggningen av vad som följde Hillsborough. Liverpool vars fans felaktigt anklagades för att vara fulla och därmed själva stå för vad som hände dem. Något som både polis och regeringen stod fast vid att så var fallet.

Agget mot Järnladyn blev också markant när det var samma polisstyrka, South Yorkshire-polisen, som tryckt tillbaka gruvarbetare i området och deras strejkdemonstrationer mot Thatchers regering. En hel region fylld av gruvarbetare och andra klassiskt arbetaryrken kom att känna sig omintetgjorda och förbisedda.

Under Margret Thatchers dödsdag svämmade sociala medier över av kommentarer kring hennes politiska tillkortakommanden. Många upplever än i dag att hon förtjänar att ta åtminstone en del av skulden för vad som hände i efterdyningarna den soliga dagen den 15 april 1989.

Men Thatchers fotbollsarv sträcker sig även bortom Hillsborough. Hennes regering kämpande hårt för att råda bot mot den huliganism som under 80-talet spred sig som en löpeld över England. Thatchers regering backades efter Heyselkatastrofen upp av fotbollsförbundet som beslutade att förbjuda engelska lag att spela i de europeiska cuperna tills man hade fått ordning på den inhemska fotbollen. England skulle inte skämma ut sig själv.

– Vi måste rensa fotbollen och få bort denna huliganism på hemmaplan. Först då kanske vi ska kunna tillåta spel utomlands igen, kommenterade Thatcher när det begav sig.

Engelska klubbar återvände ut i Europa 1990 och det är svårt att hävda att Thatchers tilltag var en grovt överdriven reaktion på problemet.  Följden har för den genomsnittliga fotbollssupporten hjälpt dessa till en säkrare fotbollsupplevelse på det europeiska fastlandet.

Men även där är Thatchers tilltag en vattendelare. Vissa kommer gottskriva henne för det. Andra kommer snarare att fokusera på att införandet av ID-kort skapade ett glapp mellan verklighetens fotbollskultur och det hon ville att engelsmännen skulle tro var på väg att ske.

En rätt vedertagen uppfattning kring Thatcher var att hon hatade fotbollsfans. De stod för en loj och kostsam arbetarklass som hon också hatade.

– Hon förklarade krig mot dem, och använde sina kamphundar för att försöka förgöra dem. Hon började med gruvarbetarna, med de fackliga organisationerna och med alla som på något sätt var sammankopplade med Irland. Det slutade till sist med alla som vågade sig nära en fotbollsplan, förklarar den brittiske journalisten David Maddock.

Enligt West Ham manager Sam Allardyce är Thatchers fotbollsarv också synbart i antalet inhemska spelare som syns i Premier League idag.

– Sedan Margaret Thatcher stoppade lärare från att träna lag efter skoltid har alla sporter minskat i storlek, sa Allardyce 2011 och menade på att Margret Thatcher dödat fotbollen genom att inte ge unga spelare möjlighet att utvecklas i arbetarklassens miljöer.

Vart man än ser sig om i England verkar fotbollsgemenskapen ha en oplockad fågel med premiärminister Thatcher. En del av detta kan förklaras av hennes elva år vid rodret. Järnladyn hade trots allt sin regeringstid under den kanske svåraste perioden i brittisk fotbollshistoria. Om man adderar det faktum att hon tog upp en kamp mot gruvarbetarnas strejker är det klart att regioner beroende av gruvindustrin blev hennes meningsmotståndare.

Men oavsett hennes politiska ståndpunkt och genomförande av hårda reformer är det sannolikt hennes upplevda förbiseende att avslöja vad som verkligen hände på Hillsborough, och därmed kunna skona 96 Liverpoolfans och deras familjer två årtionden av ångest, som kommer stå för det största ämnet när Thatchers fotbollsarv diskuteras i framtiden.

Margaret Thatcher lämnar efter sig två barn, tvillingarna Carol och Mark och hans två barn Michael och Amanda.


Den mulna gryningen

I lördags sträckte Giorgos Katidis ut sin högra arm och hand för att genom den skrämmande gesten fira sitt matchvinnande mål han precis gjort för AEK Aten mot Veria FC på Olympiastadion i Aten. Efter matchen skrev Katidis att han var helt ovetande om vad hälsningen betydde.

”Jag är inte en fascist och jag skulle inte ha gjort det om jag hade vetat vad det innebär”, skrev han.

Ny har den lovande 20-åringen blivit avstängd på livstid från att spela för sitt landslag. Katidis, som fortsatt bedyra sin okunskap, har fått uppbackning av sin tyske tränare Ewald Lienen som skyddar sin mittfältare. Båda två säger att Katidis inte förstått innebörden av gesten. Men är det möjligt att år 2013 vara så dåligt insatt i en av världens mest brutala diktaturer och folkmord?

Svaret är enligt det grekiska fotbollsförbundet solklart. Han visste väl vad han gjorde och ska också straffas därefter, har förbundet tänkt och också stängt av Katidis från landslagsspel -på livstid. ”Gesten förolämpade alla offer för nazisterna” hette det i ett uttalande.

Men det var inte bara det grekiska fotbollsförbundet som reagerade. Partier runt om i landet förkastade hans uppträdande och vägrade acceptera 20-åringens ursäkter och förklaringar till varför han gjort den nazistiska hälsningen.

För, återigen, är det verkligen möjligt för unga människor att inte veta innebörden av en gest som denna?
I Grekland har ledare för det högerextrema nationalistiska partiet ”Gyllene gryningen” gjort nazistiska saluter på partimöten. Partiet fick förra året platser i parlamentet som en reaktion på den ekonomiska krisen i landet. Partiet skyller ilsket åtstramningarna i landet på invandringen och missnöjespartiet har fått fler och fler röster efter att de traditionella partierna misslyckats med sparpaket.

Men deras hälsningar säger partimedlemmarna, likt Paolo Di Canio, inte är en nazisthälsning utan snarare en ”romersk hälsning”.

 

– Det finns en hel del rekryteringsarbete som görs av den Gyllene gryningen för att rekrytera medlemmar bland huliganleden i fotbollsklubbarna, säger journalisten Christos Michaelides.

Och det är inte speciellt svårt att rekrytera ungdomar enligt Michaelides.


– Ungdomarna som lockas fascineras ofta av partiet och dess symbolik. De svarta kläderna, strikta militärfrisyrer och hemmagjorda tatueringar. De ser Gyllene gryningen som en vänlig man, som säger att han kan rensa upp grekisk politik. Så fortsätter och växer hatet mot utlänningar, säger Christos Michaelides.

Men några av dem som dras till partiets symbolik har ingen aning om vad det betyder. Inte ens saluten menar Michaelides. Han säger att även om andra världskriget studeras i skolan struntar vissa i lärare att ta i historiebokens svarta sidor.

Men alla går inte med på den ursäkten till okunskap. Matthew Goodwin är docent i statsvetenskap vid University of Nottingham och specialist på politisk extremism. Han anser att det är helt otänkbart att unga européer kan vara helt okunniga om sällskap som använder sig av nynazistisk symbolik.

Många parter i utkanten av den europeiska politiken använder inslag av nynazistisk symbolik, säger han, även om de presenterar det som något annat för att stanna på rätt sida av lagen.

I synnerhet har de grupper som lyckats infiltrera idrotten i länder som Tyskland, Österrike, Italien och Storbritannien.

– Fotbollskulturen är full av olika typer av nynazistiska gester och symboler. Gesterna har fått gro i dessa kulturer och det råder inget som helst tvivel om vad de representerar, säger Matthew Goodwin.

2005 blev dåvarande Lazio-anfallaren Paolo Di Canio avstängd för en uppsträckt högerarmshälsning.

Han bestred sin oskuld och beskrev hälsningen som fascistisk men inte en rasistisk.

– Jag gjorde den romerska hälsningen eftersom det är en salut från en kamrat till sina kamrater och den var tillägnat mitt folk”, sa Di Canio.

Men Di Canio är en generation äldre än Katidis. Något som bitvis kan förklara en viss okunskap hos de yngre. Men Matthew Goodwin menar att trots att den yngre generationen inte kanske har släktingar som upplevt tiden av krig så innehar alla människor i Europa en grundläggande förståelse för innebörden av en Hitlerhälsning.

– Det finns fortfarande en viss fascination över Nazityskland i Europa. Nazisternas kultur är fortfarande mycket starkt närvarande i populärkulturen. Symboliken är fortfarande representerad, förklarar Goodwin.

I Grekland, i synnerhet, är det ytterst tveksamt att människor inte har aning om vad symboliken eller gester betyder menar Goodwin. Delvis på grund av all uppståndelse över gyllene gryningen.

– Det är inte en obetydlig fråga. Naivitet och okunnighet är svårt att smälta i dagens Grekland, säger Matthew Goodwin.

Katidis klubb, AEK Aten, grundades av immigranter från Istanbul och är en klubb som står för motsatsen till vad Katidis visade.

Den kritikerstorm som blossat upp efter målgesten har också fått 20-åriga Katidis att skriva ett öppet brev för att be om ursäkt för sitt handlande. Han skriver att han bara ville skapa jubel, som när den gyllene gryningen samlas…


Sanningsvittnets podcast avsnitt 2

Sanningsvittnet avsnitt 2 (2013).
Nytt avsnitt ute på Itunes. Lite av ett Liverpoolavsnitt med Erik Hultgren som gäst. För övrigt tas det nu pågående Afrikanska mästarskapen upp. Daniel och Axel håller ställningarna som vanligt.

Håll till godo! LYSSNA HÄR (libsyn) eller på Itunes.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 42 andra följare

%d bloggers like this: